Hunddagmamma för en dag

Idag åkte min mamma på jobb och jag agerar hund-dagmamma för en dag. De vuxna hundarna gör inte så mycket väsen av sig, men den lilla desto mer. Hon är fortfarande väldigt charmig lilla Caisa, men jag börjar se allt mera likheter med Bianca som valp. Vilket för mig tillbaka till vilket heltidsjobb det är med valp. Värt det tusen gånger om, absolut. Men själv är jag inte redo för en valp just nu. Så jag nöjer med heldag på tumis med henne.

Caisa blir modigare och mer energisk för var dag som går. Jag har redan sett en stor förändring på de få dagar som jag varit här. Jag har haft några fina dagar här i min hemby, men idag skall jag försöka hinna packa väskan så vi kan hoppa på bussen imorgon. Sambon där hemma saknar oss och vi saknar honom, så det är dags att åka hem igen. Och så kallar jobbet också, men de orsaken låter inte alls lika lockande.

Nu är det väldigt tyst i huset, så jag måste nog avsluta här och se vad lillen håller på med. En tyst valp brukar ofta betyda fuffens.

 

 

Annonser

En liten Caisa

Här gosas det för fullt. Om bara några dagar åker jag tillbaka till Vasa och då är det slut på valpmyset, så det gäller att passa på. Under tiden jag varit här jag verkligen insett att Bianca inte är någon valp längre. Jag har hela tiden tyckt att hon är så liten och valpig ännu, våran lilla Binkki. Nu då jag ser henne med sin mamma och med Caisa så kan jag konstatera att A. Hon är inte alls liten, hon är störst till storleken i detta gäng. B. Hon är ingen valp, hon är vuxen och hon beter sig så vuxet. Vart tog min valp vägen?

Här kommer några bilder på lilla Caisa (Smultronets Your Guardian Angel). Även om hon är söt på bilderna, så gör de henne egentligen inte rättvisa. Hon är sååå mycket sötare i verkligheten. Men ni får ett litet smakprov på hur härligt fin hon är i alla fall. Bilderna är tagna av hennes matte och min mamma, Åsa Österberg.

12799155_10207838233446126_1904102690361152483_n12801457_10207838223005865_4642981748766576183_n12806077_10207838255166669_5783657198770005207_n

För ett år sedan

Ikväll började jag tänka tillbaka lite grann och kom jag på att det är ungefär exakt ett år sedan Bianca opererades för sina bakben. Tänk vad vi gick igenom tillsammans, för bara ett år sedan. Så mycket har hänt sedan dess och Bianca har utvecklats till den finaste hund hon kunde bli.

13 februari skrev jag ett inlägg då vi nyligen fått Biancas diagnos, slipped tendon. Ett utrdrag ur inlägget låter såhär – ”Nu har Bianca blivit undersökt och fått diagnos. Diagnosen blev sheltiehäl, kinnervika eller slipped tendon som det också kallas. Det var det jag dels var förberedd på men dels hoppades på att det inte skulle vara. Hon har detta problem på båda bakbenen och i detta fall betyder det att båda benen skall opereras redan nästa vecka.”

17 februari var dagen som Bianca opererades av specialister i Seinäjoki, då skrev jag det här inlägget”Nu vill jag få detta överstökat och återvända hem med min gamla fina Bianca. Bianca som hon alltid varit. Just nu är hon inte riktigt sig själv, säkert för att hennes kropp inte fungerar som hon är van. Det känns konstigt och hon beter sig därefter. Men vi skall få ändring på det nu. ”

IMG_1589

19 februari, två dagar efter operationen började Bianca redan bli sig själv igen. Vilket hon inte hade varit då hon hade problem med benen. I det inlägget skrev jag såhär – ”Svansen börjar vifta allt mera och man ser glädjen i hennes ögon komma tillbaka. Hon ligger på rygg och vill bli skrapad på magen, hon ligger i famnen med huvudet på sne och tuggar ben och kramas med sina nallar. Min Bianca börjar återvända.”

Jag minns det så väl än idag. Hur det kändes då veterinären sade att båda bakbenen skulle opereras, på min då endast åtta månader unga Bianca. Jag minns också hur Bianca såg på mig då hennes ben krånglade, hur hon bad mig om hjälp. Och jag minns då jag såg hur operationen tog bort Biancas smärta och hon blev en frisk och glad hund igen. Det var en oförglömlig resa på många sätt och vis vi gick igenom, vi båda lärde oss mycket om varandra på vägen. Jag är så otroligt tacksam för att Bianca blev helt återställd och kan leva ett normalt och lyckligt hundliv idag.

Bianca & Caisa

Det var verkligen bara en lyckoträff att Mamma råkade hämta hem sin lilla valp i samma veva som jag hade fem dagar ledigt och planerade in ett besök till Kimitoön. Men en sådan lyckoträff sedan, perfekt. Många flugor i en smäll. De som känner mig vet att jag verkligen inte tackar nej till att gosas med en liten valp.

Genast vi steg innanför dörren tog jag lilla Caisa i min famn och vi fann varandra genast. Hon var inte det minsta rädd för mig, såg mig mest som sin roliga lekkompis. Eftersom jag spenderar största delen av min tid på golvet med henne eller annars leker med henne, så förstår jag henne.

Hon är allt som en liten sheltievalp är. Liten och sådär smått klumpig ännu. Hennes små skall är ännu bara ljuvliga. Hon tycker om att sova i famnen och är tokig i mat. Bianca var lite osäker på den här lilla först, om man verkligen kan leka med henne. Jag tror hon tyckte Caisa var lite väl liten för att överhuvudtaget kunna ha någon nytta av. Men de snusar på varann och umgås rätt så tätt intill, leker lite på avstånd och kommer bra överens.

Nu skall vi fortsätta mysa med lilla Caisa här. Ha en fin lördag!

10363635_10207829824035896_5634307235071897698_n12801312_10207829822835866_3185698460757760381_n1455959_10207829822595860_6210877620422641153_nFotona är tagna av Åsa Österberg.

Nästa gång tar vi bussen

Jag och Bianca kom fram till Kimitoön och mitt barndomshem igår, efter en tågresa som verkligen testade våra nerver. Resan mellan Vasa-Seinäjoki gick bra, förutom att vi var några minuter försenade. Väl framme i Seinäjoki började en helt annan rad av irritationsmoment. De hade ersatt tåget med ett annat, vilket betydde att djurvagnen inte alls var i vagn två utan i vagn sex. Efter att vi blivit nekade att gå in i vagn två, där vi ursprungligen hade våra biljetter, sprang vi till vagn sex. Möttes av en smockfull vagn. En smockfull vagn med människor utan djur.

Där satt alla människor kvar på sina platser, medan vi djurägare stod mitt i gången med våra hundar och katter. Otroligt irriterande, inte en enda människa kom på tanken att flytta vagn för att ge plats åt oss som inte fick sitta i någon annan vagn. Blev väldigt irriterad och sade högt att ”de utan djur kunde ju kanske byta vagn”, men alla satt kvar. En snäll tjej lånade oss sin plats så medan hon gick till restaurangvagnen, så en stund fick vi sitta i alla fall.

En dryg halv timme senare kom konduktören och såg inte det minsta bekymrad ut. Ena hundägaren frågade honom om han tänkte lösa detta på något sätt. ”Ja, kanske någon utan djur kunde flytta plats kanske..”, var hans svar. En dam erbjöd sig då att flytta vagn, varpå hon fick en biljett för gratis kaffe och bulle för besväret. En till erbjöd sig samma, fick också gratis kaffe och bulle. Och ännu en.

Varpå konduktören börjar gå iväg igen, utan att erbjuda oss djurägare  något. Då har vi stått mitt i gången i minst en halv timme, trots att vi bokat sittplatser. Då var mitt tålamod slut, så jag frågade lite fräckt av honom om han inte tänker ge oss gratis kaffe och bulle. Han hade lite svårt att förstå mig, så jag upprepade mig. Blev fortfarande inte förstådd. Min kompis inflikade sedan en mening på finska, varpå han printade ut kaffe och bulla biljetter åt oss också.

Lite nöjdare satt vi oss ner på våra platser och min kompis skulle gå till restaurangvagnen och hämta vårt gratis fika. Min kompis dricker varken kaffe eller te, men jag sade att hon kan säkert få saft istället. Men hör och häpna, hon var tvungen att betala för sin trip. Hon fick alltså en biljett för grattis kaffe och bulle, som plåster på såren för att hon varit tvungen att stå 1/3 av resan – men då måste hon ändå betala för tripen bara för att hon inte dricker kaffe?! Det här tåget var såklart också försenat och följande också.

Det som irriterade mig mest på hela den här tågresan var att;

  • Människorna som satt i djurvagnen utan djur, lät oss djurmänniskor stå, i den enda vagnen vi får vistas i. Det fanns lediga platser i andra vagnar, men ingen flyttade plats förrän konduktören mutade dem med bulle.
  • Konduktören skulle aldrig gett oss något som plåster på såren om inte vi påpekat det för honom, vad är det för kundservice?
  • Att min kompis var tvungen att betala för tripen, vad är det för kompensation egentligen?

Näe, nästa gång tar vi bussen. Tack VR!bild 1.JPG

Ett besök hos veterinären

Idag började jag och Lilla B vår morgon med att ringa veterinären. Redan på söndag märkte jag att Biancas ena öga såg lite märkligt ut, inget farligt men sådär att jag lade märke till att allt inte var som det brukar. Igår kväll då jag kom hem från jobbet såg jag att även hennes andra öga fått samma symptom och förvärrats lite grann.

I och med att vi hoppar på tåget imorgon med destination ”träffa mammas lilla valp”, så ville jag kolla upp om hon hade något i ögonen före vi åker. Ringde veterinären genast i morse och de bad oss komma dit en stund senare. Lindrig ögoninflammation konstaterades, precis som jag trodde.

Bianca fick ögondroppar och ögonputsmedel en vecka framåt. Veterinären trodde att det säkert är bättre redan om några dagar, eftersom det var så lindrigt. Skönt att det inte var något värre och att vi fick medicin att behandla med. Så nu är vi packade och redo att bege oss till Kimitoön imorgon. Äntligen skall vi få träffa mammas lilla nykomling!

saramariaexenia.wordpress (30)

Att dela sin passion

Som jag skrev tidigare så träffade jag en hel hög med vänner förra veckan. En av de vännerna var min rätt så nya vän, Mollys och Tingelings matte. Denna gång besökte vi dem hemma i deras nya hus. Fina hus. Blev totalt inspirerad att åka via en inredningsaffär på vägen hem för att göra om lite grann. Molly och Tingeling bor verkligen fint.

Detta är alltså en tjej jag träffat tre gånger, men det känns redan som vi känner varann. Vi delar vår passion för våra fyrbenta. Och att träffa en sådan människa, som du har något så stort gemensamt med, det är fantastiskt. Allt känns så naturligt och man förstår varann så väl. Man kan prata hundar i timtal utan att någon blir uttråkad. Få råd och tips av varann dela sina tankar.

Som att det inte vore fantastiskt att hitta en vän man kan dela ett så stort intresse med, så har jag en annan vän som jag också besökte i veckan. Då jag steg in i hennes nya lägenhet kändes det igen som den där inredningsaffären inte vore någon dålig idé alls. Vi har inte heller känt varann så hemskt länge, men klickade direkt. Det här är en vän som också är inom skönhetsbranschen, precis som jag. Hon kan och vet så otroligt mycket och är en riktig inspirationskälla. Att träffa henne motiverar mig verkligen att fortsätta kämpa mig fram till mitt mål inom den här mångsidiga och intressanta branschen. Hon får mig att inse att mina drömmar kan bli sanna och att man kan bara man vill. Och så är hon ju också hundintresserad, två flugor i en smäll.

Två vänner jag är väldigt tacksam för att jag hittat!

img_0101