Tre värdefulla stunder

Man säger ofta att foton som blir tagna i stunden är de allra bästa. Fotona jag kommer visa er idag är inte de bästa kvalitetsmässigt, men ändå några av de mest betydelsefulla jag har. De är tagna i stunden och har alla väldigt fina minnen bakom sig.

Jag hade varit i Tammerfors i tre dagar i sträck. Kom hem sent en onsdagskväll. Sambon var glad att ha mig hemma igen, men Bianca, hon var överlycklig. Hon hade verkligen saknat mig. Jag satte mig i soffan för att prata lite med sambon om dagarna som varit. Bianca ville upp i famnen, det fick hon såklart. Fem minuter senare sov i hon i min famn såhär. Hon sov så djupt och var så tillfreds. Matte var hemma igen och familjen var samlad. bild-8Bianca var en ganska krävande valp och jag satsade all tid jag bara hade på henne, vilket givetvis gjorde mig till en ganska trött matte mellan varven. Så då hon väl somnat fick man försöka vara så tyst som möjligt, för att inte väcka henne. Oftast passade jag själv på att ta en tupplur samtidigt. Här är Bianca kanske 10 veckor gammal och vi är ute på skären för första gången med henne. Jag minns att jag var så otroligt trött och att få komma ut till en sådan rofylld miljö i skärgården gjorde att ögonen inte alls ville hållas uppe. Så då hon somnade var det bara att stänga ögonen själv också. Vi tog en tupplur, hon och jag. bild-2Då Bianca var valp hade jag en sex veckor praktikperiod där jag jobbade mellan 8-12 timmar per dag, oftast det sistnämnda. Jag åkte hem på lunchen för att vara med henne och min nuvarande sambo hjälpte till och tog hand om henne då jag var på praktiken. Det här var en kväll efter en 12 timmars arbetsdag. Jag var som alltid glad att få komma hem till min lilla valp, vi busade och lekte i soffan. Tills vi båda somnade såhär. bild-2-2

Mata inte min hund

-Hon är så söt, hon måste få något. Får jag ge henne en bulle?

- Nej, tyvärr.

-Men hon är ju så söt. Kan jag ge en skinkskiva då?

-Nej, tyvärr.

-Men någonting måste hon få. En liten bit bara?

Jag tror att det här är en rätt så vanlig situation och inte bara något vi råkar ut för. Helst skall det också vara något från kaffe- eller middagsbordet. Men jag är lite trött på det här scenariot, att jag upprepade gånger måste neka. Att alltid vara på sin vakt att ingen matar i min hund något opassligt, för många gånger ges det ändå något åt Bianca fast jag sagt nej. Så jag skall nu ge er några tankeställare angående detta. Och berätta för er varför jag inte tycker man skall mata andras hundar utan ägarens lov, med Bianca som exempel.

Vi har aldrig gett något åt Bianca från bordet. Några av er ställer kanske frågan varför, jag ställer frågan varför tillbaka. Jag ser inte att varken vi eller Bianca får ut något av att mata henne från köksbordet, förutom eventuellt en tiggande hund som alltid sitter vid matbordet och tigger mat. Om då en gäst matar Bianca från bordet, med en bulle eller skinkskiva så går det alltså emot vad vi lärt henne.

Bianca är en hund med känslig mage och hon klarar inte av att äta annat än sin egen mat. Vissa ger sina hundar husmanskost och samma mat som de själva äter, det är var och ens eget val. Vi ger inte Bianca husmanskost för hon klarar inte av det. Så om någon ger henne en bit skinka eller köttbulle för att hon är söt, så betyder det att hon kommer att få ont i magen och må riktigt dåligt. Det finns också många hundar i dagens läge som är allergiska och därför inte kan äta vissa saker.

Bianca är i mångas ögon en väldigt söt hund som fångar många med blicken, vilket gör att de tror att hon ber om något eller att de bara vill ge henne något för att ”hon är ju så söt”. Men faktum är att Bianca är precis lika söt och precis lika glad fastän hon endast får en liten klapp på ryggen, fast du kliar henne lite bakom örat eller pratar lite med henne. Hon blir inte en lyckligare hund fast hon får en bulle. Tvärtom.

Jag har varit med om situationer då vi besökt någon och personen vi besökt har stått i köket. Plötsligt har personen kunnat slänga en skinkskiva ner på golvet, åt hunden. Det leder till att hunden (såklart) rusar efter skinkskivan och väntar på mer. Men vad händer nästa gång då jag står hemma i badrummet och tappar en värktablett på golvet?

Något som också ofta glöms bort är storleken på hund och mängd mat. Man måste tänka på hunden storlek. Om du ger en hund i Biancas storlek en lika stor kanelbulle som du själv äter, tänk efter hur stor den är för henne. Det är som att du själv skulle äta ett helt bröd. Orkar du? Mår du bra efter det?

Så sammanfattningsvis, Mata aldrig en hund utan ägarens lov. Det kan och gör ofta mera skada än nytta. Hunden kan bli riktigt sjuk om du matar i den fel saker. Man matar ju inte heller i ett barn nötter, om barnet är allergiskt för nötter. Du kan däremot fråga om hunden har egen mat eller godis du kan ge åt den. Och det här med att mata från köksbordet, tycker ägaren att det är okej så visst. Men säger ägaren nej, så visa respekt och acceptera ett nej. En hundägare känner sin hund bäst och vet vad som är bäst för den, lyssna och acceptera. IMG_3728

Så många drömmar

Idag har jag varit i Tammerfors, efter en rätt så lång paus igen. Läroavtalet börjar vara på slutrakan och just nu är det Företagsamhet som står på schemat fyra måndagar framöver. Utöver det börjar det inte vara speciellt mycket kvar nu innan jag blir klar, tror jag. Kommunikationen är som sagt inte helt hundra, så jag har inte riktigt på klart vad som ännu är ogjort. Men i maj beräknas jag bli klar och vi hoppas det håller i sig.

På lektionen idag bad läraren oss fundera över hur vår dröm arbetsdag skulle se ut. Det behövde inte vara realistisk eller ekonomiskt fungerande överhuvudtaget. Det behövde inte ens vara relaterat till skönhetsbranschen, trots att det är inom den branschen vi studerar.

Jag upplevde det här väldigt svårt. Det första jag tänkte var ”Ledig, hemma med Bianca”, men det är väl ingen arbetsdag om man är ledig. Jag är inne i en period nu där jag helst skulle vara hemma med henne dygnet runt, därav den första spontana tanken kanske. Jag utvecklade min tanke till ”Ett jobb där jag kan ha Bianca med mig”. Det var mitt krav. Min önskan.

Den senaste tiden har jag fått en massa nya drömmar i huvudet. Saker jag vill förverkliga, testa på och göra. Jag är en drömmare, däremot är jag nog lite sämre på att förverkliga dem. Trots att jag har så många drömmar i mitt huvud, hade jag väldigt svårt att placera dem i en arbetsdag, i en vardag. Jag hade nog lite svårt att plita ner en konkret dröm på ett papper för en uppgift, eftersom de är så många och så svävande i mitt huvud.

Jag drömmer om att en dag jobba på eller starta ett hunddagis. Jag drömmer om att kunna kombinera en skönhetssalong med något hundrelaterat. Jag drömmer om att ha en egen affär med hundtillbehör. Jag drömmer om att undervisa inom skönhetsbranschen. Jag drömmar om att kunna kombinera undervisningen med en egen salong eller affär. Jag drömmer också om att ha bloggen som en bisyssla och delvis kunna leva på den. Jag drömmer till och med om att bli hundmassör. Och allt det här skrev jag ner.

Som ni märker så har jag två saker jag brinner för här i livet, det är hudvård och det är hundar. Att kombinera de båda på något sätt vore en dröm, hur jag skulle göra det har jag inte ännu kommit underfund med. Att förtjäna massvis med pengar har aldrig varit någon första prioritet för mig. För mig är det viktigare att göra något jag trivs med och ha ett arbete jag går till med glädje. Det jag kom fram till idag, på riktigt, var att jag nog aldrig kommer trivas med min arbetsdag till 100% om varje arbetsdag innebär att jag är ifrån Bianca. Så då återstår funderingen hur jag skall lyckas kombinera mina två största passioner och skapa mig den där dröm arbetsdagen som läraren frågade efter. Idag har jag inget svar på det, men jag vågar hoppas och tro att det en dag lyckas. På ett eller annat sätt. saramariaexenia-wordpress-com

Ett starkt band

Idag känner jag ett stort behov av att skriva ner några ord om min och Biancas relation. Som ni läsare kanske märker och har förstått så har jag en väldigt speciell relation till Bianca, hon är så väldigt mycket mera än en hund för mig. Jag har svårt att sätta ord på vår relation och ord som beskriver hur jag känner för henne. Igår var vi med om något där jag fick bekräftelsen att det jag känner för henne är ömsesidigt, vilket jag i och för sig har vetat att det är. Åtminstone trott och önskat. Att få det bekräftat så som jag fick det igår fyller ens hjärta med lite extra kärlek och värme. Det känns värmande. Rörande. Exakt vad vi gjorde igår skall ni också få veta, men innan jag kan dela med mig mera behöver jag samla mina tankar lite grann.

Bianca var en efterlängtad tjej, det känns som jag har väntat på henne hela livet. Hoppats, drömt och önskat. Natten då Bianca kom till denna värld var det genom ett akut kejsarsnitt, där vi tyvärr var inställda på att varken Bianca eller hennes bror skulle klara sig. Men glädjetårarna var många och lyckan var enorm då sköterskan kom ut med min tjej invirad i en handduk och sade att hon mår bra. Hon var så liten, så skör men ändå så stor och stark. En kämpe. Endast några minuter gammal hade jag henne i min famn och därifrån har vi fortsatt, sida vid sida.

Jag har alltid känt väldigt starkt att Bianca och jag är menade för varann. Vi förstår varann och delar något som ingen annan riktigt kan förstå. Bianca får mig att må bra. Att få dela min vardag och mitt liv med henne gör mig lycklig. En lycka som inget annat kan ersätta. img_3789

Hundar och Fyrverkerier

Idag vill jag prata lite kring det här med fyrverkerier och hundar. Nyårsafton är många hundars och hundägares värsta dygn på året. På nyårsafton fylls sociala medier med efterlysningar efter hundar som rymt för att de blivit rädda för raketer. Hundägare som är rasande för att grannen började fyra av redan på dagen och många hundar som är väldigt stressade. Det här är synd tycker jag, riktigt synd. Bianca är inte speciellt rädd för raketer, hon är ganska obrydd. Men jag känner verkligen med alla de hundar och hundägare vars hundar är rädda.

Efter senaste nyårsafton har jag läst om massvis med hundar som rymt på grund av att de blivit skrämda av ljudet från fyrverkerierna. Har också läst skrämmande många fall där hundar sägs ha dött p.g.a. fyrverkerier. I ett fall sägs hunden ha dött på grund av stress och en annan sägs ha dött på grund av att den blev skrämd och sprang ut på vägen och blev överkörd.  Jag håller med om att fyrverkerier är vackra men är det verkligen värt att smälla upp sina pengar i luften om djur dör och människor skadas på köpet?

Sedan tycker jag givetvis att alla hundägare borde hålla sina hundar kopplade på nyårsafton, speciellt de som är rädda men även de som inte är. Vi hade Bianca kopplad hela nyårsafton, trots att hon varken bruka rymma eller är rädd. Men för hennes egen säkerhet hade vi henne ändå kopplad alla de stunder vi var utomhus den dagen.

I år kom Bauhaus i Sverige ut med att de slutar försäljningen av fyrverkerier, med tanke på djuren, miljön och olycksrisken. Även en del Ica affärer slutade sin fyrverkeri försäljning, just för djurens skull. Ica maxi har sedan några år tillbaka slutat sälja, så även Plantagen, Coop, Rusta och Citygross. (källa, källa, källa)

Efter senaste nyårsafton har det kommit förslag på att en viss sorts fyrverkerier (raketpjäser på en pinne) helt skall sluta säljas åt allmänheten i Sverige. (källa, källa) I Finland har det inte ännu dykt upp några sådana förslag. Personligen tycker jag att man kunde sluta sälja fyrverkerier helt och hållet, visst är det vackert men jag tycker inte det är värt det. Ett alternativ kunde vara att det ordnas ett fyrverkeri vid 12-slaget av staden. Men att det inte skjuts av allmänheten. Jag tänker mig att det sker mindre olyckor om det skjuts under ordnade omständigheter. Då kan de som vill åka och titta på fyrverkerier och de som inte vill kan stå över.

Jag förstår att det väcker blandade känslor, de finns de som tycker att fyrverkerier är en viktig del av nyårsfirandet. Ett vackert sätt att avsluta det gångna året på och välkomna det nya. Jag tycker också det är vackert. Dock tycker inte jag, hur fint det än må vara, att det är okej om det kräver djur- eller människoliv. För att inte tala om miljön. Jag har inte köpt raketer på många år och ser inga problem i att de skulle sluta säljas. Det skriver jag gärna under på. 17868_1295079009427_6945102_n.jpg

Känslan av att inte vara tillräcklig 

Jag läser ofta att många småbarnsmammor inte känner sig tillräckliga. Känner att de inte räcker till. De har dåligt samvete och känner vissa dagar att de har alldeles för många brister. Trots att det nog egentligen inte är så. Det är nog tvärtom, de är nog väldigt bra mammor och gör allting så gott de kan och lite till. Ändå dyker den här känslan upp med jämna mellanrum. Ett dåligt samvete, utan egentlig orsak.

Jag är ingen mamma, men drabbas ändå av samma eller liknande känsla. Är det samma kan jag inte svara på, men jag kan känna med dessa mammor. Att man känner att man inte räcker till. Just nu är jag lite i en sådan period. Känns som jag inte gör tillräckligt för Bianca, trots att jag vet att det inte ligger någon sanning i det. Speciellt tungt är det de dagar jag jobbar och måste vara ifrån henne, känns som jag sviker henne. Sitter jag framför datorn en stund eller tar en sovmorgon känner jag mig också otillräcklig, trots att det är saker jag aldrig sätter före Biancas behov.

Jag undrar varför man känner såhär ibland. Som jag redan skrev så tror jag mammor med dessa känslor är suveräna mammor och borde inte alls känna såhär. Samtidigt som jag också vet att Bianca mår väldigt bra och jag gör allt för att hon skall ha det bra. Jag är den absoluta bästa matten för henne, så varför kryper sig då ett dåligt samvete på?

En känsla av att man måste gottgöra för något. Men vad, vad är det egentligen man måste gottgöra för. Måste vi vara på topp jämnt? Prestera hela tiden, sträva efter perfektion konstant. Måste vi hela tiden vara den bästa versionen av oss själva? Alla är vi människor och måste väl få ha våra sovmorgnar och brister?

Finns det andra hundägare som kan känna igen sig? Och vad säger ni mammor som känner igen er, varför tror ni att ni känner såhär? img_5329

 

Ett nytt perspektiv på livet

Jag har haft och har massor med tankar i mitt huvud. Funderingar och frågor. Så många frågor. Men mitt huvud har varit tomt för det här forumet. Blankt. Detta är inte utrymmet där jag kan släppa ut mina tankar och känslor, inte denna gång. 

Mitt intresse för allt vad som heter sociala medier och speciellt bloggar har varit väldigt lågt. Plötsligt kändes allting så otroligt meningslöst. Folk som klagade på sin huvudvärk irriterade mig och mina personliga vardagliga bekymmer kändes så otroligt löjliga. Patetiska. Som ett sandkorn i öknen. 

Ibland är det tungt att vara känslomänniska. Att känna allt och lite till. Sina egna känslor och känslor som man vet att andra känner. Att känna med andra. Helst vill jag ta alla under mina armar och ge dem en stor kram och göra allting bra igen. Jag vill så gärna hjälpa, men jag kan inte. Det finns inget jag kan göra. Jag kan bara minnas och finnas där. Glädjas åt alla fina minnen och finnas där för de som behöver mig vid sin sida. 

Varför de mest godhjärtade människorna skall tas ifrån oss alldeles för tidigt är något jag söker en förklaring till. En förklaring jag nog aldrig kommer att få svar på. Men jag söker. Jag söker så innerligt. 

Ett nytt perspektiv på livet. Jag ser på livet med nya ögon.