Det är idag det händer.

Vi har just kommit in från den sista morgonpromenaden på det här stället. Nu sitter jag här på min madrass, med min temugg. Äter min sista frukost i den här lägenheten. Kaffekokaren är redan i nya lägenheten med allt annat och endast en tepåse fanns kvar här. Känns helt okej trots att jag inte får min morgonkaffe. Efter jobbet tar jag madrassen och Bianca under armen, stänger igen dörren och lämnar tillbaka nycklarna. Äntligen är ordet jag söker.

De senaste två veckorna har vi roudat saker i princip varenda dag. En hel del är redan uppackat, men fortfarande finns jobb för en hel armé. Effektiviteten har varit på topp den senaste tiden, vet inte hur länge vi orkar hålla på som vi gjort. Vi (läs: jag) får nog börja ta det lite lugnare nu, en sak i taget i lugn takt. Skrattade smått åt mig själv igår kväll då jag satt här på min madrass och fållade upp gardiner i mörkret. Jag kan bli lite väl ivrig i situationer som dessa, tur att jag har han som lugnar mig och tar ner mig på jorden ibland.

Det är idag det börjar på riktigt. Hittills har vi fått känna på det lite grann, ett litet smakprov. Men nu händer det. Jag längtar så jag går sönder efter den där egna terassen. Egna gården. Ett stort kök. En ordentlig tambur. Mera utrymme helt enkelt. Tack gamla lägenheten, det var bra så länge det varade, men nu är det dags att gå vidare. Korsholm, här kommer vi!

bild (6)

Jag vet att ni vill se bilder från lägenheten, och det skall ni få. Snart, kanske redan imorgon.Nu får ni nöja er med Lilla B som njuter på terassen.

Annonser

Simkörkort check.

Igår hade Bianca sitt sista möte med fysioterapeuten Johanna på WasaActiveDog. Förra veckan då vi besökte Johanna så var Biancas ben avsevärt bättre, inte varma och inte svullna. Hennes rörlighet var bättre och man såg att det går framåt. Hon simmade väldigt fint, hon simmade längder med endast en lina. Bianca går inte i bassängen frivilligt, men då hon väl är i så simmar hon jättefint.

Igår var Biancas högra ben lite lätt överansträngt, dock inget farligt. Överansträngningen kommer troligtvis från att hon gjort nya rörelser under veckan som varit  – trappan i nya hemmet. Hon får visserligen gå i trappor nu, men Bianca har nog njutit lite väl mycket av den där trappan. Så lite lugnare en tid framöver nu. För övrigt såg allting bra ut. Johanna menade också att hennes muskler börjar bli betydligt starkare nu.

Igår, sista gången, simmade hon UTAN linor. Helt fritt i bassängen, under kontrollerade omständigheter och med flytväst såklart. Men hon simmade längder utan linor. Hon var så duktig så jag nästan fick en liten tår i ögonkanten där. Hon svängde så fint vid bassängkanten och simmade lugnt och fint tillbaka igen. Igen och igen. Hon simmade två längre pass och två kortare. Mellan passen får hon vila i ett så kallat vilogrepp vid bassängkanten.

Så nu då Bianca har klarat sin utmaning med glans, så var det även dags för matte att sättas på prov. Eftersom jag och Bianca simmat med instruktör nu ett antal gånger så kunde jag skriva provet för simkörkortet. Om man har simkörkortet får man gå och simma med sin hund själv, man är en så kallad frisimmare. Under tiden Bianca fick sin massage så skrev jag provet. Och även jag klarade min lilla utmaning med glans. Så nu har jag bokat in fem simgånger för mig och Bianca.

Johanna rekommenderade att både Bianca och hundar i allmänhet mår av att simma en gång i veckan. Jag valde att ta fem simgånger till eftersom det dels är bra för hennes ben att fortsätta simningen, och dels för att jag tycker det är en bra aktivitet. Jag ser att simningen har gett bra resultat och jag märker på Bianca hur tillfreds hon är efter att hon simmat. Jag är väldigt glad att vi började gå hos WasaActiveDog och kunde inte vara nöjdare med både bemötandet och resultatet. Tack!dbe8648065db59143c505424c1703fac

Den här bilden är från förra veckan, då hon simmade med linor.

En ny dörr öppnas

Hej igen, helgen kom och helgen gick. Hjärnan går ännu på repeat här, men börjar kanske lugna sig sådär småningom. En hel del saker har fått checkas av på våran to-do list och möblerna börjar hitta sin plats i nya lägenheten. Den gamla lägenheten däremot, ett enda kaos. Trots att alla skåp i princip är tomma och jag nu sitter på golvet och äter frukost så är det ändå kaos. Lite kläder i en låda där, en gaffel i en plastkass där, ja ni vet.

Under helgen har vi fått in alla vardagsrumsmöbler i nya lägenheten, sovrummet börjar bli klart och även alla köksskåp börjar se okej ut. Gästrummet står ännu tomt och ett annat rum på övre våningen är smockat med alla extra möbler. No panic, allt kommer att hitta sin plats förr eller senare.

En grej vi (läs: han) har fixat under helgen är en dörr. Bredvid vår öppna spis i vardagsrummet fanns det ett dörrhål utan dörr. Vi störde oss lite grann på det och ville gärna åtgärda saken. Att hitta en dörr med dessa mått var inte lätt. Tur så har jag en händig karl som ändå snabbt fixade in en skjutdörr där. Utrymmet i sig fungerar endast som ett litet vedförråd, så vi har gärna en dörr så man inte behöver stirra på vedhögar och gamla kartonger och tidningar varje gång man njuter av en brasa framför tv:n. Med det sagt skall ni även få se före och efter bilder, och de första bilderna från lägenheten.

bild 5bild 3

Det snurrar i min skalle

Hur  jag har velat blogga de senaste dagarna. Har varit så mycket jag velat skriva, men jag har bara inte orkat. Så enkelt är det ibland. Dagarna har verkligen inte varit tråkiga och utan saker att göra. Tvärtom. Uppe med tuppen varje morgon och går och lägger mig alldeles för sent. Jag börjar känna mig väldigt trött och stressar alldeles för mycket över flytten. Jag har otroligt svårt att slappna av i situationer som dessa och också svårt att pausa. Min hjärna går på repeat just nu, flytta, packa, flytta, packa, flytta, packa. Helst av allt skulle jag vara i nya lägenheten dygnet runt och packa upp. Tur att jag måste fara till jobbet ibland, så jag blir tvungen att ta en paus.

Vi flyttar lite (läs: mycket) saker varenda dag, men ändå känns det som de aldrig tar slut. Igår var vi i lägenheten hela dagen och fixade och grejjade. Inhandlade diverse nödvändigheter och köpte en ny säng. Fyndade även staket som vi skall inhägna gården med, blir perfekt för Bianca. Nya hyllor och klädstänger som skall sättas in i garderboben är också under planering. Nya gardinstänger är på kommande. Gräsmattan skall kalkas och den öppna spisen skall målas. Vi har mycket att fixa och trixa med. Tur att vår fastighetsskötare sköter en hel del. Fast det är ganska tungt att hålla på så är det samtidigt roligt, verkligenbild (4)

Bianca trivs redan som fisken i vattnet i vårt blivande hem. Hon njuter av att ha större yta och friheten med egen gård. Hon springer ut och in mellan köket och terassen, sitter i trappan till övrevåningen och spanar och vill inte åka hem därifrån på kvällarna. Vi kommer nog att få det väldigt bra där. Ser så fram emot att flytta dit officiellt, en vecka kvar nu!

Vi håller på att flytta

Huh, vilken söndag vi hade igår. Effektiviteten var på högsta topp och arbetsviljan också. Tanken var att vi skulle föra ett litet flyttlass till vårt nya hem, ungefär några fåtöljer och kanske några bananlådor. På förmiddagen kom svärföräldrarna med släpvagnen och var till vår glädje ivriga på att hjälpa oss med flytten. Allting flöt på så bra och på släpvagnen fanns mera utrymme än väntat, så i princip allting följde med av bara farten. Alla lådor jag hittills packat åkte, nästan alla möbler och mycket småprylar.

Efter allt flyttas och köras så stannade vi där och städade några timmar. Jag fick hela köket städat medan han städade vardagsrummet och tvättade terassen. Bianca fick vara med och bekanta sig med stället. Hon var nyfiken och inspekterade varenda vrå. Sprang ut och in på terassen och tyckte det var en enorm lektstuga. Att flytta till en lägenheten kan verkligen inte jämföras med att flytta till ett parhus, här finns så mycket mera man skall tänka på och som skall fixas. Vi har en hel del vi vill få gjort innan vi officiellt flyttar in. Först och främst vill jag få hela lägenheten grundstädad, visst har den förgående familjen städat men ofta vill man ändå städa igenom ett varv. Ikväll åker vi tillbaka dit för att städa lite igen. Kanske vi får börja fylla skåpen redan i mitten på denna vecka.

Nu skall jag avsluta min kaffekopp här i gamla lägenheten och sedan bege mig mot jobbet. En kaffekopp lämnade vi i alla fall kvar här. Och en säng. En Soffa. Tv. Ett par stolar. Inte så mycket mera faktiskt. Men vi klarar oss och det känns bra, nu är det på gång på riktigt. Flyttning pågår får vi väl säga.

Böle (1)Jag och Bianca på vår blivande terass.

En helt overklig känsla

Idag är det exakt tretton dagar tills vi officiellt bor på en annan adress. Känns som en total evighet, fastän det kommer att gå av bara farten. Vill bort från den här lägenheten, från det här området och från grannarna (förlåt, ni har inte gjort nåt illa, jag vill bara bort). Ett steg närmare kom vi i alla fall igår, vi fick nämligen n-y-c-k-l-a-r-n-a. Wiii. Vi åkte genast dit efter att jag slutat jobbet för att inspektera vår drömkåk.

Det är ju ungefär en månad sedan vi såg den sist, så visst hade man glömt. Det såg helt sjukt stort ut jämfört med vad jag mindes. Ett palats jämfört med skrymslet man nu bor i. Det här är nog så nära egnahemshus man kommer, utan att faktiskt ha ett egnahemshus. Garaget var enormt, så han var glad. Gården var stor, så jag var glad. Och hör och häpna, vi hittade ETT RUM TILL. Fattar inte hur vi kunde missa det sist. Eller ja, egentligen är det väl tänkt som en garderob/skrubb, eftersom där inte finns några fönster. Men det är så stort så man kan absolut ha det som gästrum eller arbetsrum eller vad tusan man vill. Mitt förslag var ett hundrum, men tror inte det förslaget gick helt igenom.

Då vi gick omkring där igår och slet upp alla dörrar och skåp vi hittade så kändes det så overkligt. Gång på gång sade jag åt mig själv i mitt huvud att vi tittar bara, vi skall inte bo här. Ja menar, det är ju typ ett hus. En hel familj kunde bo där. Och nu skall plötsligt vi bo där. Han, jag och lilla B. Overkligt.

bild (3)

Då vännerna blir gamla

Jag skriver mycket om Bianca här på bloggen, men ni som läst min blogg en längre tid känner även till namnet Julia. Julia är en sheltie flicka som bor hos min mamma i Södra Finland. Jag och mamma äger henne tillsammans och hon har funnits med i våra liv i snart 14 år. Idag går mina tankar till Julia och jag tänkte berätta lite om henne.

På julafton 2001 föddes vår lilla vän, Mei Dan Julia Julklapp. Julia har alltid varit unik på alla sätt och vis. Än idag så måste man känna henne för att förstå sig på henne. Hon har en stor personlighet och är väldigt speciell. Hon har alltid varit lättlärd och intelligent. Jag har haft många diskussioner med den tjejen och ibland är det som att tala med vilken vän som helst. Som att hon verkligen lyssnar och förstår. Jag har aldrig träffat en hund som Julia, hon är faktiskt inte en i mängden. Nu går Julia mot 14 år, ännu i bra skick för sin ålder. Hon leker, busar och går galant en promenad på 7 km. Då mamma och hundarna var här så valde vi att göra en hälsokontroll på henne, eftersom hon under en tid lidit av en besvärlig hosta som inte blivit bättre. Tidigare har veterinärer sagt att hostan dels beror på ålder och dels på känsligt struphuvud.

427275_3972663908552_527871699_n

Vid denna hälsokontroll konstaterades det att hon har ett förvuxet hjärta och lite vätska i lungorna. Detta är då också troligen orsaken till att hostan hållt i sig, hennes hjärta jobbar på hårt. Nyheten i sig var inte rolig, men på ett sätt skönt att veta läget och att nu kunna hjälpa henne så gott vi kan. Hon fick en hjärtmedicin och en vätskedrivande medicin. Jag fick veta igår att medicinerna har kickat in och hon mår redan bättre, skönt.

Då man får veta en sådan sak så förstår man att hon blir äldre. Det är svart på vitt helt enkelt, man kan inte blunda längre. Vi vet inte hur länge Julia finns med oss. Vi vet inte hur länge hennes hjärta orkar. Just nu är läget stabilt med medicinerna, men hon har ända hög ålder på nacken. Jag har inte velat tänka på hennes ålder och vill inte ännu heller tänka på det, det är för tungt. Att Julia inte skulle finnas med oss, det är oförståeligt. Det finns inte. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka tanken och se tårarna falla ner för kinden. Det tyngsta är att Julia finns 400 km ifrån mig. Att inte få se henne varje dag tynger mig. Kanske detta var sista gången jag såg henne, ingen vet. Jag vill inte tro att det var det, jag vill tro att hon har flera år kvar. Jag tror på det. Samtidigt som man måste börja acceptera livets gång.

Nu skall vi inte ta ut händelserna i förväg. Julia mår bättre idag än vad hon gjorde förra veckan, eftersom hon nu fått hjälp. Varje dag hon finns med oss är en gåva. Jag vet att hon vet att jag tänker på henne varje dag, fastän vi är långt ifrån varandra. Hoppas vi ses snart igen min lilla sötnos ❤