Den bästa stunden på veckan

Jag kommer hem från jobbet, sambon har lagat mat som ännu är varm på spisen. Både Bianca och sambon är glada att se mig, ena hoppar lite högre än den andra. Jag tar min enorma portion mat, för jag är som alltid vrålhungrig då jag kommer hem från jobbet. Sätter mig i fåtöljen, knäpper på ett avsnitt av serien jag ser på för tillfället. Avnjuter min middag i hastig fart i vår enorma fåtölj. Och ja, jag äter min mat där. Gott och bekvämt.

Då jag ätit klart kommer Bianca och sätter sina små tassar i mitt knä, ser på mig endast sådär som hon kan. Jag tar upp henne i famnen, bäddar in oss båda i en filt. Hon ser på mig med ett lugn i blicken. Berättar för mig att hon är glad att vi har varandra, precis som jag. Vi har ett ögonblick av ren och slät tacksamhet till varann. Hon tar ett djupt andetag och lägger sig med nosen nerbäddad i min famn. Vi somnar båda en stund där i fåtöljen. Sambon kommer och klappar oss båda på huvudet och säger hur söta vi är, sådär som han alltid gör.

Den bästa stunden på hela veckan, vår fredagskväll. 

IMG_9430

 

Om man ändå kunde förstå

Ibland önskar jag att hundar kunde tala som oss människor. De kan berätta och visa en massa saker för oss utan att använda ord, men ibland händer det ändå att vi inte förstår varann. Hundar känner, vet och ser så mycket mer än vad vi människor gör. Vilket ibland leder till kommunikationssvårigheter. Att inte förstå sin hund som matte, det är inte roligt.

Precis en sådan morgon hade vi idag, jag och Bianca. Vi förstod inte alls varann. Genast vi kom ner för trapporna, sprang hon till terassdörren och pep hysteriskt. Min första tanke var att hon hade bråttom ut, så snabbt kläderna på och ut på promenad med hunden. På promenaden var hon lugn, då vi kom tillbaka åt hon sin mat helt normalt. Sedan började hon igen. Springa runt i cirklar i köket och kring terassdörren, pep och försökte helt klart och tydligt visa mig något. Jag kunde inte förstå vad detta något var.

Kollade igenom köksbänken, terassen och gården. I hopp om att hitta något udda. På gården och terassen betedde hon sig normalt, men genast vi kom in började samma rumba igen. Skraj som är man så börjar fantasin sätta massa bilder i huvudet på vad hon såg eller kände, som inte jag gjorde. Inget udda hittade vi och nu har hon äntligen lagt sig för att sova.

Jag har ingen aning om vad hon kände för doft eller vad hon såg, kommer knappast aldrig att få veta heller. Ibland skulle det vara så mycket enklare om Binkkis och alla andra härliga hundar kunde berätta för oss med ord. ”Hej matte, det ligger en torkad skinkskiva där långt under den där bänken där, skulle väldigt gärna vilja ha den. Vill du vara snäll och hjälpa mig ta fram den” . Så mycket lättare det skulle vara alltså.

Bianca sover nu i alla fall och jag kan packa bort de där bilderna om en död råtta i köksskåpet, fönstertittare på gården eller något annat skrämmande under terassen. God Morgon från oss!bild.JPG

Härliga torsdag

Äntligen har jag en orsak att kolla posten igen, för nu vet jag att det inte endast är räkningar som ligger där och väntar på mig. Åtminstone en gång i månaden i ett halvt åt framöver kommer det att ligga något kul där. Tack vare mommo och hennes lyhörda öron.

Mommo gav mig ett halvt års prenumeration på min absoluta favorittidning till julklapp. En tidningsprenumeration är en suverän julklapp tycker jag. Jag köper nästan aldrig tidningar annars och läser inte heller speciellt mycket. Men det här en definitivt en tidning som blir läst från pärm till pärm om den finns i mitt hushåll. Säger kanske något om mina intressen. Tack Mommo för den här fina julklappen! IMG_3214.JPGMin påhittiga mommo hade skickat mig ett ”presentkort” på detta innan själva presenten dök upp. Dock hade posten slarvat bort första presentkortet, därav presentkort Nr 2. I samma kuvert som presentkortet låg något annat väldigt fint, men det skall jag visa er en annan gång.

Vägen tillbaka

Då man själv inser att något håller på att gå åt fel riktning i ens liv, då har man också möjligheten att börja styra skeppet rätt. Mitt skepp har svajat fram och tillbaka, sådär som det säkert gör för de flesta nu som då. Just nu håller jag i alla fall hårt i rodret och försöker styra mig rätt. Det går bra, vinden börja vända och jag börjar känna mig mer positiv igen. Hurra för det!

Den senaste veckan har jag fått lära mig att pausa ibland och ta djupa andetag under dagens gång. Stanna upp och tänka till, vad håller jag egentligen på med? Lägga onödiga saker åt sidan och prioritera det som egentligen är viktigt. Rom byggdes inte på en dag och inte kan heller mitt inpräntade stress-mode försvinna på en natt. Jag har tagit det lugnt, försökt ta en stund för mig själv varje dag då jag verkligen slappnar av, gått långa promenader, gjort saker och ting i en lugn takt och inga to-do listor. Inga onödiga krav som endast leder till stress. En del av mig vill återgå till mitt hektiska liv med minutschema, för jag trivs där, det är bekant och bekvämt. Men en annan del vet att det inte är hållbart. Det höll på att äta upp mig.

Min visuella energimätare ligger numera mycket högre än 1% och så även det positiva tänkandet. Vi blickar framåt. Och vi latar oss i soffan, för det är helt okej. Jajjamensan!

bild 2.JPG

Om att prioritera mig själv

Här ekar det tyst. Medvetet. Lusten, orken eller viljan att blogga har inte infunnit sig den senaste veckan. Kravet att blogga, som inte ens borde existera, har dock skrikit i mitt huvud.

Att ställa krav på sig själv är bra. Oftast presterar man lite bättre om det ställs vissa krav, av en själv eller andra. I mitt liv är det jag som ställer de största kraven på mig. I mitt liv är det också jag som tar det hårdast då jag inte lever upp till det som förväntas, av mig. Under veckan som gått har jag insett att jag är tvungen att ändra på det här. Minska kraven jag ställer och förändra en del av min livsstil. Annars kommer väggen att komma emot fortare än jag tror. Mitt huvud klarar inte av alla krav som jag själv ställer på mig längre. Att jag inte kan leva upp till dem gör inte heller saken lättare. En förändring måste ske, till viss del för min familj men till största delen för mig själv.

Här om kvällen kändes det som att kroppen mentalt skulle säga upp. Jag visualiserade mig en energimätare i mitt huvud, den låg på en stark 1 %. Jag var rädd för att tala, skriva eller göra något. Tänk om den där 1% skulle försvinna. Vad skulle ha hänt då? Kände mig utmattad, psykiskt. Att hålla masken inför andra är lätt, man ger en bild av att allt är precis som det skall vara. Det är då man blir ensam en stund som man inser att det inte alls är som det skall vara. Jag kan inte längre hantera stressen jag utsätter mig själv för. Jag har ingen kontroll över den och den tar över mitt liv.

Lär dig slappna av.jpg

Under en lång period har jag haft små andningssvårigheter, svårigheter som att jag andas väldigt ytligt och lätt, vilket ibland leder till att det känns som jag inte får luft. Då jag lägger mig ner hör jag mitt hjärta dunka så jag tror det skall hoppa ur bröstkorgen. Snabbt, hårt och ljudligt. Jag spänner mig under dygnets alla 24 timmar och jag går på högvarv mest hela tiden. Jag lever efter to-do listor och går enligt tidschema under dygnets vakna timmar.

Jag är perfektionist ut i fingerspetsarna. Allt skall göras till 100%. Städningen av badrummet skall göras från golv till tak, från vägg till vägg. Studierna skall klaffa, på jobbet skall man vara den absolut bästa. Den bästa flickvännen, bästa hundägaren och bästa vännen. Att konstant försöka uppnå alla dessa krav tär på en, det förstår även jag. Men jag har inte sett någon annan utväg. Hur kan man inte vara den bästa? Är det ens acceptabelt?

Det här gör att jag glömmer bort mig själv och mitt välmående. Jag har förstått det nu. Det är helt okej att ha damm på golvet, ligga i soffan och inte ha någon plan för dagen, vara fem minuter för sent, säga hej åt någon med fel tonläge, göra sämre ifrån sig en dag – världen går inte under. Jag förstår det nu.

Jag har börjat läsa en bok; Lär dig slappna av. Skeptiskt som jag är till det mesta tänkte jag inte den här boken skulle ge mig något speciellt. Men till min förvåning var det som att läsa en bok om sig själv. Personlighetstestet i boken beskriver exakt mig och hur jag känner idag. Nu då jag i alla fall till viss del insett och accepterat att jag låtit stressen och pressen ta över mitt liv, så hoppas jag att jag på egen hand klarar av att förändra situationen också. Detta sätt att leva, att leva för att alltid vara den bästa, är något som är väldigt fastetsat i benmärgen på mig. Men nu är det nog dags att inse att livet går ut på annat också.

Jag vill fortsätta blogga och jag skall fortsätta blogga. Men just nu måste jag prioritera mig själv och mitt välmående.

En vacker dag

Torsdag och en ledig dag här hos oss. Vädret är vackert och temperaturen känns passlig, jämfört med köldknäppen vi hade tidigare. En hel del snö har vi också fått, så marken är vit och fin.

Mina lediga dagar är ofta fullspäckade med massa program, vilket gör att jag ofta skulle behöva en ledig dag efter en ledig dag. Semester efter semester, ni vet. Något jag nu försöker ändra på. Lediga dagar är till stor del till för att vila upp sig, göra roliga saker och ta det lugnt. Visst har vi alla måsten vi också måste klämma in, men en bra balans är viktigt tror jag.

Så idag skall jag checka av en del av våra måsten, som att besikta bilen och lämna in några papper till lite olika ställen. Sedan skall jag försöka ta det lugnt och vila, så jag orkar återgå till en flitig arbetstagare imorgon igen.

Men nu sitter det en hund vid mina fötter och tittar intensivt på mig. Skrapar mig på benet och tycker jag skall sätta min uppmärksamhet på något annat än den här skärmen. Så jag får nog gå och sätta på mig ytterkläderna och kolla in det där fina vädret lite närmare nu. Ha en fin dag!

IMG_3096.JPG

I goda vänners sällskap

I fredags hade jag en stund då allt kändes hopplöst och jobbigt. Ville gräva ner mig i en grop och bara strunta i allt. Ventilerade mig på bloggen och tog ut några onödiga stresskänslor över sambon. Sedan var allt så gott som glömt och förlåtet och jag var redo att byta ut alla äckliga känslor till en avkopplande helg istället.

På fredagkväll fick vi besök av ett annat par, genom snö och rusk hade de kört till vasa ända från åbo. De stannade hos oss hela helgen och vi hann med en hel del kul. På lördagen tog vi en promenad på isen över till en holme. Där grillade vi korv och drack te. Bianca var med och njöt av att få springa fritt i naturen. En utedag som vi nog alla njöt av och som åtminstone mitt huvud verkligen behövde. Då vi var passligt frusna om fötterna åkte vi tillbaka hem till oss för att laga middag och värma oss med ett glas rött.

Att laga mat och dricka ett glas vin i goda vänners sällskap är något jag uppskattar. Det är något så harmoniskt och avkopplande över det. Då vi ätit middag tog vi några rundor pictionary och fick oss några ordentliga skratt åt ord som blev totalt missförstådda. Vi satt och talade om allt mellan himmel och jord och plötsligt insåg vi att klockan var fem på morgonen. Lätt hade vi kunnat sitta och tala ännu längre. Att sova bort halva söndagen var verkligen värt det.

En rolig och avkopplande helg, precis i min smak. Tack till alla inblandade och hoppas vi kan göra om detta snart igen!

img_1249.jpg