Bättre än man trodde

Här flyter dagarna på.  Sportlovsvecka i Österbotten denna vecka, så vi har ledigt tillsammans här. Jag går fortfarande arbetssökande (dock inte länge till), han har sportlov och Bianca är ”sjukledig”. Vi njuter alltså av dagarna tillsammans och gör det som faller oss in, och det som passar in i Biancas situation.

Det är nu en vecka och en dag sedan hennes operation. Och det går bättre än jag någonsin kunnat ana. Hon är så fantastisk min lilla hund. Så otroligt anpassningspar. Hon accepterar att vi inte går långlänkar, hon accepterar att hon inte får springa fritt eller göra hastiga rörelser, hon accepterar att hon måste sova i bur med krage  – inte ett pip. Hon är så duktig så jag kan inte tro det är sant. Trodde det skulle bli jobbigare faktiskt. Dock har det endast gått en vecka av sex, så inte ropar jag hepp än. Men hittills går det suveränt. Just nu ligger hon vid mina fötter fastkopplad vid vardagsrumsbordet och försöker få tag på en skinkbit jag gömde i en gammal strumpa. Fastkopplad därför att hon inte får springa iväg till t.ex. fönstret för att hon hör något ljud plötsligt, och de är så otroligt snabba de här fyrbenta små vovvarna. Skinkbit i en gammal strumpa därför att hon nu som då behöver ny sysselsättning av nåt slag, så det gäller att gnugga geniknölarna för att hitta på nya tricks. IMG_0140

För övrigt har vi mycket roligt på gång nu. Före sommaren är här kommer det troligtvis att ske två roliga förändringar i mitt liv, i alla fall en. Mera om det då det är klappat och klart. Njut av sportlovet ni som har och ha en fin onsdag ni andra! 

Annonser

På egen hand

I morse packade mamma in alla kappsäckar i bilen igen, sade hejdå för denna gång och åkte tillbaka till Södra Finland. Fast hon gillar att besöka oss, så tror jag hon är nöjd med Vasa-resor för en tid framöver nu. Denna blev ju halvt oplanerad och besöket var egentligen mera jobb än nöje. Men jag är i alla fall glad att ha haft henne här som stöd. Första veckan har därmed gått bra. Skulle knappast ha klarat första veckan såhär bra på egen hand. Mamma är utbildad inom djurområdet och speciellt sjuka djur. Så hon var till stor hjälp och mycket stöd, vi tackar! Nu är det upp till oss själva att klara oss, och nog skall väl det gå bra det också.

IMG_1589

 Hon har strumpor på sig nu, dels som skydd och dels eftersom det annars lockar att börja bita på bandaget.

Bianca har anpassat sitt till situationen väldigt snabbt. Första dagen då hon ålade fram sig som en säl och kissade på sig och också mig, då trodde jag aldrig vi skulle vara här vi är idag. Hon är sig själv, samma gamla fina Bianca igen. Energisk, sprallig och glad. Enda skillnaden nu är att hon inte får göra sig av med sin energi, inte fysiskt i alla fall. Vi satsar på nya leksaker, ben och hjärngympa istället.Hon sitter i bur eller är kopplad inomhus, detta för att hon inte får springa, hoppa eller göra hastiga rörelser ännu på fem veckor. Enligt veterinären får hon vara lös inomhus och behöver endast vara kopplad utomhus. Men då måste hon hållas lugn inomhus och det hör inte till Biancas vardag, så safety first och därav buren och kopplet även inomhus.

Hon är så frisk nu att hon inte förstår varför hon inte får springa lös som hon brukar. Trots detta accepterar hon situationen riktigt bra och är väldigt duktig. Att hon nu redan är så här frisk, trots bandage runt båda bakbenen, är ett bevis på att operationen var nödvändig för henne. Före operationen ville hon inte gå ut och ville mest sitta i famnen, vilket inte är likt Bianca. Nu med båda benen i bandage vill hon gå ut igen och vara fri och leka. En vecka kvar tills vi skall åka och ta bort stygnen. Och den där söndriga tanden. Då har vi klarat av ungefär en tredjedel av den här resan.

Vi hjälper varandra

Jag bestämde mig redan då jag fick Biancas diagnos att jag skulle skriva öppet om situationen och resan vi går igenom här på bloggen. Det är  verkligen inte någon hemlighet,  det är ett ypperligt sätt för mig att bearbeta allting, kan vara intressant att se tillbaka på hur allting verkligen var (eftersom vi människor har en förmåga att förtränga saker som var mindre roligt), men fram för allt för att kunna hjälpa andra.

Då vi fick diagnosen kände jag mig förvirrad och omtumlad. Så många frågor och så få svar. Jag har två bekanta som gått igenom samma sak med sina hundar och de har varit ett stort stöd. Av dem har jag kunnat fråga saker, dela tankar och erfarenheter, få tips och råd samt jämföra skötselråd. Vilket har hjälpt mig mycket. Plus att jag läst olika bloggar där de beskriver hur de varit att gå igenom detta. Däremot har jag inte ännu hittat någon blogg eller person som beskriver att de opererat båda hundens ben samtidigt. I alla sheltihäl-situationer jag hört eller läst om har veterinären opererat ett ben i taget.

Kärlek

Jag tror tyvärr att flera personer kommer att få gå igenom detta. Kanske finns det någon hund där ute som råkar ut för samma som Bianca, att båda benen blir dåliga samtidigt. I sådana fall hoppas jag denna blogg kan hjälpa just dig lilla vovve och din matte eller husse. Att ni kan få stöd av att följa oss på vår resa, se hur vi gjort och känt oss. Få tips och råd och fram för allt känna att ni också kommer att klara det. För det kommer ni. Jag märker också att vi har en hel del läsare med oss under denna resa. Dels syns det på statistiken och dels på kommentarerna. Det gläder mig. Att ni följer oss och stöttar oss. Tack alla ni fina där ute för er omtanke, den betyder!

Hudvård med Jurlique del II

Här kommer fortsättningen på Jurlique inlägget jag skrev för några dagar sedan. Där berättade jag om Jurlique hudvårddserie och om rengöringen jag använder. I dagens inlägg skall jag berätta om Rosewater Balancing Mist och Balancing Day Care Cream.

Rosewater Balancing Mist, Ett ansiktsvatten som återfuktar och balanserar.  Det innehåller bland annat ros och läkemalva som återuppbygger samt ger fukt och lyster åt huden. Ett stort plus med detta ansiktsvatten är att det kommer i sprutflaska. Man sprutar ett-två sprut i över ansiktet, hals och dekolltaget och så får det dra in själv. Och det drar verkligen bra in i huden och ger väldigt bra fukt. Jag som annars lider av väldigt torr hy under vinterhalvåret har inte haft några som helst torra partier sedan jag börjat använda Jurlique.Rosewater Blancing Mist

Balancing Day Care Creme, En lätt fuktighetscreme. Jag använder denna både till dagen och natten. Det behövs endast en liten liten klick, som en ärta ungefär. Man värmer krämen försiktigt i händerna och klappar sedan sakta in produkten i ansiktet, halsen och dekolltaget. Den innehåller bland annat ringblomma och kamomill som lugnar och balanserar huden. Den känns väldigt återfuktande utan att kännas fet. Ett stort plus att den är så dryg. Du kan läsa mera om produkten här.Balancing Day Care

Jurliques tanke är att man inte skall utsätta huden för ytterligare påfrestningar, därför skall man helst klappa in produkterna försiktigt och låta de dra in själv. Ingen djuprengöring ingår heller i Jurliques hudvård, det är produkterna som skall göra jobbet. Vilket de verkligen gör. Jag hade tänkt gå på en djuprengöring just före jag började använda Jurlique, vilket är någonting jag inte är i behov av mera. Produkterna har tagit hand om det ”problemet”. Kanske låter för bra för att vara sant, men sant är det.

Två steg fram och Ett tillbaka

Första dygnet avklarat. Vi gör redan framsteg. Bokstavliga framsteg, Bianca har tagit sina första steg på bakbenen med stödbandaget. Ännu är hon lite osäker på om det håller och släpar hellre fram sig med hjälp av främre kroppen. Men ett steg i taget. Igår kissade hon själv första gången. Innan det har det skett lite där hon befunnit sig, dels för att hennes kropp varit starkt påverkad av narkosen och dels för att hon trott hon inte kan röra bakbenen. Och idag kissade hon första gången ute, hon begärde sig själv ut. Friskhetstecken i allra högsta grad.

Svansen börjar vifta allt mera och man ser glädjen i hennes ögon komma tillbaka. Hon ligger på rygg och vill bli skrapad på magen, hon ligger i famnen med huvudet på sne och tuggar ben och kramas med sina nallar. Min Bianca börjar återvända. Jag var förberedd på flera månaders vila och därefter lång rehabilitering. Men våra direktiv lyder som så att fyra veckor stödbandage, sedan två veckor i stillhet och efter sex veckor skall hon i princip kunna leva sitt gamla normala liv igen. Troligtvis kommer vi ändå att ta det försiktigt lite längre, bara för säkerhetsskull. Tanken är även att prova på vattenfysio med henne, men det är sedan i ett senare skede. Detta är verkligen många steg framåt.

Bianca operation

Här ser ni lilla sjuklingen, med Nalle Puh strumporna på.

Som att det inte räckte med att ha båda bakbenen i paket så fick vi veta en annan sak igår. På dagen märkte jag att hon har en tand som såg lite konstig ut. Sen var vi till Västkustens Djurklinik för att byta bandage, eftersom det redan lyckats bli vått. Där konstaterade de att tanden gått sönder och måste dras ut. Det är en av sidotänderna som har mycket rötter. Detta innebär att hon måste sövas igen. Det harmar att jag inte såg detta före operationen. Då kunde vi ha fått två flugor i en smäll. Men bättre sent än aldrig, vi fixar det i samband med att stygnen tas bort om två veckor. Känns inte så bra att måste söva henne igen, så nära inpå operationen. Men skall det göras så skall det göras. Det är inte så stor operation ändå, tur det. Efter detta får det vara nog. Min lilla Bianca har varit med om mer än tillräckligt redan i sina åtta månader. Snälla låt oss njuta av varandra och leva vårt liv tillsammans då allt detta är över, låt oss slippa mera sjukdomsfall. Tack.

Vi är hemma igen

Första natten hemma efter operationen har gått riktigt bra. Fram till ca. 01.00 sov Bianca väldigt lugnt och skönt, så även jag. Sedan blev det lite gnyas en stund, sedan sov vi igen en stund, gnydde lite igen.. Och sådär gick det fram till en 05.00. Då steg vi upp och gav henne värkmedicin och antibiotika. Åt lite mat, satt lite i famnen och nu sover hon igen. Fast hon gnydde lite var det inte desto värre, det var mest plastkragen som bekymrade henne. Men som matte är man själv lite orolig och får inte riktigt sömn under omständigheter som dessa. I alla fall inte jag, vid varje lilla ljud måste jag kika ner i buren vid fotändan och kolla läget.

Själva operationen gick också bra, kliniken och personalen i Animagi i Seinäjoki kändes trevliga och kunniga. Det kändes tryggt att lämna henne i deras händer. Hon somnade väldigt snabbt i min famn, var efter de tog hand om henne. Tre timmar senare hämtade vi en väldigt trött Bianca med tungan hängandes ute ur mun. Hon sov i min famn hela vägen hem till Vasa och sov ännu hela kvällen här hemma. Lite fundersam är hon över platskragen hon har och vill egentligen inte alls stöda på benen ännu. Hon har stödbandage på båda benen nu i fyra veckor. Hon sitter, ligger och ålar sig fram i buren. Förhoppningsvis vill hon stöda på benen snart, så att hon klarar av att göra sina behov själv. Hon fick klartecken av veterinären att få gå redan igår kväll, men det ville hon som sagt inte. Vi tar det lugnt och försiktigt och en dag i taget. Hon vilar i buren och får sitta i famnen där i mellan.IMG_0382

Ni får nöja er med gamla bilder av henne nu tills jag knäppt nya.

Jag är väldigt positivt överraskad så här långt i processen och är mera hoppfull än jag var innan operationen. Eller kanske inte hoppfull, men det känns lättare och som att vi nog skall klara detta utan vidare bekymmer. Bianca börjar sakta mak bli sig själv igen och bara hon accepterar att stöda på benen blir det nog ännu lättare.

Nu är klockan bara 07.00 och både hundar och mattar har redan ätit frukost här. Bianca sover nu, det kanske vi också borde göra. Det kommer att bli långa veckor, dagar och nätter framöver.  Vi kämpar vidare. 

En nervös morgon

Det är tidig morgon och vi är vakna och redo. Idag är det operationsdag, vi skall snart bege oss mot Seinäjoki där hon skall opereras. Där finns en ortoped som är specialist på dessa saker och jag hoppas jag kan lita fullständigt på honom. Har aldrig tidigare varit till Seinäjoki, aldrig tidigare besökt denna djurklinik och aldrig tidigare träffat någon i personalen. Väldigt nervöst är det då man skall överlåta ens allt här i världen åt främlingar. Dock är det främlingar som borde veta vad de håller på med och jag måste lita på dem. Det kommer jag nog att göra också, blir säkert lugnare bara jag får träffa veterinären och tala med honom. Dom kommer nog att ta bra hand om min lilla tjej. bild

Nu vill jag få detta överstökat och återvända hem med min gamla fina Bianca. Bianca som hon alltid varit. Just nu är hon inte riktigt sig själv, säkert för att hennes kropp inte fungerar som hon är van. Det känns konstigt och hon beter sig därefter. Men vi skall få ändring på det nu. Jag hoppas hon kommer att hantera och anpassa sig till situationen bra. Hon är en väldigt duktig liten hund, jag tror på henne. Håll tummarna för oss idag så uppdaterar jag då vi är tillbaka hemma och läget är under kontroll.