Med ett leende på läpparna 

Igår nämnde jag att vi skulle börja på en ny kurs, Bianca och jag. Kursen vi började på är en kurs jag länge velat gå, eftersom jag starkt tror det är något vi båda skulle tycka om. Dock har den ofta blivit fullbokad genast och vi har inte lyckats få någon plats tidigare, men nu, äntligen fick vi en plats!

Kursen vi började på heter Dobo, vilket kanske inte säger dig så väldigt mycket. På Dobos hemsida (klick) beskrivs det som en rolig motionsform för både hund och förare. Dobo utvecklades i Finland år 2010. Dobo utförs i huvudsak på och med äggformade bollar eller olika slags balansbollar. Hunden får utveckla sin balans, muskelstyrka, smidighet och kroppskontroll. Även föraren får utveckla alla dessa saker, eftersom det inte bara är hunden som utför rörelser, man får även själv vara väldigt delaktig. Det är en rolig gren som man utför tillsammans med hunden.

Kursen började med att vi värmde upp hundarna genom olika övningar. Då de var varma i musklerna presenterade vi dem för en liten balansboll, belönade dem då de satte upp en eller två tassar på bollen. Vi fick även själva prova ställa oss på balansbollen, för att bättre förstå hur det känns för hunden. Det var väldigt bra att vi fick göra det, för hundarna får det att se lätt ut men det är mycket mer ansträngande än man kan tro. Efter balansbollen var det dags för Dobo bollen. Faktum är att Bianca fick en Dobo boll av min mamma för ett bra tag sedan, men vi har inte kommit oss för att blåsa upp den och ta den i användning. Något jag ångrar nu, för det här var ju såå kul!img_0869.jpgimg_0873.jpgimg_0868.jpgVi, förare, tog ett stadigt grepp om bollen. Det är viktigt att den hålls på ställe så inte hunden stöter sig. Sedan skulle vi försöka få hunden att hoppa upp på bollen. Bianca försökte först sätta upp endast tassarna och gå runt bollen. Hon försökte på alla sätt och vis nå godiset i min hand utan att hoppa upp. Jag trodde faktiskt inte hon skulle våga sig upp på bollen, inte första gången. Men visst vågade hon, snabbt förstod hon vad det var frågan om och hoppade upp och ner som ingenting.

Bianca tyckte detta var så roligt, hela hon sken upp av glädje. Det var så värmande och härligt att se hennes glädje. Även jag tyckte det var en rolig upplevelse och framför allt en rolig gren att utföra tillsammans. Det är precis det här som jag och Bianca saknat, en aktivitet som denna. Detta är kul, bra motion för både mig och Bianca och något jag tror verkligen vi båda kan utvecklas mycket inom denna gren.

Då kurstimmen var över och vi åkte hem igen hade jag ett stort leende på läpparna och berättade gång på gång åt Biancas husse om hur bra detta kändes. Bianca var så duktig och älskade verkligen varenda minut. Längtar redan efter nästa söndag och nästa kurstimme!

 

Annonser

En dag med familjen 

Gårdagen får fulla poäng, verkligen. Det fanns inte ett enda måste under hela dagen och det kändes verkligen som vi laddade batterierna, alla tre.

Vi började dagen med en skogspromenad. Det var frost på marken, men solen sken så vackert genom skogen. Förutom att husse i ett skede skulle ha oss att avvika från stigen och gå genom massa riskor och vattenpölar, så var det en härlig promenad. Husse vill ofta utmana sig själv (och oss, antar jag) och gå mer häftiga vägar än den självklara stigen. Det brukar ofta sluta med att han får bära Bianca och lyssna på mig som försöker hänga med lite smått irriterad. Igår skrattade vi dock mest åt situationen, eftersom vi insåg att detta är ett återkommande fenomen. img_0832.jpgEfter promenaden åkte vi till svärföräldrarna och blev bjudna på stekta bananer med vispgrädde, gott. Sedan åkte vi och införskaffade lite nödvändigheter till årets bloggjulkalender, som jag tänkt fortsätta filma idag. Kvällen avslutade vi med god mat och serietittande. Hela familjen låg vi i soffan hela kvällen, så skönt och mysigt.

Idag skall jag som sagt fortsätta filma lite grann och pyssla vidare med julkalendern. Förutom det skall även jag och Bianca börja på en ny kurs idag, vilket känns väldigt spännande. Vilken härlig helg, fulla poäng. 

En seg vecka

Vilken seg vecka jag haft. Varit fruktansvärt trött på morgnarna och matt i både kropp och huvud. Kanske har det att göra med att jag vakade lite väl länge förra helgen. Man är inte tjugo år ung mera och det känns länge och väl i hela kroppen genast man är uppe halva natten. Mörkret som kommit har även påverkat mig otroligt mycket. Konstigt nog kan jag ändå skriva att det är fredag idag, en seg vecka som kom till sitt slut rätt så snabbt trots allt.

Vad har hänt i veckan då? Jo, en hel del. Trots segheten. Jag har inlett filmandet till årets bloggjulkalender, eller fortsatt filma. Jag inledde det egentligen för ett par veckor sedan. Om det fortsätter i samma takt kommer ni att få ta del av en julkalender även i år, en mycket personligare och mer kreativ sådan. Igår var jag och Bianca till veterinären och vaccinerade henne mot kennelhosta, det var dags för en årliga vaccinationen. Dessutom är det något av en kennelhosta-epidemi här vi bor just nu, så det var verkligen läge att ta vaccinet. Jag har storstädat vårt hem, vi har levt under ett tjockt laget damm, klädhögar och vissnade penséer på trappan den senaste tiden. Ingen har orkat ta tag i det, inte ens Bianca. Men nu har vi åter igen ett fräscht hem och nya vackra höstblommor på trappan.

En seg vecka som nu skall avslutas med en ledig helg. Skall försöka fokusera på att ladda batterierna så att nästa vecka flyter på lite lättare. Ikväll blir det troligtvis pizzakväll med en kompis. Kanske fortsätter jag filmandet av julkalendern lite grann någon dag under veckoslutet också. Utöver det hoppas jag på tillräckligt med sömn, en solig skogspromenad, många kramar med Bianca och kanske en bra film med sambon. bild

 

En lycklig hund 

Igår jobbade jag rätt sent, och länge. Tycker om att jobba kvällskift och på så sätt få lite variation i arbetstiderna, men har svårt att varva ner då jag väl kommer hem. Ligger ofta uppe halva natten och försöker hitta ro i kroppen. Så även igår, men det gjorde ingenting för idag fick jag sova ut ordentligt.

Ikväll har vi personalfest, det ryktas om att det skall serveras kräftor. Säkerligen mycket annat gott också, eftersom mina kolleger består av restaurangpersonal. Just nu sitter jag och väntar på nagellacket som skall torka och sedan blir det troligen en klassisk klädkris som står näst i tur.

Bianca är lycklig idag, eftersom det är regn och rusk väder. Hon älskar att vara utomhus i alla väder, men speciellt då det regnar. Hon var så lycklig då vi gick vår dagliga promenad. Plaskade i vattenpölar, sprang ner i det våta gräset i dikeskanterna och gned gladeligen sin våta och leriga päls mot mig mellan varven. Vi var riktigt blöta om både fötter och tassar då vi kom hem, men vad gjorde det då hunden är glad och lycklig. En lite smutsig och våt, men lycklig hund. Det gör även mig lycklig. img_0696.jpg

Tid tillsammans 

Bianca var lite låg några dagar förra veckan. Lite lugnare än vad vi är vana vid. Tröttare på något vis. Vi kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var, men innerst inne visste jag exakt. Det var saknad. Tid tillsammans. 

Jag har jobbat ganska mycket och mitt nya jobb tar givetvis mera energi, eftersom allting är så nytt. Speciellt den senaste veckan har jag varit trött både på morgnarna och kvällarna och jag och Bianca har inte haft samma tid tillsammans som vi brukar. Förutom jobb har jag bokat in en massa program på min lediga tid, sådär som jag alltid gör. Fullbokar mig. Bianca har hängt med mig på det mesta, men vår tumistid har blivit lite lidande. Framför allt har jag nog varit ganska onärvarande, inser jag nu. Jag har varit här fysiskt, men mitt huvud har varit på femton andra ställen. 

Det märks tydligt på Bianca, så tydligt. En morgon vägrade hon till och med gå på morgonpromenad med husse, eftersom hon inte ville lämna mig som låg hemma och sov. Hon begär sig också upp i min famn genast jag kommer hem och sedan ligger hon fastklistrad där så länge som möjligt. Hon visar klart och tydligt att jag har för högt tempo, och borde lugna ner mig. Tur det, utan henne skulle jag nog köra på tills väggen kommer emot. Hon får mig att minnas att stanna upp. Hon känner mig ofta bättre än jag känner mig själv. 

Den här helgen har varit en Bianca och matte helg. Vi har spenderat tid tillsammans, lekt och myst. Vi har träffat vänner, men vi har också haft välbehövlig egen tid. Jag gick in i den här helgen med tankesättet att ta det lugnt och inte tillåta någon stress eller press. Och det är precis en sådan helg vi haft. Jag har inte känt någon stress sedan jag lämnade jobbet i fredags. Något önskar jag skulle bli bättre på. Jag stressar upp mig lätt, men är även väldigt stresstålig, vilket inte alltid är till min fördel. Det krävs mycket innan jag själv säger stopp. Därför är jag tacksam över att ha Bianca, som säger åt mig då jag själv inte förstår bättre. Jag behöver nog bara lära mig att lyssna på henne ännu mera än vad jag redan gör. Behöver lära mig att stanna upp. Leva i nuet, det andra finns kvar. 

Vår nya vän Doris 

I måndags hade vi bestämt playdate med Doris och hennes matte, Christina. Doris är nästan två och ett halvt år yngre än Bianca, men storleksmässigt skiljde de inte så hemskt mycket. Även om Doris var mycket mindre än jag förväntade mig.

Doris var en nyfiken och ivrig liten tjej. Bianca var till en början lite skeptisk till den här ivriga valpen som nyfiket kom fram till henne. Bianca har kommit i en sådan ålder att hon tar på sig uppgiften att uppfostra de yngre, speciellt busiga valpar. Men flickorna kom bra överens och sprang turvist efter bollen vi hade med oss. Jag tror att de kan bli riktigt goda vänner bara de lär känna varann bättre. img_0299-2Det var väldigt kul att äntligen få träffa både Doris och hennes matte. Doris var verkligen söt och hade ett härligt lynne. Att få prata och umgås med någon som har samma intresse som en själv är alltid givande. Förutom att vi båda är hundägare, skriver vi dessutom båda blogg. Tänk att man kan hitta nya och så härliga vänner via bloggen. Det är fantastiskt. Tack för träffen tjejer, detta gör vi om snart!

Som ett barn

Min plan idag var att stiga upp, njuta av min kopp morgonkaffe i lugn och ro. Titta på någon bra serie och bara ha en lugn skön morgon. Känna mig utvilad och pigg. Samma plan hade jag igår. Men det går inte alltid som man planerat.

Igår blev vi ombedda att lämna sovrummet, eftersom Bianca hade så mycket ljud då hon bäddade sin säng och pratade i sömnen om vartannat. Husse jobbar natt denna vecka och går och lägger sig några timmar före vi vanligtvis stiger upp. Igår fick vi snällt stiga upp före väckarklockan ringde och ge husse sin nattsömn. Jag var trött, men Bianca var såklart glad och nöjd att vi steg upp.

Idag fick jag sova ända tills väckarklockan ringde. Rastade Bianca, fyllde min kopp med kaffe, gav Bianca frukost och satt mig i soffan. Allting såg väldigt lovande ut. Hann väl ta en klunk innan Bianca hade ätit färdigt och började gny och ville ut. Hann ta min andra klunk innan jag ser att jag har en hund med dålig mage på gräsmattan. För er som inte känner till, kan jag berätta att en shelties päls är grymt jobbig då det kommer till sådant här. Det fastnar allt i den. Inte bara löv, barr och kvistar utan även allt annat. Så jag fick bära in Bianca i duschen och ge henne en ordentlig tvätt. Kaffet är nu kallt. Bianca, hon är otålig och uttråkad.

Min vän sade igår, då jag berättade att vi blev utvisade från sovrummet – ”Sådär är det att ha små barn”. Känner farligt många likheter, även om jag aldrig haft barn. Nu skall jag dricka ett kallt glas vatten, för det kan väl inte gå fel, och sedan skall vi bege oss till Charlie och hans familj för en promenad. Så det blir nog en bra dag, trots allt. IMG_0642