Tid tillsammans 

Bianca var lite låg några dagar förra veckan. Lite lugnare än vad vi är vana vid. Tröttare på något vis. Vi kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var, men innerst inne visste jag exakt. Det var saknad. Tid tillsammans. 

Jag har jobbat ganska mycket och mitt nya jobb tar givetvis mera energi, eftersom allting är så nytt. Speciellt den senaste veckan har jag varit trött både på morgnarna och kvällarna och jag och Bianca har inte haft samma tid tillsammans som vi brukar. Förutom jobb har jag bokat in en massa program på min lediga tid, sådär som jag alltid gör. Fullbokar mig. Bianca har hängt med mig på det mesta, men vår tumistid har blivit lite lidande. Framför allt har jag nog varit ganska onärvarande, inser jag nu. Jag har varit här fysiskt, men mitt huvud har varit på femton andra ställen. 

Det märks tydligt på Bianca, så tydligt. En morgon vägrade hon till och med gå på morgonpromenad med husse, eftersom hon inte ville lämna mig som låg hemma och sov. Hon begär sig också upp i min famn genast jag kommer hem och sedan ligger hon fastklistrad där så länge som möjligt. Hon visar klart och tydligt att jag har för högt tempo, och borde lugna ner mig. Tur det, utan henne skulle jag nog köra på tills väggen kommer emot. Hon får mig att minnas att stanna upp. Hon känner mig ofta bättre än jag känner mig själv. 

Den här helgen har varit en Bianca och matte helg. Vi har spenderat tid tillsammans, lekt och myst. Vi har träffat vänner, men vi har också haft välbehövlig egen tid. Jag gick in i den här helgen med tankesättet att ta det lugnt och inte tillåta någon stress eller press. Och det är precis en sådan helg vi haft. Jag har inte känt någon stress sedan jag lämnade jobbet i fredags. Något önskar jag skulle bli bättre på. Jag stressar upp mig lätt, men är även väldigt stresstålig, vilket inte alltid är till min fördel. Det krävs mycket innan jag själv säger stopp. Därför är jag tacksam över att ha Bianca, som säger åt mig då jag själv inte förstår bättre. Jag behöver nog bara lära mig att lyssna på henne ännu mera än vad jag redan gör. Behöver lära mig att stanna upp. Leva i nuet, det andra finns kvar. 

Annonser

Min Honungsfälla

För ett tag sedan läste jag ett intressant inlägg på Corinnes blogg, detta inlägg. Corinnes blogg hittade jag efter bloggalan ifjol, där Corinne var nominerad i kategorin Årets Hälsoblogg. Efter det har jag läst Corinnes blogg lite sporadiskt. Hon delar med sig av många intressanta och hälsosamma recept, livsstilsinlägg och en hel del bilder på sin söta hund Linus. Corinne skriver en verkligt inspirerande blogg.

Corinne beskriver fenomenet honungsfälla på detta vis – ”Honungsfälla innebär att man har något man tycker väldigt mycket om, men som man gör så mycket att det kan bli ohälsosamt. Ett exempel kan vara att man gillar sitt jobb så mycket att man lätt prioriterar bort viktiga saker för hälsan så som lunchpauser, sömn mm. Eller att man älskar träning så mycket att man glömmer bort återhämtningen.”tasha-4Precis som Corinne hade inte jag heller hört benämningen honungsfälla tidigare, men jag förstår exakt vad det betyder då jag läser Corinnes beskrivelse. Jag har absolut en honungsfälla, jag har kanske bara inte insett det tidigare.

Min honungsfälla är nog lite samma som Corinne har. Att jag ofta bokar in så mycket program att mitt eget välmående tar sig en törn. Roliga saker, sådant jag gillar, men som jag kanske ibland borde tacka nej till ändå. Jag har svårt att säga nej och vill gärna göra alla till lags. Jag tackar ofta ja till saker, trots att jag kanske känner att jag egentligen inte orkar. Jag är rädd att göra personer i min omgivning ledsna om jag säger nej. Min honungsfälla leder väldigt ofta till stress och gör så att jag glömmer bort att vila, att ta det lugnt. Lite för mycket av det goda, helt enkelt. 

Detta är dock något jag blivit mer medveten om på sistone och försöker jobba på. Jag försöker prioritera vila. Jag försöker prioritera mig själv, mitt välmående och lära mig tacka nej till saker. Man kan inte göra alla till lags. Man kan inte göra alla nöjda. Även om det är roliga saker man bokar in, så kan man behöva ta en paus ibland och tacka nej. Det är en process man behöver jobba med, hela tiden. Att lära sig hantera sin honungsfälla. Att känna till den är nog ett bra första steg, tror jag. Kände du till begreppet honungsfälla och vad är i så fall din honungsfälla?

Om att marknadsföra sig själv

Jag är väldigt dålig på att marknadsföra mig själv och den här bloggen. Jag blir fortfarande lite generad då människor kommenterar eller frågar något om min blogg. Jag vet egentligen inte varför. Kanske har det att göra med att jag som person är ganska blyg av mig. Jag är rätt så tillbakadragen och vill helst inte dra till mig uppmärksamhet. Jag trivs som bäst då jag smälter in och inte syns så bra. Att sitta bakom skärmen känns därför ganska skönt.

Då jag får frågan om jag har en stor blogg eller om jag har många läsare, svarar jag nästan alltid ”Nej, jag har ingen stor blogg”. Men, vad gör det egentligen en blogg till en stor blogg? Är det antalet läsare? Är det följare? Antal inlägg? Interaktioner? Vad är det egentligen som säger att min blogg inte är stor. Får jag tio eller femton likes på Facebook är det stort för mig. För någon annan är kanske tre likes mycket och nån behöver 200 för att vara nöjd. Är det inte egentligen vi själva som avgör vad som är stort.

Jag har alltid varit dålig att skryta på mig själv. Och bloggen. Något jag försöker bli bättre på. Eftersom det här egentligen är det forumet var jag verkligen kan leva ut i mina tankar. Den senaste perioden har jag verkligen försökt att bättra mig på den här fronten. Jag är väldigt stolt över min blogg och jag tycker det är väldigt roligt. Givande. Bloggen är min stora hobby och något jag verkligen njuter av att göra. Varför är det då så svårt att erkänna det inför andra?

Jag hoppas att jag blir bättre på att stolt säga att jag har läsare på min blogg. Den börjar bli ganska igenkännbar och jag tycker att den känns alldeles lagom stor. Att jag vågar uppmuntra folk att läsa den, gilla min facebooksida och dela vidare det jag skriver. Jag drömmer ju faktiskt om att kunna ta bloggandet ett steg längre och då tvivlar jag på att man kan sitta bakom en skärm och gömma sig.img_7412

 Våga ta steget 

I våras blev jag klar kosmetolog, genom ett läroavtal på två och ett halft år. Fick fortsätta på min arbetsplats och fick en fast heltidstjänst. Bara tre månader efter det sade jag upp mig och tog istället emot en annan fast heltidstjänst inom restaurangbranschen.

Jag har fått en hel del frågor angående mitt val. En del har undrat varför jag lämnar skönhetsbranschen då jag nyss fått min examen. Några frågar varför jag inte vill jobba som kosmetolog längre. Många har sagt att jag är modig som sade upp mig och började ett nytt jobb.

Valet jag gjorde betyder överhuvudtaget inte att jag aldrig vill jobba som kosmetolog igen. Det betyder inte att jag tröttnat på branschen eller att jag anser mig ha studerat till kosmetolog i onödan. Det betyder bara att jag fick en möjlighet jag inte ville tacka nej till. Kändes som om det var detta jag behövde i mitt liv just nu. Jag kände mig redo för nya utmaningar och en ny vardag. Jag älskar skönhetsbranschen och jag älskar jobbet som kosmetolog. Men i nuläget fungerade det inte för mig. Ibland är livet så, i behov av förändringar. 

Jag ser inga val här i livet som permanenta. Inte heller detta. Vad livet har planerat för mig, det vet jag inte. Men just nu trivs jag så fruktansvärt bra med min vardag och med mitt nya jobb. Jag får stå inför helt nya utmaningar, får träffa många nya härliga arbetskollegor och testa på något nytt. Oavsett bakgrund eller framtid ser jag inget negativt med det. 

Om några år kanske jag arbetar som kosmetolog igen. Kanske har jag startat eget eller är anställd hos någon. Eller så är jag kvar i restaurangbranschen. Eller någon helt annan bransch. Studerar. Jag har många drömmar här i livet, framtiden får utvisa vad som komma skall. Vi kan omöjligt veta med säkerhet var vi är om några dagar, veckor eller år. Vi måste bara våga. Våga ta möjligheter. Chanser. Det finns sällan något att förlora. NRVIKK (5)

Det är vårt hem

Trots mitt känslosvall igår var det ändå skönt att komma hem. Även om jag kanske inte riktigt känner det än. Det tar ett tag att ställa om och att få ordning på känslorna. Ett tag för ångesten att släppa. Bara den väl gör det kan man uppskatta hemmet och vardagen igen, sådär som man vanligen gör.  

Det är snart 2,5 år sedan vi flyttade hit till vårt hem, här vi bor idag. Samtidigt som det känns som vi bott här hela livet så minns jag hela flytten precis som det var igår. Jag minns då vi började leta efter lägenhet. Vi skulle börja leta lite smått och plötsligt hade vi kollat på tiotals lägenheter redan första veckan. Vi såg på en massa lägenheter, utan att hitta någon som kändes riktigt rätt. Precis då vi bestämt oss för att ta en paus i letandet och lägga allting på is för en stund så dök den upp. Lägenheten. Vårt hem.

Då vi åkte iväg på visningen kändes det helt ofattbart att detta kunde bli vårt. Det kändes overkligt. En parhus lägenhet på över 100 kvadrat och två våningar. Terrass, balkong och ett helt eget garage. Bärbuskar, körsbärsträd och en egen gård. Vi anmälde vårt intresse, men hade inte så höga förhoppningar.

Då vi fick veta att vi skulle få lägenheten var lyckan total. Att gå från de lägenheter vi bodde i då till detta var enormt. En stor positiv förändring. Det är inget nytt och modernt hus vi bor i, men det har allt vi behöver för nu. Området är trevlig och perfekt avstånd till precis allting. Det absolut bästa är att vi har så mycket utrymme och egen gård, för Bianca skull. Egen gård är guld värt då man har hund.

Att detta är vårt hem, vårt första gemensamma hem, är något jag är otroligt glad över. Trots att vi drömmer om ett egnahemshus inom snar framtid, så fungerar det här bättre än bra för nu. Tills vi hittar vårt nästa hem.

Böle (1)
Biancas första besök i vårt nya hem.

Då husse inte är hemma

Som jag skrev i söndags så har vi ingen husse hemma denna vecka. Han är ut på andra äventyr och jag och Bianca är hemma på tumis. Det känns lite ovanligt tomt här i huset. Vi är inte så vana med att husse är bortrest. Oftast är det jag eller jag och Bianca som är borta hemifrån, men ganska sällan är vi hemma utan honom så här länge.

Bianca funderar lite till och från var han är. Hör hon något ljud är det full fart till dörren, ifall det är husse som kommer hem. På kvällarna ligger hon vid trappan på övervåningen och väntar ett tag, ifall han åtminstone skulle komma hem till natten. Men snart får vi träffa honom igen, några dagar till skall vi nog klara av.

Att ha husse borta innebär egentligen mest att jag nu går alla promenader med henne, vilket vi vanligtvis delar på. Jag kan inte heller åka bort efter jobbet på samma sätt, om jag inte kan ta med henne förstås. Mera ansvar. Inget jag har emot, såklart. Men då den ena partnern är borta märker man verkligen hur många saker man delar på i vardagen och hur mycket hjälp man har av den andra. Det blir tydligare.

I övrigt innebär det också att Bianca sover med mig i sängen. Jag äter lite mera choklad än vanligt. Tar långa varma duschar, för här är ingen som säger att vi måste spara varmvatten. Somnar till serier. Snoozar lite längre än vanligt, ingen som stör sig på min väckarklocka. Gör lite sådant vi kanske inte gör då husse är hemma. Så helt skönt, på sitt vis. Men vi saknar nog vår husse ändå, mellan varven.

Bianca (2)

Tankar om att vara en mattebloggare

Den här bloggen, min blogg, har provat flera olika inriktningar innan den hittade hem. Började som något försök till vardagsblogg, vilket ganska snabbt blev en Estenomblogg som jag tyckte om att skriva och som passade bra just då. Då Estenom studierna tog slut blev den någon slags vardagsblogg igen, med stor inriktning på hundar och Bianca. Från och med detta år har det varit ännu mera fokus på hundar och fram för allt Bianca. Den har blivit en hundblogg, eller skall vi säga en matteblogg. Och nu har den äntligen hittat hem.

Det är inte lätt att skriva en blogg som fokuserar sig på hundar. Många tycker om hundar och många har hundar, men det betyder ändå inte att alla vill läsa om hundar varje dag. Att försöka skriva varierande inlägg som ändå har något slags budskap är inte alltid helt lätt, något säkert många bloggare och skribenter känner av. IMG_5029 (2).jpgDen svåraste utmaningen är ändå att hitta mina läsare och fram för allt att få dem att stanna. Att hitta en stabil läsarkrets är inte lätt, har jag märkt. Det är något jag hela tiden jobbar på. Det är ett av mina mål med den här bloggen, att få ett stabilare besökarantal.

Orsaken till att jag väljer att fortsätta skriva och arbeta fram material till den här bloggen är för att den ger mig själv så otroligt mycket. Jag har sagt det många gånger förr, men jag lär mig verkligen massor av att blogga. Jag reflekterar över saker jag kanske annars inte skulle reflektera över. Ibland är det ett sätt för mig att bearbeta saker, lätta på hjärtat och få utlopp för mina känslor. Plus att det såklart är roligt att få titta tillbaka på tiden som varit, vad man gjort och hur man känt för ett eller två år sedan. Att min familj och vänner som bor längre bort kan följa med vår vardag är också ett stort plus.

Jag får ofta höra att det inte finns någon annan blogg som min, vilket också ger mig motivation i mitt skrivande. Jag kanske faktiskt är den enda i min genre, en genre som vi kanske kan kalla för mattebloggare. Ja, jag är nog en mattebloggare. Vi kan alltså konstatera att jag äntligen hittat min kategori och min plats i bloggvärlden. Nu är det bara att fortsätta framåt.