Traditioner och minnen kring jul

Det nya året har dragit igång och snart är redan den första arbetsveckan över. Mitt huvud är till viss del kvar på julledigt än och även om jag känner mig taggad inför det nya året så har jag lite svårt att komma igång med vissa saker, som bloggen till exempel. Jag har varken skrivit om vår jul eller om mina tankar inför det nya året. Tänkte först att jag kanske skippar det här med julen helt och hållet, men då jag satte in bilderna i datorn blev jag så glad och bestämde mig för att skriva några rader ändå. Allt har sin tid och trots att det är över en vecka sedan jul så är det väl inte för sent än.

Vår julafton började med att jag vaknade redan kring sju, kunde inte somna om så jag steg upp och satte på risgrynsgröten. Jag, Bianca och Charlie myste i soffan så medan gröten blev klar. Vi njöt av tystnaden och mörkret. Någon timme senare steg sambon upp och vi åt frukost tillsammans. Jag skrev faktiskt tidigare ett inlägg om vår julaftonsmorgon, här.Att äta risgrynsgröt på julaftonsdagen är en viktig tradition för mig, eftersom det var något min moffa alltid bjöd oss på. På julaftonsdagen samlades vi och mammas bror med familj hos moffa och åt hans fantastiskt goda risgrynsgröt. Ingen gröt smakade så bra som moffas, den var bäst. Då moffa gick bort blev det väldigt viktigt för mig att fortsätta den här traditionen, även om varken gröten eller sällskapet är detsamma.

På eftermiddagen kom sambons föräldrar till oss, med sig hade de en ljuvlig hyacint som ännu sprider en härlig doft i vardagsrummet. Vi drack glögg, åt ostar och tittade på Kalle Anka följt av en ganska traditionell men något förenklad julmiddag i år. Jag hade pyntat bordet med små grankvistar som jag och Bianca hade plockat på dagen och Trots lite förkylningar kunde vi njuta av både mat och trevligt sällskap flera timmar. På kvällen åkte de hem tillbaka och kvar var endast jag, sambon och djuren. Resten av kvällen tittade vi på filmer, drack glögg och åt (ännu mera) gott.Hela juldagen spenderade vi hela familjen i soffan framför Netflix. Förutom några kortare promenader med Bianca nu och då, så låg vi där precis hela dagen. En välbehövlig dag för oss alla. Vi såg hela fem filmer, om jag minns rätt, så ni förstår att vi avverkade några timmar där i soffan under varsin filt.

På jul annandag var vi tvungna att rycka upp oss lite grann, städa och fräscha upp både oss själva och hemmet eftersom min mamma skulle komma på besök. På eftermiddagen anlände mamma och hundarna till Vasa och i samma skede kom Charlies husse för att hämta hem honom. Charlie hade bott hos oss i nästan två veckor, så han hade hunnit bli en självklar del av vår familj. Tur så fick vi två hundar till huset istället, så tomheten var inte speciellt långvarig. Mamma var hos oss ända fram till nyår och dagarna gick verkligen fort. För fort. Varenda gång hon är här inser jag hur långt ifrån varandra vi bor och hur mycket jag önskar att vi bodde närmare. Vi försökte i alla fall göra det bästa av dagarna vi hade och det tycker jag vi lyckades med. Jag försökte övertala henne att lämna Tindra (Biancas mamma) här, men utan större framgång, tyvärr.Julen har åter igen kommit att bli en högtid som jag gillar. Som de allra flesta barn, gillade även jag julen som barn, men sedan kom det en period då julen blev en ganska tung högtid för mig. Julen handlar för de allra flesta om att samlas med sina nära och kära, men för mig blev julen något helt annat. Det blev plötsligt väldigt påtagligt hur min familj är splittad i två och hur jag aldrig kommer att kunna få allt det där jag vill. Hur jag än gjorde, kändes det som att något saknades. Ända sedan jag flyttade till Vasa, så har jag firat mina jular har. Det har lite blivit som min tillflyktsort, på många vis. Mitt eget hem. Nuförtiden kan jag glädjas åt högtiden julen igen. Julen är något jag ser fram emot och väntar på. Jag kan njuta av julmusik, skratta vid middagsbordet och skapa mina egna samt upprätthålla gamla traditioner. Även här saknar jag min mamma, pappa, bröder och övrig familj. Men här är det ändå inte lika påtagligt. Jag kan fira, glädjas och njuta av högtiden med dem jag har här fullt ut. Den här julen var precis det jag ville att den skulle vara. Precis vad jag behövde. Lugn och ro. Ingen stress, bara avkoppling och tid med familjen. Bara bra känslor.

Om det där dåliga samvetet

Bianca är just nu inne i en period där hon går på högvarv nästan dygnet runt. Hon har svårt att sitta still och har verkligen myror i brallan, som man brukar säga. Hon vill att det skall hända någonting hela tiden och helst skall jag vara den som håller i aktiviteterna. Självklart är jag otroligt glad att hon mår bra och är energisk och sprallig, för så har det ju inte alltid varit. Hon har ju även haft perioder där hon mått dåligt och varit riktigt låg, klick.

Som valp hade Bianca en del ovanor jag aldrig riktigt fick bukt med. En av dem var att att hon alltid började skälla då jag satte mig vid matbordet. En ovana som nu plötsligt har återvänt. Jag känner mig helt förlorad i den här kampen vid matbordet. Som här om dagen, vi hade gått en promenad på över en timme. Bianca var rastad och matad. Jag tänkte således att hon var nöjd och att det då var  min tur att sätta mig vid matbordet och få i mig lite mat. Jag hann knappt sätta mig, innan hon ställer sig bredvid mig och skäller och hoppar upp och ner som en kanin på högvarv. Såhär har vi hållt på nu i veckotal. Om jag säger åt henne, blir det ännu värre. Ignorerar jag henne, blir det ännu värre. Min lösning har blivit att sysselsätta henne med något annat då jag äter, i form av t.ex. en aktiveringsleksak. Främst för att jag inte orkat ta upp kampen. Jag antar att hon nu kopplat ihop detta, då jag sätter mig vid matbordet skall hon få godis i någon leksak. Mycket handlar nog också om att få min uppmärksamhet, jag är väl knappast speciellt rolig då jag sitter still på en stol och äter. Är husse däremot med vid matbordet skulle detta beteende aldrig komma på tal.

Jag brukar kunna hålla kontrollen trots att detta både stressar och irriterar mig, såklart. Dock vet jag ändå att problemet troligen grundar sig i något jag gör, därför känns det inte okej att beskylla henne. Jag måste hitta lösningen i mig själv, i mitt beteende. Men här om dagen, då vi gick igenom samma procedur, orkade jag inte längre. Så jag steg upp från stolen och sade åt henne på skarpen. Jag tror egentligen inte hon tog mig på större allvar än hon vanligen gör, men i samband med detta råkade jag fälla ner en tidning från bordet som föll på henne. Bianca blev såklart rädd och gick undan. Skällde hon mera? Nej. Hon såg på mig, lade sig i sin bädd för att sova. Så det fungerade. Men mitt samvete gnagade sönder sig själv.

Jag började såklart analysera allting, sådär som vi människor gör. Hatar hon mig? Kommer hon någonsin att förlåta mig? Borde jag ge henne godis som en ursäkt? Sedan inbillade jag mig att hon inte ens ville titta på mig resten av kvällen. Ni hör ju själva, knäppt.

Jag tror inte Bianca mådde speciellt dåligt över situationen, inte psykiskt och definitivt inte fysiskt. Egentligen tror jag bara att hon förstod, att matte vill äta sin mat och jag skall lägga av och skälla nu. Men mitt samvete, det åt upp mig hela kvällen. Grubblade och analyserade. Kramade henne och bad om ursäkt. Jag kände mig som den sämsta matten och värsta hundägaren i världen. Ringde husse och förklarade mig och sökte tröst.

Ibland får man dåligt samvete, som vän, partner, förälder eller hundägare. Att kunna få dåligt samvete är nyttigt och friskt, tror jag. Mänskligt. Det visar att vi bryr oss och vill göra gott. Men ibland får man det även obefogat, vilket är lite jobbigt. Då går man mest runt och klandrar sig själv utan egentlig orsak. Onödigt och tidskrävande. Håller ni med? 

Hundägare lever längre

Här om dagen publicerade Svenska Yle en artikel som fångade mitt intresse, den här artikeln. Artikeln handlade om hur hundägare löper lägre risk att drabbas av hjärt- och kärl sjukdomar eller att dö i förtid. Artikeln grundar sig på en studie som en grupp forskare från Uppsala Universitet, Sveriges Lantbruksuniversitet, Stratford University och Karolinska institutet har gjort. De har undersökt sambandet mellan hundägare, hjärt- och kärlsjukdomar och död.

En intressant studie, tycker jag. Den första tanken som slog mig då jag läste rubriken till artikeln var, att det nog till stor del är livsstilen som en hund medför som bidrar till detta. Även om jag vet att själva hunden också medför mycket positivt i livet. Känslor så som glädje, lycka och kärlek. Vilka i sin tur kan ha många positiva följder. Speciellt på personer som annars lever ensamma kan hundar eller husdjur överlag ha en väldigt positiv inverkan. Dock tror jag ändå, precis som det även nämns i artikeln, att detta resultat grundar sig mycket på att hundägare i viss mån är aktivare. De är fysiskt aktiva, motionerar automatiskt varje dag och är mycket utomhus. Det ligger nog mycket i det här, att man är aktivare med hund. Gäller inte alla, förstås. Om jag tänker på mig själv och hur mitt liv skulle se ut om jag inte skulle ha hund, så visst skulle jag säkert gå till gymmet ibland men högt troligen skulle 70% av mina promenader falla bort. Jag har svårt att tro att jag skulle tvinga ut mig själv i minusgrader klockan sju på morgonen bara för att. Eller då det regnar eller annars bara är trist väder. Promenader är en del av min vardag med hund. Ibland går vi kortare promenader och ibland tar vi långa heldagsutfärder i skogen. Men både jag och Biancas husse är nog mycket mera fysiskt aktiva tack vare att vi har Bianca. 

Att en hund kan öka ens välbefinnande till det bättre är jag helt säker på. Jag har levt en vardag utan hund. Jag mådde bra, men inte alls så bra som jag mår idag. Vilket givetvis kan grunda sig i många saker, men jag vet att Bianca har en stor del i det. Mår Bianca bra, så mår jag bra. Och tvärtom. Att se henne lycklig och glad väcker något inom mig som inget eller ingen annan kan få fram. Att få göra och uppleva saker tillsammans känns härligt i hela kroppen. 

Då jag läste artikeln började jag också tänka på alla fina organisationer som det finns, som gör det möjligt för människor som inte själva kan ha hund att ändå få ta del av glädjen som en hund ger. Som till exempel Kompishund verksamheten, där jag och Bianca är aktiva. Genom den besöker vi bland annat äldre personer som inte själva kan ha hund. Även om det är frågan om någon timme i månaden så blir de så otroligt glada och lyckliga då vi kommer på besök. Jag tror våra besök har väldigt stor och positiv inverkan på deras välbefinnande. Hundar kan bidra med så mycket, vilket vi nu också genom den här studien kan se svart på vitt. Hundar är så mycket mera än bara fyra tassar och en svans. Vi behöver bara inse det och ta vara på det. 

Ett trevligt paket

Idag har jag hämtat ut en trevlig överraskning från posten. Ett paket, till mig och Bianca. För ett tag sedan hade Sofia en tävling i samarbete med Dermosil på sin blogg, där man kunde vinna en valfri förpackning ur Dermosils julserie. Jag deltog i tävlingen och både jag och Bianca höll tummar och tassar här hemma. Jag brukar sällan vinna något, men denna gång hade vi turen på våran sida. Vi vann ett paket, som vi då idag har hämtat ut från posten.

Det förvånar knappast ingen, men jag valde förpackningen som hette ” Best Friend ”. Förpackningen består av ett hundschampo och en handduk. Det som jag gillade med det här schampot var att det är oparfymerat och har beviljats rätt att använda Allergy Certifieds allergisymbol. Pumpflaskan gör det även väldigt smidigt att använda. Förutom shampot så innehåll förpackningen även en väldigt fin handduk, som man aldrig kan ha för många av då man har hund.

Vårt schampo tog precis slut, så detta paket kunde inte ha kommit mera lägligt. Skall bli intressant att testa det och se om det är så bra som det låter. Hittills har jag endast hunnit testa schampot på min egen hand, men det doftade väldigt milt och gott. Och handduken är jättefin och av bra material. Plus att den är perfekt storlek för Bianca. Bianca och jag tackar både Sofia och Dermosil för detta fina paket som piggade upp vår måndag!

 

Utanför min bekvämlighetszon

Igår fick jag och Bianca träffa en ny bekantskap. Vi hade bokat in en promenad med Karolina. Till vår lycka så sken till och med solen för en gångs skull och även om det var lite kyligt var det ändå riktigt fint promenadväder. Jag gillar att kombinera promenader med att träffa vänner, eftersom det ger mig två flugor i en smäll plus att jag inte behöver lämna Bianca ensam. Så letar du efter promenadsällskap är jag alltid redo! 

Karolina hade lite problem med bilen där till en början, så i väntan på henne passade vi på att titta lite på fåglarna vid vattnet. Bianca ville så gärna hoppa i vattnet och ta sig en simtur med dem, men det gick inte den här tråkiga matten med på. Det är inte alltför ofta vi går promenader i stan, så Bianca är alltid eld och lågor över alla nya härliga dofter som finns där. 

Jag och Karro har länge pratat om att ses över en kaffe eller promenad, men det har liksom inte blivit av. Våra tidsscheman har hela tiden krockat. Men då jag såg att vi hade skrivit ”vi hörs 2017” i vår facebookchatt, så tänkte jag tappa hakan. Vips så hade nästan ett år gått och vi hade ännu inte lyckats ta en promenad. Så nu tog vi äntligen tag i det och fick till det. Karro var verkligen enkel att umgås med. Det var enkelt att tala, om allt. Det kändes verkligen inte som att detta var första gången vi träffades, tvärtom. 

Genom bloggen har jag fått träna på att stiga ur min bekvämlighetszon på så många olika sätt. Jag har fått träffa nya människor som jag kanske annars inte skulle våga prata med eller ens kommit i kontakt med. Jag har blivit mera social och lärt mig hantera min blyghet på ett nytt sätt. Blivit mera självsäker. Vanligen är jag inte den där som sätter mig i situationer där jag känner mig obekväm eller bland massa främmande människor.   Jag har svårt att gå fram till människor jag inte känner och ta första kontakten, men jag har absolut blivit bättre på det. Jag har också träffat flera nya fina människor via bloggen, människor jag idag kan kalla vänner. Det är ju helt fantastiskt, på alla sätt och vis. 

Ett fredagsmys i min smak

Igår var en härlig dag, fredag. Vi hade en rätt så stressig dag på jobbet, men det var ändå en bra dag. En av fördelarna med att ha bra arbetskollegor, jobbdagen är rolig fastän det kanske är lite stressigt och tungt. Dagen gick snabbt och vi skrattade och hade stämningen på topp från början till slut.

Efter jobbet åkte jag hem till Bianca, gick en promenad, tog en dusch och hoppade i mjukisbyxorna och åkte iväg till Pumba och hans matte. Vi hade planerat in ett litet fredagsmys, med blomkålspizza och Idol. Jag fick klara direktiv att ta mjukiskläder på mig och jag fick inte ta med mig något annat än mig själv och Bianca.

Min vän hade förberett både en blomkålsbaserad pizzadeg och tomatsås. Vi började genast kavla ut och tillreda pizzorna. Så medan pizzorna gräddades hann vi prata om både det ena och det andra. Det är en av de bästa sakerna med den här vännen, vi kan tala om allt. Våra gemensamma intressen, men även sådant vi tänker olika om och ibland lite jobbigare saker. Hon är väldigt ärlig, något jag uppskattar enormt. Man kan alltid lite på att man får ärliga svar och råd. Det finns inga fasader och vår vänskapsrelation är väldigt öppen och äkta. Pizzorna då, det var första gången jag både lagade och åt blomkålspizza. Har dock länge velat testa. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad, det var så mycket godare än jag trodde det skulle vara! Riktigt mumsigt. Vi åt nog båda en bit för mycket, bara för att det var så gott. Att dessutom få komma till ett dukat bord och förberedd mat var ju inte fel. Som pricken på i:et fick vi njuta av en väldigt god och fräsch efterrätt samtidigt vi såg på idol.

Bianca var så klart med, även om hon denna gång inte riktigt var lika behändig som hon brukar. Större delen av kvällen stod hon vid terrassdörren och gnydde, först ville hon bara ut och kolla. Men sedan råkade vi stöta på en katt där på bakgården så hela hennes kväll gick ut på att få matte att öppna dörren så hon kunde hälsa på katten. Hon var envis minsann. Vet inte om hon är i någon trotsålder igen, men hon har testat mina gränser mycket denna vecka.

Trots Biancas gnyande hade vi en riktig mysig fredag. God mat i en supermysig lägenhet och det bästa sällskapet. Många bra samtalsämnen hann vi gå igenom och jag kände mig verkligen fylld av ny energi efter den här kvällen. Jag och Bianca var inte hemma förrän efter tolvslaget, och jag som trodde Bianca skulle stupa i säng eftersom hon varit så upp i varv hela kvällen hade fel. Lite över ett, då jag redan släckt lampan, hörde jag ännu en liten hund som kastade runt med sina leksaker och tog ut det sista av dagen. Men, man kan ju inte annat än vara glad över att hon är frisk, mår bra och har en sprudlande energi. Tack för en härlig kväll Pumba och matte!

 

Något att minnas med glädje

Då jag skrev inlägget om min hemliga dröm här om dagen, så påminde min mamma mig om att jag delvis uppfyllt drömmen lite redan. Min hemliga dröm handlade om att ta bloggen till en ny nivå, utveckla den och ta den vidare ett steg. Att figurera i någon tidning och få utlopp för mina tankar och åsikter jag har som hundägare.

Min mamma har rätt, jag har figurerat i olika tidningar en del redan. Två gånger med Bianca och en gång med Julia. Jag och Julia fick medverka i den stora svenska hundtidningen Härliga Hund. Vi fick vara med i deras stora hundgodistest. Jag minns ännu då jag fick en stor låda med hundgodis levererad till dörren. Julia, som var en riktig gottegris blev såklart överlycklig. Jag minns hur svårt det var att bedöma vad hon tyckte om godiset, eftersom hon i princip älskade allt, haha. Men någon slags bedömning fick vi till i alla fall. En mycket rolig upplevelse jag för alltid kommer att minnas med glädje. Ifjol fick jag och Bianca var med i en artikel i Vasabladet, angående om att ta hunden med på kafé. Artikeln handlade bland annat om vilka kafér i Vasa som tillåter hundar och vilka som inte gör det. Det var en spontan och rolig upplevelse. Bianca fick i samband med detta göra sitt alldeles första kafébesök, vilket var lite kul. Vi kände nämligen inte ens till att det fanns kafér som tillåter hundar i Vasa, men nu vet vi. I somras fick vi åter igen vara med på tidningen, Bianca och jag. Denna gång på Åbo Underrättelser. Artikeln handlade om Kiva Koirakansalainen (God Hundmedborgare) testet som ordnades på min hemort i slutet av sommaren. Jag och Bianca deltog i testet och blev godkända. Vi blev inte bara godkända, vi fick även pryda en hel sida i tidningen. Dessa tre händelser är alla sådana jag kommer minnas med glädje. Tre roliga händelser. Tre roliga upplevelser, tillsammans med två hundar som betytt och betyder allt för mig. Min dröm, däremot, handlade mera om att själv få fram mina tankar och åsikter. Få utlopp för något. Få skriva något eget. Så här beskrev jag min dröm i mitt tidigare inlägg –

” Jag drömmer om att en dag få medverka i någon tidning. Kanske skriva en krönika. Artiklar. Jag har så många tankar angående hundar och livet med hund, tankar jag gärna vill nå ut mera med. Längre. Tänk att få vara med i en tidning som Härliga Hund. Eller bara skriva en krönika i Vasabladet. Blogga för någon portal.  ” 

Så även om alla dessa tidningsupplevelser verkligen varit roliga på alla sätt och vis, så går drömmen jag bär på lite djupare än så.

 

Då det känns rätt

Söndagar betyder just nu kursdags för oss. Som jag redan nämnde förra veckan så har vi börjat på en ny kurs, Dobo kurs. I söndags var det dags igen, för kurstillfälle två av fem. Detta är utan tvekan den roligaste kursen jag och Bianca har gått på tillsammans. Till och med husse tycker det är så roligt så han vill följa med. Vi åker till och från kursen med ett stort leende på läpparna, alla tre.

Vi börjar alltid med att värma upp hundarna samt stretcha lite grann. Något Bianca är lite skeptisk mot, men hon vänjer sig hela tiden och det är ju en nödvändig sak att göra innan träningen drar igång. Förra gången fick vi bekanta oss med en liten balansboll samt själva Dobo bollen. Bianca lärde sig ställa sig upp på balansbollen samt att hoppa upp och ner på Dobo bollen. Denna söndag gick vi vidare i träningen.Vi skulle åter igen försöka få hundarna att vilja hoppa upp på Dobo bollen, men istället för att bara hoppa upp och ner skulle vi nu försöka få dem att göra olika saker på bollen. De skulle lägga sig, sätta sig och ge varsin tass turvis samt snurra runt åt båda hållen. Det kanske inte låter så invecklat eller speciellt krävande, men redan att stå och balansera på den här bollen är otroligt krävande för hunden och dess muskler. I Dobo tränas hundens (och även förarens) djupa muskulatur, vilken hunden behöver för att hållas i form. Då vi förra gången själva fick ställa oss på den lilla balansbollen, förstod man bättre hur hård träning det verkligen är för hunden.

Bianca var ivrig från första stund och klarade alla moment med bravur. Hon var så ivrig så jag knappt själv hann med. Det är viktigt att inte lämna bollen oövervakad, ifall hunden hoppar upp utan att man håller i den. Då kan hunden ramla och skada sig. Vilket faktiskt tänkte hända oss en gång, vi tog en paus men innan jag visste ordet av svängde Bianca sig om och tog fart och var påväg upp på bollen igen. Det gick dock bra, vi klarade oss utan skador och jag fick mig en liten påminnelse om att vara extra uppmärksam i fortsättningen.Eftersom en timme är väldigt lång tid, behöver hundarna få pausa nu som då. Denna gång fick vi själva träna lite med Dobo bollen under tiden som hundarna pausade. Trots att hundarna egentligen var på paus, var det många av dem som blev ivriga att delta då de såg att deras matte eller husse satt sig på Dobo bollen. Det är en väldigt positiv och härlig stämning på den här kursen. Glada miner och glada hundar. Det är också något som är mycket viktigt då det handlar om Dobo, att det skall vara roligt. Hunden skall vilja utföra momenten och det skall vara en rolig upplevelse för både hunden och föraren.

Jag gillar verkligen den här grenen, Bianca också. Det är utmanande, på ett roligt sätt. Det finns oändliga utvecklingsmöjligheter. Det är en motionsform där man verkligen får ha roligt tillsammans med hunden. Visst tycker jag om att träna lydnad också, men detta är något helt annat. Bianca har en helt annan glädje i ögonen då vi tränar Dobo, än då vi tränar något annat. Vi väntar ivrigt på nästa söndag. Och nästa. Och nästa. 

 

Om att låta hunden sova i sängen

För ett bra tag sedan fick jag en fråga angående vad jag tycker om att låta hunden sova i sängen eller vara i soffan. Kort sagt så tycker jag att det är något alla får bestämma själva, finns inget rätt eller fel. Det som vi anser vara okej kanske är strängt förbjudet hos någon annan hundfamilj och tvärtom. Här måste man bara själv bestämma hurdana regler man vill ha. 

Då Bianca var valp var vi väldigt konsekventa med att hon varken fick vara i sängen eller soffan. Det var egentligen aldrig något vi behövde kämpa desto mera med, hon accepterade reglerna från första stund. Då hon blev äldre försökte vi fortsättningsvis vara konsekventa, men speciellt jag började i något skede tillåta henne ligga i famnen i soffan och ibland i fotändan i sängen. Bara för att jag tyckte det var så mysigt. 

Då blixten slog ner hos oss i somras och det åskade flera dagar i sträck så var Bianca väldigt rädd, så även jag. Då lät vi henne sova i sängen de stunder hon ville. Då åskovädret var över och vi alla lugnat oss efter blixtnedslaget var det lite svårt att återgå till det normala. Både för Bianca och för oss. Bianca bad om lov att komma upp i sängen nästan varje kväll och vi hade väl på något vis vant oss att ha henne där i fotändan. 

I dagens läge tar vi (eh, jag) upp henne och låter henne sova i sängen ibland. Är jag ensam hemma får hon alltid sova i sängen, något hon tydligt känner till. Är husse hemma sover hon oftast i egen bädd. Jag gillar att få krama om henne eller känna att hon ligger vid mina fötter, medan husse har en lite annan åsikt om saken. Om vi ligger och slappar i soffan får hon oftast komma i någon av våra famnar eller imellan oss på filten. Hon hoppar i princip aldrig upp i varken soffa eller säng, utan frågar lov och vill att man lyfter upp henne. Vilket jag tycker är bra. 

Jag kan inte påstå att vi har så väldigt stränga regler angående detta mer idag, vi är inte så konsekventa. Eller inte jag i alla fall. Det enda vi egentligen båda är konsekventa med är att hon måste alltid fråga lov och sedan tar vi det därifrån. Jag är dock glad att vi hade tydliga regler då hon var liten och att vi då var konsekventa, annars hade hon säkerligen härjat fritt i alla husets möbler idag. Låter ni hunden sova med i sängen? Varför eller varför inte? 

Med ett leende på läpparna

Igår nämnde jag att vi skulle börja på en ny kurs, Bianca och jag. Kursen vi började på är en kurs jag länge velat gå, eftersom jag starkt tror det är något vi båda skulle tycka om. Dock har den ofta blivit fullbokad genast och vi har inte lyckats få någon plats tidigare, men nu, äntligen fick vi en plats!

Kursen vi började på heter Dobo, vilket kanske inte säger dig så väldigt mycket. På Dobos hemsida (klick) beskrivs det som en rolig motionsform för både hund och förare. Dobo utvecklades i Finland år 2010. Dobo utförs i huvudsak på och med äggformade bollar eller olika slags balansbollar. Hunden får utveckla sin balans, muskelstyrka, smidighet och kroppskontroll. Även föraren får utveckla alla dessa saker, eftersom det inte bara är hunden som utför rörelser, man får även själv vara väldigt delaktig. Det är en rolig gren som man utför tillsammans med hunden.

Kursen började med att vi värmde upp hundarna genom olika övningar. Då de var varma i musklerna presenterade vi dem för en liten balansboll, belönade dem då de satte upp en eller två tassar på bollen. Vi fick även själva prova ställa oss på balansbollen, för att bättre förstå hur det känns för hunden. Det var väldigt bra att vi fick göra det, för hundarna får det att se lätt ut men det är mycket mer ansträngande än man kan tro. Efter balansbollen var det dags för Dobo bollen. Faktum är att Bianca fick en Dobo boll av min mamma för ett bra tag sedan, men vi har inte kommit oss för att blåsa upp den och ta den i användning. Något jag ångrar nu, för det här var ju såå kul!Vi, förare, tog ett stadigt grepp om bollen. Det är viktigt att den hålls på ställe så inte hunden stöter sig. Sedan skulle vi försöka få hunden att hoppa upp på bollen. Bianca försökte först sätta upp endast tassarna och gå runt bollen. Hon försökte på alla sätt och vis nå godiset i min hand utan att hoppa upp. Jag trodde faktiskt inte hon skulle våga sig upp på bollen, inte första gången. Men visst vågade hon, snabbt förstod hon vad det var frågan om och hoppade upp och ner som ingenting.

Bianca tyckte detta var så roligt, hela hon sken upp av glädje. Det var så värmande och härligt att se hennes glädje. Även jag tyckte det var en rolig upplevelse och framför allt en rolig gren att utföra tillsammans. Det är precis det här som jag och Bianca saknat, en aktivitet som denna. Detta är kul, bra motion för både mig och Bianca och något jag verkligen tror vi båda kan utvecklas mycket inom.

Då kurstimmen var över och vi åkte hem igen hade jag ett stort leende på läpparna och berättade gång på gång åt Biancas husse om hur bra detta kändes. Bianca var så duktig och älskade verkligen varenda minut. Längtar redan efter nästa söndag och nästa kurstimme!