Med ett leende på läpparna 

Igår nämnde jag att vi skulle börja på en ny kurs, Bianca och jag. Kursen vi började på är en kurs jag länge velat gå, eftersom jag starkt tror det är något vi båda skulle tycka om. Dock har den ofta blivit fullbokad genast och vi har inte lyckats få någon plats tidigare, men nu, äntligen fick vi en plats!

Kursen vi började på heter Dobo, vilket kanske inte säger dig så väldigt mycket. På Dobos hemsida (klick) beskrivs det som en rolig motionsform för både hund och förare. Dobo utvecklades i Finland år 2010. Dobo utförs i huvudsak på och med äggformade bollar eller olika slags balansbollar. Hunden får utveckla sin balans, muskelstyrka, smidighet och kroppskontroll. Även föraren får utveckla alla dessa saker, eftersom det inte bara är hunden som utför rörelser, man får även själv vara väldigt delaktig. Det är en rolig gren som man utför tillsammans med hunden.

Kursen började med att vi värmde upp hundarna genom olika övningar. Då de var varma i musklerna presenterade vi dem för en liten balansboll, belönade dem då de satte upp en eller två tassar på bollen. Vi fick även själva prova ställa oss på balansbollen, för att bättre förstå hur det känns för hunden. Det var väldigt bra att vi fick göra det, för hundarna får det att se lätt ut men det är mycket mer ansträngande än man kan tro. Efter balansbollen var det dags för Dobo bollen. Faktum är att Bianca fick en Dobo boll av min mamma för ett bra tag sedan, men vi har inte kommit oss för att blåsa upp den och ta den i användning. Något jag ångrar nu, för det här var ju såå kul!img_0869.jpgimg_0873.jpgimg_0868.jpgVi, förare, tog ett stadigt grepp om bollen. Det är viktigt att den hålls på ställe så inte hunden stöter sig. Sedan skulle vi försöka få hunden att hoppa upp på bollen. Bianca försökte först sätta upp endast tassarna och gå runt bollen. Hon försökte på alla sätt och vis nå godiset i min hand utan att hoppa upp. Jag trodde faktiskt inte hon skulle våga sig upp på bollen, inte första gången. Men visst vågade hon, snabbt förstod hon vad det var frågan om och hoppade upp och ner som ingenting.

Bianca tyckte detta var så roligt, hela hon sken upp av glädje. Det var så värmande och härligt att se hennes glädje. Även jag tyckte det var en rolig upplevelse och framför allt en rolig gren att utföra tillsammans. Det är precis det här som jag och Bianca saknat, en aktivitet som denna. Detta är kul, bra motion för både mig och Bianca och något jag tror verkligen vi båda kan utvecklas mycket inom denna gren.

Då kurstimmen var över och vi åkte hem igen hade jag ett stort leende på läpparna och berättade gång på gång åt Biancas husse om hur bra detta kändes. Bianca var så duktig och älskade verkligen varenda minut. Längtar redan efter nästa söndag och nästa kurstimme!

 

Annonser

En dag med familjen 

Gårdagen får fulla poäng, verkligen. Det fanns inte ett enda måste under hela dagen och det kändes verkligen som vi laddade batterierna, alla tre.

Vi började dagen med en skogspromenad. Det var frost på marken, men solen sken så vackert genom skogen. Förutom att husse i ett skede skulle ha oss att avvika från stigen och gå genom massa riskor och vattenpölar, så var det en härlig promenad. Husse vill ofta utmana sig själv (och oss, antar jag) och gå mer häftiga vägar än den självklara stigen. Det brukar ofta sluta med att han får bära Bianca och lyssna på mig som försöker hänga med lite smått irriterad. Igår skrattade vi dock mest åt situationen, eftersom vi insåg att detta är ett återkommande fenomen. img_0832.jpgEfter promenaden åkte vi till svärföräldrarna och blev bjudna på stekta bananer med vispgrädde, gott. Sedan åkte vi och införskaffade lite nödvändigheter till årets bloggjulkalender, som jag tänkt fortsätta filma idag. Kvällen avslutade vi med god mat och serietittande. Hela familjen låg vi i soffan hela kvällen, så skönt och mysigt.

Idag skall jag som sagt fortsätta filma lite grann och pyssla vidare med julkalendern. Förutom det skall även jag och Bianca börja på en ny kurs idag, vilket känns väldigt spännande. Vilken härlig helg, fulla poäng. 

En seg vecka

Vilken seg vecka jag haft. Varit fruktansvärt trött på morgnarna och matt i både kropp och huvud. Kanske har det att göra med att jag vakade lite väl länge förra helgen. Man är inte tjugo år ung mera och det känns länge och väl i hela kroppen genast man är uppe halva natten. Mörkret som kommit har även påverkat mig otroligt mycket. Konstigt nog kan jag ändå skriva att det är fredag idag, en seg vecka som kom till sitt slut rätt så snabbt trots allt.

Vad har hänt i veckan då? Jo, en hel del. Trots segheten. Jag har inlett filmandet till årets bloggjulkalender, eller fortsatt filma. Jag inledde det egentligen för ett par veckor sedan. Om det fortsätter i samma takt kommer ni att få ta del av en julkalender även i år, en mycket personligare och mer kreativ sådan. Igår var jag och Bianca till veterinären och vaccinerade henne mot kennelhosta, det var dags för en årliga vaccinationen. Dessutom är det något av en kennelhosta-epidemi här vi bor just nu, så det var verkligen läge att ta vaccinet. Jag har storstädat vårt hem, vi har levt under ett tjockt laget damm, klädhögar och vissnade penséer på trappan den senaste tiden. Ingen har orkat ta tag i det, inte ens Bianca. Men nu har vi åter igen ett fräscht hem och nya vackra höstblommor på trappan.

En seg vecka som nu skall avslutas med en ledig helg. Skall försöka fokusera på att ladda batterierna så att nästa vecka flyter på lite lättare. Ikväll blir det troligtvis pizzakväll med en kompis. Kanske fortsätter jag filmandet av julkalendern lite grann någon dag under veckoslutet också. Utöver det hoppas jag på tillräckligt med sömn, en solig skogspromenad, många kramar med Bianca och kanske en bra film med sambon. bild

 

En lycklig hund 

Igår jobbade jag rätt sent, och länge. Tycker om att jobba kvällskift och på så sätt få lite variation i arbetstiderna, men har svårt att varva ner då jag väl kommer hem. Ligger ofta uppe halva natten och försöker hitta ro i kroppen. Så även igår, men det gjorde ingenting för idag fick jag sova ut ordentligt.

Ikväll har vi personalfest, det ryktas om att det skall serveras kräftor. Säkerligen mycket annat gott också, eftersom mina kolleger består av restaurangpersonal. Just nu sitter jag och väntar på nagellacket som skall torka och sedan blir det troligen en klassisk klädkris som står näst i tur.

Bianca är lycklig idag, eftersom det är regn och rusk väder. Hon älskar att vara utomhus i alla väder, men speciellt då det regnar. Hon var så lycklig då vi gick vår dagliga promenad. Plaskade i vattenpölar, sprang ner i det våta gräset i dikeskanterna och gned gladeligen sin våta och leriga päls mot mig mellan varven. Vi var riktigt blöta om både fötter och tassar då vi kom hem, men vad gjorde det då hunden är glad och lycklig. En lite smutsig och våt, men lycklig hund. Det gör även mig lycklig. img_0696.jpg

Öppna upp sitt hjärta 

Det glädjer mig att så många har börjat uppskatta det jag skriver. Tankarna jag delar med mig, även om det ibland är lite tyngre sådana. Jag blir innerligt glad över alla kommentarer och alla tummen upp ni ger mig. Varenda en. Det är precis detta som gör det så roligt att skriva. Att få se att det finns någon i andra änden. Responsen man får. 

Då man öppnar upp sitt hjärta så mycket som jag gjorde i t.ex. det här inlägget, är det väldigt tacksamt med alla fina ord och kommentarer. Det värmer. Jag är en person som bär på en massa känslor hela tiden, därför känns de lättande att få släppa ut en del av dem här. Även om det ibland är lite skrämmande.

Genom åren har
jag haft ganska svårt att hitta mig själv och att verkligen komma fram till vem jag är, vad jag tycker och vad jag vill. Har sällan vågat stå för mina egna åsikter, om jag ens vetat vad de varit. Den här bloggen har hjälpt mig på den resan. Här vet jag exakt vem jag är och vad jag vill. Här kan jag vara mig själv. Mitt lilla kryp in. Här kan jag öppna upp mitt hjärta och jag är så tacksam över att ni tar emot mig med öppna armar. Tack! 

Då det är dags att ta farväl

Hur härligt det än är med hundar och husdjur överlag, så finns det alltid en jobbigare sida också. En sak man inte kommer ifrån och ett beslut som man som djurägare måste vara redo att ta. Ett ansvar. Att veta då det är dags att låta sin vän vandra vidare. Att kunna ta farväl.

Idag är det två år sedan vi lät vår vackra prinsessa Julia vandra vidare. En kväll jag ännu minns med stor sorg. Hjärtat börjar klappa hårt och det börjar fortfarande bränna bakom ögonlocken då jag tänker tillbaka. Fortfarande rinner tårarna då jag tänker på henne. Tårarna rinner då jag skriver detta. Trots att det fortfarande känns svårt, tänkte jag idag dela med mig av lite tankar kring då det är dags att ta farväl av en vän.

Det var i oktober 2015 som jag och min mamma var tvungna att låta vår ängel gå vidare. Det känns helt sjukt att säga att det är två år sedan. Det känns som att det var igår jag kramade om henne senast. Samtidigt som jag sakta men säkert börjar glömma hur hennes päls kändes, hur hennes skall lät. Jag kommer aldrig att glömma henne, aldrig. Men i något skede går man ändå vidare. Man accepterar. Det är en fruktansvärt skrämmande känsla att man börjar glömma saker som hur hennes päls kändes, även om det är en naturlig gång och något man behöver göra för att överleva. 

Att vi var två om beslutet att låta henne gå gjorde inte det lättare, men kanske lite tryggare. Man var inte ensam i beslutet. Julia var pigg och glad in i det sista. Kanske var det just det som gjorde att vi visste när det var dags. Under de nästan 14 åren som Julia fanns i vårt liv hann vi uppleva så mycket kärlek tillsammans. Obeskrivlig kärlek.427275_3972663908552_527871699_nDå man tar hund eller vilket husdjur som helst, så vet man att det kommer en dag man är tvungen att skiljas åt. Det visste vi även med Julia. Man vet det hela tiden innerst inne, även om det inte är något man vill tänka på eller prata högt om. Trots att vi hade glädjen att ha henne i våra liv i nästan 14 år, kändes det för kort. Alldeles för kort.

Jag minns så väl samtalet jag fick av mamma då jag insåg att vår tid tillsammans håller på att komma till sin ände. Jag reste omedelbart hem, hem till min prinsessa. Julia kom emot mig, med viftande svans och sin varma blick. Hon sa att hon var glad att se mig och sedan tog hon farväl. Jag vet inte om jag förstod det just då, men i efterhand förstår jag att hon tog farväl där och då. Julia fanns med oss ännu ett dygn efter min ankomst. Ett dygn satt vi med henne, då vi sedan tog beslutet att låta henne gå.

Att låta henne gå var det tyngsta jag någonsin gjort. Att hålla hennes tass då hon tog sitt sista andetag var fruktansvärt. Men samtidigt så lättande. Och kärleksfullt. Det var så många känslor på en och samma gång. Vi visste båda att detta var Julias önskan, vilken vi var tvungna att ge henne. Det var vårt ansvar. Jag och mamma stod på varsin sida om henne, höll en tass var och tog farväl. Då Julia hade vandrat vidare kände jag bokstavligen en sten som föll från min axlar. Jag kunde andas igen, något det kändes som jag inte hade gjort på flera dygn.

Sorgen var ofattbar, såklart. Jag grät dagligen i många veckors tid och var helt ur balans. Men där fanns också en lättnad, över att hon nu hade det bra. Hon var fri. Hon är fri. Julia kommer alltid finnas med oss, i våra hjärtan. Vi kommer alltid att sakna henne och älska henne till månens ände. Det finns inga ord som kan beskriva hur fantastisk hon var och vilka avtryck hon gjorde i våra liv. Bland alla dessa känslor känner jag mig mig lättad över att vi gav henne sin sista önskan och lät henne gå då det var dags. Nu får hon äta risgrynsgröt och pannkaka med moffa där uppe, alldeles fritt, utan att vi säger att de blir för runda om magen.

Hur vet man då när det är dags. Jag vet inte, man bara vet. Man känner det i sitt hjärta, och även om det är ett beslut man inte vill ta är man skyldig att göra det. Av kärlek.

 

 

Sju vanliga frågor om Microblading 

Sedan jag publicerade inlägget om Microbladingen jag fick prova på (klick), så har jag fått en hel del frågor. Många av er har blivit nyfikna på behandlingen, men är kanske precis som jag var, lite fundersamma och har många tankar som snurrar. Jag tänkte det kunde vara intressant för er alla att ta del av lite mera frågor och svar kring den omtalade behandlingen. Jag ställde därför sju av de frågor jag fått åt Sonja, som utförde behandlingen på mig. Här kommer de sju frågorna samt svaren, som jag fritt översatt från finska till svenska.

1. Hur länge håller Microblading? 
– 8-14 månader (ofta pratar man om ungefär ett år). Hållbarheten är individuell, men man kan alltid komma på olika slags förstärkningar då färgen börjar blekna, på så sätt får man brynen att se bra ut hela tiden. 

2. Förstör Microblading mina egna hår/gör så att de växer långsammare?

– Microblading förstör inte dina egna hår, de fortsätter växa helt normalt. Du kan både färga och noppa dem som normalt, då läkningsprocessen är klar. 

3. Kan man göra Microblading om man är gravid? 

– Det rekommenderas inte att göra om man är gravid, eftersom hormonbalansen kan variera och därmed kan det leda till att resultatet inte är lika hållbart. Den bästa tidpunkten att göra Microblading är 6 månader efter man slutat amma, då är hormonbalansen stabil igen. Nu är det dock på kommande en ny teknik, Nanomicroblading. Den tekniken ger bättte hållbarhet även åt ammande kvinnor. img_04774. Varför är Microblading så dyrt? 

– För att få utföra Microblading måste man gå en skild skolning och behandlingen är lite speciell, om man jämför med vanliga ansiktsbehandlingar och färgningar. Därför är det dyrare än andra behandlingar. Man reserverar även mycket tid för behandlingen, ca. 2h + 1h för förstärkningar.

5. Är det normalt att det försvinner mycket färg efter den första behandlingen? 

– Efter den första behandlingen försvinner det ganska mycket färg, vilket är normalt ja. Därför ingår den första förstärkningen i priset. 

6. Tar det ont? 

– I början kan det ta ont, men efter att vi applicerar bedövningsmedel lättar det. Det är dock väldigt individuellt. 

7. Vad händer om jag är missnöjd med resultatet?

– Om brynen är gjorda på rätt sätt med rätt teknik och kunden ändå är missnöjd, då ligger ansvaret hos kunden. 

Det har nu gått tre veckor sedan min behandling. De första dagarna blev ögonbrynen betydligt mörkare, men sedan började läkningsprocessen och det försvann ganska mycket pigment, vilket alltså är helt normalt. Jag var förberedd på att huden skulle klia och eventuellt vara lite irriterad, men något sådant upplevde jag aldrig. Idag är brynen helt läkta och jag väntar ivrigt på den första förstärkningen av färgen jag skall gå på om ett par veckor. Sedan kan jag njuta av mina färdigt microbladade bryn i ungefär ett helt år. Fantastiskt. Kom ihåg Microblading rabatten som gäller under Oktober månad, om du har missat den kan du läsa mera om den här.