En luddig historia

Ni minns Bianca och hennes BFF?  Tror bestämt jag nämnt honom här på bloggen någon gång. Hennes stora nalle alltså. Nallen som en gång var min, men på något konstigt vis blev hennes. Vad gör man då en 9 veckors valp visar klart och tydligt att den här nalle är hennes bästa vän, att hennes liv blir komplett med den och hon därför inte kan leva utan den. Jo, man ger henne den.

Ända sen Bianca var nio veckor gammal har hon alltså levt tätt intill den här nallen. På dagarna busar hon med honom, brottningsmatcher och fajter. På kvällarna gosar hon med honom, hon lägger sig mellan hans ben, kramar om ena benet på honom med båda tassarna och smakar lite på hans lår. Då klockan blir elva på kvällen söker hon sig till nallen för att sova, där sover hon oftast hela natten. Nallen har alltid varit hennes trygghet och goda vän. Hon gnyr genast nallen är uppe någonstans så att hon inte slipper åt honom. 

Min största rädsla har nu varit att den här nallen en dag kommer att gå sönder. Vad gör vi då? Syr, lappar åt återigen syr?  Idag var dagen kommen. Nallen har sett sina bättre dagar. Jag vaknade till en luddig katastrof. Mycket ludd på golvet, mycket ludd i Biancas mun, men fram för allt väldigt lite ludd i nallen. Jag kommer att göra mitt bästa för att lappa hennes nalle. Men sanningen är att nallen knappast har många dagar kvar. Även om jag syr honom, så misstänker jag att vi har en luddig katastrof framför oss snart igen.

Tiden får utvisa hur ett eventuellt liv utan nallen kommer att bli. Eftersom Bianca inte läser detta kan jag ju berätta att livet utan nallen kan bli helt skönt för mig, slipper en slemmig stor nalle liggandes på golvet dygnet runt. Bianca håller dock knappast med. Jag har inte haft hjärta att göra mig av med honom tidigare, eftersom jag ser hur mycket hon tycker om honom. Som sagt, tiden får utvisa. Med den luddiga historien säger vi Godmorgon!

Jag har en hemlighet

Som jag nämnde igår så har jag en hemlighet. Det finns en sak som håller på att hända i mitt liv, som inte ni vet. De närmar sig med stormsteg, ena förberedelsen efter den andra checkas av. Vi visste att det skulle hända, vi ville att det skulle hända. Saker förändras, byts ut, försvinner och kommer till. Förbereder och planerar så långt vi kan. Ja, det kanske är dags jag berättar. Eftersom jag redan har bananlådor stående i vardagsrummet och möbler flyger ut och in, så är det väl dags.

Vi skall flytta! Jee. Äntligen. Som ni minns så skrev jag ju i ett tidigare inlägg att vi letade lägenhet, och som vi letade. Vi såg på ett tjugotal lägenheter live och några till på nätet. Vi hittade endast en vi fastnade riktigt ordentligt för, den som vi sedan inte fick. Vår egentliga dröm var hela tiden att hitta ett radhus eller parhus. En liten gårdsplätt åt Bianca, ett garage åt honom och något som föll mig i smaken. Efter ett tag gav vi nästan upp vår dröm, inget sådant dök upp.

Men plötsligt, där var den. Vår dröm lägenhet. Vi tog kontakt, åkte på visning och fick meddelandet samma dag – att vi får den. Lyckan var total, är total, även om vi inte riktigt förstår det ännu heller.

Det är ett parhus i Böle. Var tusan är Böle, tänker du nu? Jag vet, tänkte samma sak. Men det är där då du kör mot Smedsby, du vet. Inte alls långt borta. Det är en tvåvåningslägenhet på 110m2. Helt sjukt. Jag skall bo i nästan lika stort hus som min mamma. Kan ni fatta, jag kan inte. Lägenheten består av en stor tambur, stort badrum, en nedrevåning med ett öppet kök och vardagsrum med öppen spis. På övrevåningen hittar man två sovrum samt ett rum imellan dem. En balkong ut från det rum som skall bli vårt sovrum och en stor terass med tillhörande gård nere vid vardagsrummet. Sedan ännu ett garage till på det. Helt otroligt. Och detta får vi bo i för nästan samma hyra vi har nu.

Den officiella flytten är 1.5, men bananlådorna och möblerna kommer att börja åka redan i mitten av april. Sådär sakta men säkert börjar det kännas verkligt. Då vi redan inhandlat en ny soffa och gamla hyllor och skåp åker ut via Findit-köpare titt som tätt.

Det här om något kallas för vuxenpoäng. Chiching.

Såklart kommer ni att få se bilder sedan, men nu får ni bara en bild på trappan vår. Eller den är inte ännu vår, deras.

Glädje & Lycka

Vi är så glada här efter fysioterapeutens fina besked. Jag inbillade mig själv att benen var i sämre skick och att vi ännu hade en kämpig väg att vandra. Men nu får vi redan gå på en 15 minuters morgonpromenad, och det är lycka efter att ja stått stilla på en gräsplätt fem minuter i fyra veckor. Jag märker att Biancas huvud och kropp redan mår så mycket bättre. Motion är så viktigt, både för oss människor och hundar.

Före hela denna sjukdomsresa började, så hade vi kommit in i väldigt bra rutiner med Bianca. De dagliga rutinerna fungerade, vi tränade och lekte, gick på valpkurs och lärde oss vett och etikett. Mycket synd att vi var tvungna att avbryta kursen och träningen. Hennes rutiner har ju rubbats rejält under denna tid, men de får vi nog snabbt tillbaka tror jag. Var också orolig att all träning skulle gå förlorad, men icke sa nicke. Bianca måste alltid vänta innanför ytterdörren innan vi går ut, hon får inte gå ut förrän jag gett lov. Nu har jag burit ut henne i nästan fem veckor. Antog därför hon hade glömt denna lilla regel. Men nog satt hon så vackert och väntade igår då hon första gången fick gå ut själv igen. Fantastiska små hundar.

Igår inhandlade jag en gymnastik boll åt Bianca. Den skall vi träna dagligen på. Bianca tycker det är superkul, så det underlättar saken. Då vi gör gympaövningarna där jag skall böja hennes ben på olika sätt, då strejkar hon lite och visar tydligt att detta inte är roligt. Men vi försöker så gott vi kan och jag tror hon vänjer sig. Det är trots allt för hennes bästa vi gör allt detta. Även om det kan vara svårt att förstå ibland då man är hund. Jag skall ta några bilder då vi gör vår dagliga gymnastik, så får ni se. För det är säkert såå kul att se en hund som hoppar upp och ner på en boll med framtassarna, haha. Kanske det kan vara intressant för någon i alla fall.

P.S. Jag har en hemlighet som jag inte ännu berättat för er här på bloggen, höll ögonen och öronen öppna. Kanske jag avslöjar den snart 🙂

Första besöket hos fysioterapeuten

Inleder ledig dag nummer två här hej. Konstigt hur de lediga dagarna alltid är smockfulla med program och de ibland nästan är tyngre än de dagar man arbetar. Igår hade jag späckat program, vilket resulterade i att jag slocknade i soffan redan före tio. Typiskt mig, lovar mig själv varje kväll att jag skall lyckas ta mig till sängen innan jag är alldeles för trött. Men det verkar vara mission impossible.

Ett av programmen igår var Biancas första möte hos fysioterapeuten. Vi går hos WasaActiveDog och är väldigt nöjda redan efter bara ett möte. Verkligen glad att jag bestämde mig för att besöka en fysioterapeut. Okej, visst var det även ett önskemål från Biancas uppfödare aka. min mamma. Men det är nog något jag skulle ha valt att göra själv också.

Vad sade Johanna på WasaActiveDog då? Hon märkte tydligt att det vänstra benet hade varit värre innan operationen, mycket riktigt. Biancas vänstra ben var mycket värre och skulle de valt att operera ett ben i taget, då hade det varit vänster först. Biancas högra ben hade läkt bra och var nästan i skick, medan det vänstra ännu behöver lite läkningstid. Bianca reagerade också mera då Johanna undersökte det vänstra. Hon gick lite ”styltigt” och tog ganska korta steg, men verkar ändå inte ha ont då hon går längre. Johanna sade att detta är en relativt lätt rehabilitering och utgående från vad hon sade kunde jag utläsa att Biancas prognos ser bra ut. Troligtvis kommer vi att träffas ungefär en gång i veckan fram till slutet av Maj. Då borde Bianca vara så gott som återställd igen. 

Hem med oss fick vi gymnastik övningar, massage rörelser och promenad direktiv. Flera gånger dagligen skall vi göra två olika övningar med benen, massage några gånger i veckan och nu får vi promenera 10-15 minuter två gånger per dag. En gång på plan mark som sand, asfalt eller grus och en gång i skogen eller något mjukare underlag.Vi får äntligen röra oss lite i skogen varje dag, bara 15 minuter. Men det är ändå en början. Och det bästa av allt, vi skall balansera på två ben, bakbenen. Jihuu. Orsaken till att det gör mig så glad är för att Bianca står vanligen mera på två ben än på fyra. Nu då det är en övning vi skall utföra dagligen är det perfekt. Idag skall jag inhandla en gymnastikboll åt henne, som vi sedan skall använda oss av nu och längre fram i rehabiliteringen. Efter påsken skall vi troligtvis börja simma med henne, beroende på hur läkningen framskrider.

Idag har vi redan gjort vår skogspromenad. Jag vet att hundar inte tänker ”tusan, nu har jag inte fått vara i skogen på fyra veckor, men på måndag får jag gå dit igen, äntligen”. Men jag kan lova er att jag såg en glädje i Biancas ögon som jag inte sett på länge. Svansen var betydligt gladare och hennes ögon tindrade. Det kändes som vi var de där bästa vännerna i skogen igen, riktigt där är vi inte än. Men snart, snart, snart. Nu måste jag bara hålla koll på mig själv, att jag inte blir för ivrig. Ett steg i taget, sakta fram.

En morgon som de allra flesta

Tisdag morgon, sitter och dricker kaffe och ser på då Bianca leker med en strumpa. Har en ännu en hel timme innan jag måste bege mig mot jobbet. Härligt. Det må låta konstigt, men jag stiger hellre upp lite tidigare och har en morgon som består av lugn och ro istället för stress och spring. Morgonen är ofta den tidpunkt jag har tid att göra saker som skall göras, blogga, diska, vika byke osv. Då man kommer hem från jobbet kl. 18.00, då orkar man inte göra speciellt mycket.

Nåja, inte bryr ni nu er om vilken tidpunkt på dagen jag diskar heller. Annars då, joo. Trivs bra på jobbet och lär mig nya saker hela tiden. Imorgon och på torsdag är jag ledig, så skönt det skall bli. Har givetvis massa program inplanerat redan, men det är väl bara bra. Bianca har glömt allt som heter rutiner, vilket givetvis är totalt förståeligt, men annars inget nytt på den fronten. Hon klarar bra av att vara utan bandaget och anser sig själv vara redo för skog och mark. Får se om fysioterapeuten är av samma åsikt imorgon.

Pampasveckan kickade ju också igång igår här i Vasa, tyvärr kommer inte jag att se speciellt mycket av den. Eventuellt att jag åker och ser på han och de andra som afterracer på leipis ikväll och sen skulle vi väl se 1G3B på lördag. Men det räcker nog så. Ingen studerande mera, bara att acceptera.

Fria fötter igen

Äntligen, vi är bandagefria! Då jag kom hem på onsdag tog jag bort bandaget på Bianca och hittade två smala ben där under. Benen fanns kvar men såg mycket skörare och smalare ut än sist jag såg dem. De hade nog tagit mera ”stryk” än jag trodde. Sedan är jag väl också van med att se de där tjocka bandagebenen, så de ser ännu skörare ut än vad de egentligen är. Delvis saknar hon ännu päls på dem, eftersom de var tvungna att raka bort pälsen vid operationen. Man ser också att musklerna försvunnit till viss del. Man ser egentligen inte något tydligt sår, det har läkt bra och ser fint ut.

Igår hade vi en riktig spa-dag med Bianca. Då matte nu en gång arbetar på spa, så måste man ta tillvara på kunskapen hemma också.Tvättade upp henne, klippte klorna, smörjde in tassarna, friserade pälsen på tassarna som var som vildvuxna buskar, kammade och borstade både päls och tänder. Tror inte hon uppskattade det lika mycket som kunderna på jobbet. Men nu är vi rena och fräscha och redo att lämna denna sjukdomsperiod bakom oss och gå vidare. 

Nästa vecka har vi vårt första möte med fysioterapeuten, så då vet vi mera hur den kommande tiden ser ut. Hoppas att hon säger att benen ser bra ut med tanke på omständigheterna och att vi snart får börja gå i alla fall kortare promenader. Enligt veterinären skulle jag få ha henne att springa fritt redan om två veckor, men det känns inte helt säkert. Har en tanke i huvudet att det nog är bättre att sakta mak bygga upp musklerna förrän man springer ut i skogen. Får se vad de säger på WasaActiveDog. Spring fritt ni som kan, vi tar det lite lugnare ännu en tid.

Med ögonen i kors

Så var Tammerfors över för denna gång och jag har avklarat första delen i läroavtalet, fotvård. Eller inte riktigt klarat, nu skall jag ju ut i arbetslivet och verkligen praktisera. Och om två år skall jag bevisa att jag faktiskt lärt mig något. Men lektionerna är över i alla fall.

Sitter på tågstationen och väntar på mitt tåg som skall gå 16:09. Hade önskat jag skulle ha hunnit med treans tåg, men det sades vi skulle sluta kring tre så vågade inte chansa. Detta tåg innebär att jag måste vänta i Seinäjoki i 40 minuter, tur med dator som tidsfördriv.

Under dessa dagar har jag filat fötterna på en man och klippt tårna på min klasskompis. Fått använda alla verktyg och lite information om hur man rengör sina verktyg. Sen agerade jag kund åt mina klasskompisar. Då jag var på praktik på Caramia så lärde Minna mig väldigt mycket om fotvård, så enligt mig själv har jag ganska mycket kunnande i bagaget redan. I alla fall för att vara en Estenom. Nu krävs det bara att jag får göra mängder av fotvård i praktiken, där kommer det egentliga kunnandet och den egna säkerheten. Dagarna har varit riktigt intressanta och visst har det dykt upp nya lärorika saker. Allt som jag fick göra här hade jag visserligen gjort tidigare och det var ganska basic saker, som jag till viss del visste. Men repetition, alltid bra det också. Jag som är en väldigt effektiv människa och gillar effektivitet, hade kanske önskat lite effektivare dagar. Kanske hellre en lång dag än två korta. Då jag en gång är här så vill jag ju gärna utnyttja tiden till max. Men alla har olika syn på hur saker skall göras och visst kan det vara skönt för huvudet med lite kortare dagar också. Inte är det bra att pressa sig för hårt heller.

Och visst tar det på detta finska språk och resandet fram och tillbaka. Då läraren sade sina hejdå-ord åt mig, så var mina ögon i kors och jag var osäker på om jag skulle orka ta mig till närmaste café för att få i mig kaffe. Det lyckades jag i alla fall med, kaffe uppdrucket och lite klarare ögon. Nu skall jag se ett avsnitt Vampire Diaries förrän tåget anländer. Snart får jag krama om mina håriga kärlekar hemma igen, ena hårigare än andra. haha.

Det första mötet kan avgöra allt

Godkväll från Tammerfors. Här är jag igen, andra gången på två veckor. Stannar tills imorgon och åker sedan hem för att jobba veckan till slut. Kom hit imorse med fotvård på schemat, förra veckan var det teori och nu skall vi göra det i praktiken.

Förra veckan då jag var här var jag lite missnöjd med hur man tog emot mig. Kräver inte precis röda mattan och ett glas champagne med en banderoll som säger ”Välkommen Sara” vid dörren. Haha. Hade i alla fall önskat att någon skulle visa mig runt i skolan, berätta lite om den och hur min tid här kommer att se ut, träffa min handledare och så vidare. Inget sådant fanns förra veckan, det var stressade lärare som jag knappt fick en stund att tala med eller fråga saker av. Tyckte att intresset för min ankomst var nästan lika med noll. Fast visst kan jag förstå, det är väl så det är att vara lärare, stressigt och tidsbrist hela tiden. Denna vecka började åtminstone bättre. Min lärare talade mera med mig, frågade, berättade och visade. Och jag fick chansen att tala med henne och fram för allt fråga saker jag funderat på. Kändes så mycket bättre! Hon lärde mig, det som hon skall göra. Fick också träffa min handledare som berättade lite om planen för mig, hur hösten eventuellt ser ut och lit sådant. Tampere och Kosmetologskolan tog hem lite flera pluspoäng än förra veckan.

Förra veckan tog Omenahotelli hand om mig, bättre än bra. Sov som en prinsessa och drack ofattbart gott pulverkaffe. Denna vecka provar jag på ett annat hotell, lite förmånligare sådant. Rummet jag bor i är helt passande för mitt ändamål. Jag har en säng, en wc med dusch i korridoren och ett kök med mikro. En man bor i rummet längst mot ytterdörren, men förutom honom finns det ingen annan här.

Dock tog det lite tid innan jag slapp in i mitt bokade rum. Efter skolan gick jag hit, till hotellet, ringde på dörrklockan. Ingen öppnade. Ingen svarade i telefonen. Ingen svarade på mejl. Ingen var anträffbar. Övervägde redan att kolla om mitt kära gamla Omenarum fanns kvar, men då svarade kvinnan som troligtvis äger hotellet. Hon visste helt enkelt inte att jag var på kommande, det hade blivit strul med bokningen. Lång story, hon gav mig i alla fall ett rum efter ett par om och men. Mottagandet här var inte precis heller röda mattan med banderollen på väggen. Kvinnan som äger hotellet tyckte om att prata med lite högre volym än vad som kändes bekvämt och känslan då man kom hit var väldigt blandad. Hon tyckte att detta missförstånd som uppstått var mera mitt fel än hennes och visade sig inte speciellt service-minded. Egentligen tror jag bara att hon var en väldigt vimsig och höggljud personlighet som egentligen inte menade något illa. Men trött och irriterad som jag redan var, så gjorde hon inte saken bättre.

Tog en kopp Yoghurt Splash Te, så medan jag väntade på att hotellet skulle svara i telefonen.

Dagens lärdom: Det första mötet eller mottagandet har en mycket viktig betydelse! Det kan och det kommer att påverka hela fortsättningen. Vare sig det är skolor, hotell, affärer, nya vänner, arbetsgivare.. vad som helst. Det kan vara helt avgörande!

Med de visdomsorden slänger jag huvudet på dynan och säger tack och godnatt.

Den bästa ansiktsoljan

Dags att packa väskan till Tammerfors igen. Att packa lite eller packa smart har aldrig varit min starka sida. Men nu gäller det endast en natt, så försöker intala mig själv att man faktiskt inte behöver så mycket kläder. Vissa saker har man ändå som man inte kan resa utan. Eller saker som man i efterhand funderar hur man någonsin har klarat sig utan. En sådan sak är denna ansiktsolja från Jurlique. Jag fick den som en present i goodiebagen från bloggkvällen hos Home of Kikas. Den är underbar, alldeles underbar. Jag klappar in 2-3 droppar på ansiktet och dekolltaget till natten, under nattcremen. Ibland också på morgonen. Huden känns genast sammetslen och återfuktad. Trots att det är en olja känns den inte fet på huden, den drar in bra och ger huden den där extra kicken. Jag har använt många serum och liknande för ansiktet, men inget har varit så bra som denna. Man känner att denna gör nytta. Så denna åker definitivt med i kappsäcken ikväll.

Två tredjedelar avklarade

Det är en tid sedan jag skrivit sådär specifikt om hur det går med Bianca och hennes små bakben. Vi är nu inne på sista veckan med bandage på. Det vill säga att vi snart har avklarat fyra veckor av de sex veterinären rådde oss att ta det försiktigt. Om två veckor har vi en tid bokat till fysioterapeuten som skall se på hennes ben och bedöma läget. Se hur förtvinade musklerna är, hur hon går, bedöma om hon behöver rehabilitering och hurdan i så fall. Hur återställd hon är helt enkelt.

Vår vardag ser ganska normal ut nu. Hon sover i bur om nätterna, men annars är hon för det mesta lös inomhus. Hon har aldrig lärt sig hoppa upp i varken soffan eller sängen, så det är bra. Eftersom hopp, trappor och plötsliga rörelser ännu bör undvikas. Vi går inga promenader, endast ut för att göra det som göras skall. Man märker tydligt att hon börjar tröttna på att ha strumpor på fötterna, att inte få vistas så mycket utomhus och fram för allt att inte få leka i skogen. Enda orsaken att hon har strumpor på fötterna är att bandaget blir alldeles för intressant annars, men snart slipper vi både strumpor och bandage.

Fortfarande äter hon lite dåligt, vilket hon gjort hela tiden efter operationen. Vilket jag delvis kan förstå, hon rör ju inte på sig och behöver därför mindre mat. Hennes vanliga mat som är torrfoder tittar hon inte ens på, inte heller två andra sorter jag provat. ”Mjuk” mat ser hon lite på, eventuellt snusar på men spottar ut tillbaka om det råkar komma i munnen. Förra veckan var det kattmat som gällde och denna vecka är det hundkorv. Torkade kycklingfileer som är 100% kyckling (för hundar), det gillar hon. Skulle hon få så skulle hon inte äta annat än det. Det känns väldigt tveksamt att ge hundkorv och burkmat åt henne, vet inte varför. Jag är inte van att ge sådan mat åt hundar, våra hundar har alltid ätit torrfoder. Inte för att jag egentligen vet vad som är bättre. Funderar på om jag borde prova någon form av BARF mat med henne. Känner inte till det desto mera, men har hört bra saker om det. Får se, förhoppningsvis får hon den vanliga aptiten tillbaka snart igen.

Hon har inte överhuvudtaget ont i sina ben och är helt sig själv igen. Hon leker, är glad och myser med sin nalle. Såhär i efterhand är jag väldigt lättad över hela situationen. Hade förväntat mig en tuffare period efter operationen, men det har varit ganska lätt för oss. Inga större problem. Jag är också väldigt glad att jag valde att göra operationen så fort, för jag ser klart och tydligt att hon behövde den. Också glad att vi opererade båda benen samtidigt, annars skulle vi snart ha varit tillbaka i operationssalen. Ingen Bianca som vägrar gå mera, Ingen Bianca som kissar på golvet i smyg för att slippa gå ut och Ingen Bianca som ser ledsen ut. Bara min glada, spralliga och härliga Bianca igen.