Bloggheader nummer tre

Inlägget är i samarbete med E.Lithen.

Jag har visat er två bloggheaders tidigare, här kommer den sista och tredje headern som E.Lithen gjorde åt mig genom vårt samarbete. Här kan du se den första och här kan du se den andra. Det som jag gillar i header nummer ett (min nuvarande) är att texten är samma färg som min skjorta, men jag önskade mig även en header där texten var svart. Detta för att jag inte ville att de skulle bli för lika. Emily fixade såklart mina önskemål och gjorde mig väldigt nöjd, en tredje gång. Tack Emily än en gång!Sedan vill jag även påminna alla bloggare om att E.Lithen har en pågående kampanj just nu. En mycket förmånlig kampanj för alla bloggare, stora som små. Du kan välja mellan tre olika produktpaket, beroende på vad just du är i behov av. Ta chansen och fräscha upp bloggen! 

Träff i hundparken

Förra söndagen då mamma var här i Vasa med sina hundar, då passade vi på att träffa några goda vänner till mig och Bianca. Vi träffade Molly och Tingeling, våra två små söta pomeranian vänner. Deras matte och husse var såklart också med, samt mommo och moffa som också ville komma och hälsa på sheltieskaran.

Sheltisarna sprang på med god fart under tassarna, de små flickorna försökte hänga med så gott de kunde, men lite skeptiska var de nog till det här fartfyllda sheltiebeteende. Alla hundar kom bra överens, vilket alltid är roligt. Att få se olika raser komma överens och se dem springa fritt tillsammans värmer en hundväns hjärta. Det är så vackert. Och det gör mig lycklig att Bianca har så fina hundvänner i sitt liv.

Min mamma har knäppt alla dessa fina bilder från vår träff. Efter den här träffen slog det mig att jag kom faktiskt i kontakt med Molly och Tingeling genom bloggen. Nu tänkte jag att jag skulle göra ett nytt försök att hitta flera hundvänner. Speciellt roligt skulle de vara att få ihop en sheltiegrupp som man kunde träffas regelbundet med, men alla potentiella vänner mottages! Finns det intresserade sheltisar i Vasa området, ta kontakt med mig så kanske vi kunde få ihop en sheltigrupp. Eller om det finns andra hundar i Biancas storlek som vill ha flera hundvänner så säg hepp. Vi vill gärna hitta flera hundar att umgås med på olika sätt.

Jag vann högsta vinsten

Förra lördagen deltog jag och Bianca i vår första utställning någonsin. Jag har deltagit i någon enstaka utställning tidigare, men inte med Bianca. Mitt intresse för utställningar är inte speciellt stort, jag kan tycka det ligger lite för mycket allvar i det, men nu då min mamma var i Vasa och skulle delta med sin Caisa så hängde vi på med Bianca. Som en kul grej.

På en utställning bör en hund kunna stå fint på kommande, gå fint vid sidan och vara van att stå på bord så att domaren kan se och känna på dem. Förutom lite panikövande kvällen innan har vi aldrig övat sådant med Bianca. Så jag var lite nervös för hur det skulle gå.

Först ut var mamma och Caisa, erfarna som de är så gick det väldigt bra. Caisa stod fint och skötte sig, även om hon tyckte domaren kunde hålla sina händer borta från hennes svans. Men jag förstår henne. Inte skulle jag heller vilja att någon främmande karl skulle komma och klämma mig på baken, så jag förstår henne helt.

Strax efter var det min och Biancas tur. Jag mådde riktigt illa av nervositet innan vi skulle in i ringen och ville bara få det överstökat. Satte upp Bianca på bordet och hon stod som ett ljus. Domaren kom fram, såg på hennes tänder och klämde och kände. Hon brydde sig inte överhuvudtaget. Den här domaren mätte även höjden på Bianca, eftersom det finns vissa standardmåtten för rasen och Bianca är lite på större sidan. Inte ens då ryggade Bianca tillbaka, duktiga hon!

Sedan gick vi fram och tillbaka framför domaren så han fick se hennes rörelser. Därefter ställde vi oss framför honom och väntade på bedömningen. Blått kort sträcktes upp, det betydde att vi fått bedömningen ”Very Good”. Vi fick vår bedömning och vara klara för dagen. Men Very Good går man inte vidare i tävlingen, trots att det är det näst bästa betyget.

Jag var såå stolt över Bianca då vi var klara! Vi var i en hall med massa andra hundar, främmande människor och en helt ny situation och hon var inte det minsta rädd eller osäker. Hon stod superfint, förutom att hon backade lite nu och då. Jag försöker ju lära henne backa på Klick-och trick kursen vi går, så Bianca tyckte vi skulle visa vårt tricks för domaren, haha. Hon gick jättebra bredvid mig då domaren skulle se på hennes rörelser och var inte det minsta rädd för honom. Så modig och världsvan, det betyder ju att jag gjort någonting rätt i hennes uppfostran. Jag var så stolt över att hon klarade situationen så bra med sådan fokus. Hur duktig hon var med tanke på att det var första gången. Helt fantastiskt.

Vi hade en rolig dag tillsammans med mamma och Caisa och själva utställningen var en rolig upplevelse. Hem kom vi med en papperslapp där det står att Bianca har fin hals och bra bröstkorg, vackra och välburna öron men skulle gärna få ha mera drive i sina rörelser. Funderade på att bjuda hem herr domare så han kan få se Biancas drive här hemma. Haha. Oavsett vad det skulle ha stått på det där pappret kom jag hem med högsta vinsten, världens finaste hund! ❤

Oinspirerande

Mitt pågående läroavtal har verkligen varit en berg- och dalbana såhär långt. Jag har också uttryckt en del av dessa känslor här på bloggen. Vissa gånger har jag tyckt det varit riktigt roligt och givande, som den här gången. Och ibland har jag velat dunka huvudet i väggen och bara säga att jag hoppar av, som den här gången.

Jag började läroavtalet i Mars 2015, så det har pågått i lite mer än ett år nu. I maj nästa år beräknas jag bli klar kosmetolog, om allt går enligt planen. Under hela läroavtalet har jag arbetat i Vasa och åkt till Tammerfors till en privat skola på närvarodagar lite nu som då. Ibland har jag haft fyra närvarodagar i veckan och ibland har jag inte haft några på fem månader. Så väldigt varierande.

Orsaken till att detta läroavtal har känts extra tungt mellan varven är inte för att det går totalt på finska. Ja, det är tungt för en som inte har finska som modersmål, men jag visste vad jag gav mig in på. Det har krävt mycket extra jobb, men aldrig varit ett problem som så. Det har inte heller varit själva Tammerfors resorna. Jag lär mig väldigt mycket att besöka en ny stad, ny skola och nya människor. Lär mig och utvecklas på så många plan.

Orsaken har varit den dåliga kommunikationen från skolans sida. Personer som inte varit tillmötesgående överhuvudtaget. Dålig attityd och dålig mottagande. Redan första gången jag kom till skolan var allting väldigt diffust, ingen visste knappt var jag skulle vara och ingen tog emot mig eller visade mig runt i skolan. Jag hoppade in i en klass och hade fotvårdslektioner. Läraren kom inte ens fram och presenterade sig första dagen.

Jag såg mellan fingrarna och tänkte att det kanske blir bättre. Men det blev värre. Träffade min handledare som genast såg ner på min tidigare utbildning Estenom (trots att hon var utbildad Estenom själv) och ställde jag frågor fick jag nästintill fräcka svar. Kurserna jag hade med henne var rena pesten. Hon hälsade aldrig på mig, varken då jag kom eller gick. Försökte jag fråga något eller diskutera så rynkade hon på näsan. Det var otrevlig, oinspirerande och tufft. Det var omöjligt att kommunicera med henne, jag ville inte kommunicera med henne. Detta ledde naturligtvis också till att jag inte var speciellt mottaglig för att lära mig nya saker. Allt kändes väldigt oinspirerande.

En annan lärare som var sådär gammalmodigt sträng var ändå trevlig första gången jag träffade henne, men andra gången ville jag bara gå gråtandes hem. Allt jag gjorde var fel och dåligt. Jag kunde inget enligt henne, men hon försökte inte heller lära mig till det bättre. Detta sårade mig, eftersom jag vet att jag är bra på det jag gör, vilket hon också själv sade gången före då hon prisade mig och sade hur duktig jag var.

I början av detta år fick jag en ny handledare och saker blev bättre. Med henne kunde jag diskutera, fråga och vi kom bra överens. Kommunikationen fungerade. Jag vågade också själv fråga och diskutera mera, då jag blev bra  bemött. Då blev allting så mycket roligare och jag lärde mig massor. Hade en kurs tillsammans med henne och det var verkligen givande. Blev överlag mera mottaglig för ny kunskap.

Nu på sensommaren då jag i god tid försökte få reda på när jag har nästa närvarodagar, så hände det något med kommunikationen igen. Fick inga svar på mina mejl och fick jag svar så fick jag bara höra att de kan inte meddela så långt på förhand, att de vet inte eller kan inte säga. Enligt min ursprungliga plan skulle jag ha haft ca. 15 skoldagar nu på hösten, men jag har haft tre. Dessa tre dagar fick jag också plötsligt veta utan speciellt mycket förvarning. Mycket bristfällig information.

Många olika lärare, ny klass varenda gång och kvaliten på det de lär ut är väldigt varierande och i de flesta fall inte anpassat till en läroavtalsstuderande. Vilket jag tycker det måste vara om de tar emot de som studerar på läroavtal. Jag försökte stå upp för mig själv och kräva mer i början, men på grund av alla otrevliga lärare orkade jag inte längre. Då man blir dåligt bemött gång på gång, så sluter man till sist försöka. Jag gav upp lite grann och satsade på jobbet hemma i Vasa och att studera på egen hand med hjälp av materialet jag fick härifrån.

Det har gått kurser nu på hösten som jag skall gå, men tydligen ville de jag skulle spara det till våren och har ej meddelat mig när dessa kurser gått. Så i vår blir det kämpigt, en hel del närvarodagar plus alla praktiska prov. Det kommer troligtvis vara en skumpig berg och dalbana ända in till slutet det här läroavtalet, men sen kan jag vara stolt då jag står där med pappren i handen i vår. Jag skall kämpa in till slutet och försöka stå upp för mig lite själv mera än vad har gjort hittills. Jag tror på mig själv! 

Glad att vara hemma

Igår då jag kom hem från Tammerfors var Bianca sprudlande glad. Jag vet att hon har det otroligt bra här hemma med sambon då jag är borta, men det är ändå så värmande att se hur glad hon blir då jag kommer hem igen. Hon ville knappt släppa taget om mig och var vid min sida hela kvällen.

Imorse då jag öppnade ögonen var hon där vid min sida. Hon hade tassarna upp på sängkanten och såg på mig med sina gulliga ögon. Då kunde jag inte känna annat än glädje och tacksamhet. Jag märkte hur glad hon var att vakna upp och ha mig där bredvid sig, och jag likaså.

Nu har vi nyss ätit frukost och Bianca ligger här på mattan och leker med sina leksaker. Som vilket barn som helst, haha. Idag skall vi bara vara hemma på tumis och ha en riktigt skön dag och önskar er detsamma!

I väntan på tåget

Sitter i skolan och fördriver tiden, mitt tåg går först kl. 16.00 och vi är redan klara för dagen. Vill inte gå på stan och släpa på mina väskor alldeles för länge, så jag hänger här en stund. Alltid då jag åker hem från Tammerfors, åker jag med blandade känslor. Känner mig ofta förvirrad och osäker. Detta troligen på grund av att mina närvarodagar här ofta är lite kaotiska, tunga och lämnar mig med många frågor och funderingar. Lärarna har inte varit de bästa heller.

Den här gången känns det faktiskt ändå helt bra. Den här nya läraren var riktigt trevlig med mig, vilket de vanligtvis inte är. Hon talade med mig, frågade och till och med small talkade. Aldrig hänt! Hon var grundlig i sitt sätt att lära ut och hade ordning och reda med sig.

Ganska lite har vi gått igenom på tre dagar. Helst vill jag ju ha effektiva dagar och bli bombad med massa ny info, eftersom jag är här så sällan. Men det vi har gått igenom har varit helt bra. Aromamassage/Aromaterapi teori samt en klassisk massagemetod för det har vi fått lära oss. Detta är ingen metod jag kommer kunna använda mig av på jobbet, tyvärr. Så jag hoppas att de inte kräver att jag visar upp den i examensskedet.

Före jag lämnade klassrummet frågade läraren mig om jag klarar mig på egen hand nu, vilket visade att hon brydde sig. Aldrig hänt det heller! Hon tackade för att jag kom och bad mig ta kontakt med henne om jag blir och fundera över något. Och hon log. Tydligen finns det några bra och mänskliga lärare i den här skolan ändå, även om jag tvivlat många gånger. Nu skall jag äta något smått och vänta att klockan närmar sig fyra, sedan lämnar jag Tammerfors för den här gången. 

En helt egen kategori

Den stora snackisen i bloggvärlden just nu är utan tvekan Galan 2016 som hålls den 19 November i Vasa Stadshus. Blogg- och nöjesgalan som ordnas för andra gången i år. Precis som ifjol skall det även i år delas ut priser i olika kategorier. Nomineringarna är i full gång och bloggare skriver om varför man skall nominera just dem och i vilken kategori de anser sig passa. Bloggvärlden kryllar av olika synpunkter på Galan och jag läser alla inlägg med stort intresse. Vissa anser att bloggare inte skall fiska efter nomineringsröster, medan andra anser det vara mer än okej. Vissa tycker Galan är ytlig, medan andra är taggade till tusen. Galan har även väckt många tankar hos mig, men i lite andra banor än de redan nämnda.

Mitt bloggande började som något helt annat än vad det är idag. Jag började blogga här för ganska exakt fem år sedan och bloggade då enbart om mina nyligen påbörjade Estenom-studier. Väldigt faktabaserat och opersonligt. Tråkigt, kan jag tycka idag. Något år senare övergick det till lite personligare inlägg, men på ett ganska klumpigt skrivet sätt och i vissa fall även lite svårläst. Jag kände mig lite vilsen och det blev ofta att jag skrev någonting bara för att leverera, även om resultatet inte alltid blev det bästa.

Viktigt för mig som bloggare idag är att jag skall få skriva det jag vill och när jag vill. Utan krav och utan press. Skulle det finnas krav på hur ofta man måste publicera inlägg hade jag lagt av genast. Vissa veckor har jag massor jag vill dela med mig av, andra veckor kunde jag inte bry mig mindre.

Från att ha gått från en renodlad Estenomblogg till något av en vilsen vardagsblogg till det jag är idag, känner jag ofta att jag är en helt egen kategori i bloggvärlden. Jag är inte längre en Estenom-blogg. Inte är jag någon modebloggare eller hälsobloggare och inte är jag speciellt kreativ av mig heller. Sällan hakar jag på de stora debattämnena, utan kör mitt eget lilla race. Ibland ler jag för mig själv och undrar om jag kunde passa i facket med familjebloggare, jag bloggar mycket om min familj och vardagen med dem. Bara att det inte ingår några barn i min familj. Men lika mycket familj är vi ju för det. Bloggveteran är jag enligt Galans kategori beskrivning, men ser mig verkligen inte som en. En personlig blogg är jag på vissa plan, även om jag också håller tillbaka en del.

Idag tror jag många ser mig som bloggaren som alltid skriver om sin hund och delar en massa hundbilder. Jag tycker om att låta Bianca figurera med sitt söta ansikte här på bloggen, eftersom jag själv inte är så bekväm med att hamna på bild. Bianca är en enorm del av mitt liv så därför känns det så naturligt att skriva om henne och vår vardag tillsammans. Sen är det skönt att få varva ibland med att skriva om lite studier och andra tankar. 

Det är väl det jag börjat inse, då jag funderat över i vilken kategori jag hör hemma. Jag behöver inte passa in i något speciellt fack eller kategori. Det här är min blogg. Mitt fack. Min alldeles egna kategori. Sen spelar det inte så stor roll vad vi kallar det. Trots att jag ibland funderar över om mina skriverier ens intresserar någon, så har jag insett hur till freds jag själv är med min blogg just nu. Mitt lilla kryp in. Den är inte störst, bäst och den har definitivt inte mest läsare. Men den är jag. Och den ger mig personligen så mycket, vilket är det viktigaste för mig. Varenda liten gillning , tummen upp och kommentar betyder så mycket mera än tusentals läsare för mig. Så tack till er alla som kikar in här och tar del av min och Biancas vardag ❤I tre dagar till kan du nominera dina favoriter inom olika kategorier. Alla kan vara med och nominera, i en eller flera kategorier. HÄR kommer du till Nomineringen.

Dags att studera igen

Det har varit väldigt oklart om jag överhuvudtaget skulle ha några närvarodagar nu under hösten här i Tammerfors eller ej. Men för ett par veckor sedan fick jag alternativet att komma hit tre dagar nu i oktober eller spara dessa dagar till våren med allt annat. I vår har jag alla mina praktiska prov samt några kvarvarande kursdagar att gå, så valde att göra bort dessa dagar nu. Aromaterapi och Aromamassage är det vi går igenom nu.

Att studera på läroavtal har verkligen inte varit någon lätt match för mig. Svårt, tungt och jobbigt på så många sätt och vis. Det har många gånger känts som det tagit mer än vad det givit. Ibland då jag varit här har jag mått riktigt riktigt dåligt och ibland har det känts lite bättre. Den här gången känns det helt okej.

Jag hade inte fått någon som helst info om vilket tid vi började idag, i vilket klassrum vi skulle vara eller med vilken grupp jag skulle gå denna kurs. Men mitt tåg var här kring nio i morse och nästan första människan jag mötte i korridoren var läraren som drar denna kurs. Jag hade inte sett henne förut men hon hade en namnskylt på arbetsjackan, vilket underlättade. Läraren skakade hand med mig och visade mig klassrummet. Jag gillade henne genast, hon var betydligt positivare och trevligare än vad många andra varit. Jag fick även vara med en grupp jag träffat en gång tidigare, så det kändes också kul.

På förmiddagen hade vi teori, där jag hängde med bra och förstod nästan allting som sades. Det kändes skönt. Eftersom läroavtalet går helt på finska så är det ibland svårt att hänga med bland alla svåra facktermer. Plus att de ofta pratar väldigt snabbt. På eftermiddagen började vi öva praktiskt, jag arbetade tillsammans med en annan läroavtalsstuderande som var riktigt trevlig.

Imorgon är upplägget detsamma och på onsdagen övar vi bara praktiskt. Jag hoppas jag kommer hem härifrån med mycket ny kunskap och en positiv känsla. Nu skall jag försöka studera lite grann. Hemma hinner jag aldrig studera så mycket jag skulle vilja, då jag även jobbar. Så jag brukar försöka passa på då jag är här. Hej så länge!

Vi har besök

Igår kväll fick vi långväga gäster. Min mamma och Mommo kom hit och med sig hade de naturligtvis Biancas mamma Tindra och även Caisa. De kommer att vara hos oss fram till måndagen och vi har en hel massa roligt program inplanerat.

Imorgon kommer jag och mamma att åka till Seinäjoki för att delta i en hundutställning. Mamma och Caisa är erfarna då det kommer till hundutställningar, medan jag och Bianca aldrig har deltagit i en. Riktiga nybörjare är vi.  Jag är egentligen inte så intresserad av hundutställningar, men nu då mamma och Caisa ändå skall åka tänkte vi att jag och Bianca också kan hänga på. Vi ser det som en rolig upplevelse mest.

Imorgon på kvällen skall jag gå på teater med mommo, vi skall se Mor Kurage och hennes barn. Jag gillar att gå på teater och skulle gärna göra det oftare. Min mommo har jobbat på Wasa Teater en gång i tiden, så mitt teaterintresse kommer definitivt från henne. Och på söndag har vi en hundträff inbokad. Mycket roliga planer som ni hör. Ni får hålla tummarna att jag och Bianca inte totalt gör bort oss på hundutställningen imorgon så återkommer jag med hur det gick. Ha en trevlig fredag!

En andra header

Inlägget är i samarbete med E.Lithen. 

Nu skall jag visa er den andra bloggheadern som Emily på PR Byrån E.Lithen  gjorde åt mig genom ett samarbete. Som jag redan skrev tidigare hade Emily gjort så fina utkast, så jag hade svårt att välja endast en som hon skulle arbeta vidare på. Därför gjorde hon hela tre stycken headers åt mig. Jag kan inte ännu heller bestämma vilken jag gillar bäst. Alla är så fina på sitt sätt.

Det bästa med mina nya bloggheaders tycker jag är hur de verkligen speglar min blogg och mig. De känns verkligen som jag. Att Emily som aldrig träffat mig personligen lyckas med en sådan sak är ganska fantastiskt.

Du hittar E.Lithen på Instagram här och bloggen som Emily skriver hittar du här. Hon har nu också en kampanj på gång för alla bloggare, liten som stor.  Jag tycker du som bloggar skall gå och läsa mera om hennes kampanjerbjudanden på bloggen. Kampanjen håller på ända fram till jul, men varför inte fräscha upp bloggen inför den kommande Galan 2016?