Ut över isen

Igår på eftermiddagen kom vi hem från stugan. Det var otroligt fint där ute. Så fint att man helt glömde bort att det faktiskt är lite vinter ännu. Gick ut i t-shirt och funderade varför det kändes så kallt. Vi gjorde absolut ingenting, jag läste inte ens tidningarna jag hade med mig. Vi njöt av att bara vara och så gjorde även Bianca. Hon trivs, precis som mig, väldigt bra där ute.

Vanligtvis åker vi ut med båt eller snöskoter, eftersom det inte finns någon bilväg dit. Men den här gången åkte vi ut med sparkkälke. Vi packade med oss det vi behövde i våra ryggsäckar och tog vattendunkarna på en pulka.

Jag kan erkänna att jag var ganska nervös innan vi åkte ut. Dels för att jag har har otrolig respekt för vatten och även isarna, vilket man självklart skall ha. Respekten består även till stor del av rädsla. Min sambo har dock väldigt bra koll på isarna, så jag litar på honom. Han mäter alltid isens tjocklek och vet var man kan röra sig. Jag vet att han inte skulle låta oss gå där han är det minsta osäker. Då jag själv fick se hur tjocka isarna faktiskt var där ute så blev jag också lite lugnare.

Jag var även lite nervös för hur det skulle gå att åka sparkkälke med Bianca. Hon är ju en vallhund och vill valla det mesta som rör sig. Men det gick jättebra, återigen får jag vara väldigt stolt över henne. Hon sprang väldigt fint i koppel bredvid kälken. Nu då vi vet att det fungerade bra även på detta sätt, så kan vi göra om det. Nästa vinter alltså, vårt nästa färdmedel detta år blir nog båten.

Obs, på bilden där ni ser öppet vatten så står vi på land. Så mamma, du kan vara helt lugn. img_5012img_5017img_5016img_5014.jpgimg_5020

Varken grillat, bastu eller skären

Vilken fin kväll det blev igår, trots att vi inte firade midsommar på något speciellt sätt. Jag och Bianca tillbringade dagen i trädgården, precis som tänkt. Terassen har fått nya krukor och blomlandet håller på att få en makeover. Så roligt då jag äntligen börjat gilla trädgårdsarbete, även om det går lite i perioder.

På kvällen åt vi sambons goda ceasarsallad på terassen och njöt av vädret. Jag kan inte ens beskriva hur skönt det är att ha en egen terass och egen gård att sitta på, guld värt! Senare på kvällen hoppade vi i bilen och åkte på en liten roadtrip, egentligen försökte vi få tag på mjukglass. Men såklart står ingen och säljer mjukglass på midsommarafton kl.21.00.

Så vår midsommar innehöll varken grillat, bastu eller någon skären. En bra kväll blev det ändå. Ikväll får vi våra vänner på besök, så då blir det nog lite grillat. Nu skall jag städa upp lite grann inför kvällen och sedan skall jag och Bianca hälsa på Pumba och hans matte.

Här kommer några bilder från förra midsommaren, då badade vi både bastu och badtunna hela helgen. Och grillade. Midsommar 1 (1)Midsommar 1 (7)Midsommar 1 (9)Midsommar 2 (5)Midsommar 2 (6)

En dag som bara blir bättre

Fem dagars ledighet börjar nu, check. Eller ja, man kan väl säga att det började redan igår då jag kom hem från jobbet. Älskar att vi har sådant arbetsschema att man får långledigt alltid nu som då. Jag hinner liksom aldrig riktigt vila upp mig om jag endast har en eller två lediga dagar.

Började morgonen med ett riktigt roligt gympass med en kompis. Jag tränar oftast på kvällarna eftersom det passar mitt tidschema bäst. Men vilken energi man får av att träna på morgonen alltså, jag skall definitivt försöka få in så många av träningspassen som möjligt på morgonen härefter. Efter det åkte jag till jobbet och fick mig en avkopplande massage, inte fy skam det heller.

Nu skall jag och Bianca börja packa väskorna alldeles snart. För bara mannen i huset vaknar efter sitt nattskift skall vi hoppa i båten och åka ut till skären. Alla hurrar, jee!

Vi skall bada bastu, äta gott och bara slappa ända fram till måndagen. Och ett litet födelsedagsbarn skall också firas där ute. Vädret är inte precis det man hoppades på, men det gör ingenting. Helgen kommer bli riktigt avkopplande oavsett väder och vind. Trevlig helg på er alla!

Villaavslutning saramariaexenia.wordpress (9)

Dags att packa väskan

Godkväll. Här packar vi väskor för fulla muggar. Näe, nu ljuger jag. Jag sitter egentligen och slävar i mig pyttipanna med ägg och överväger att börja packa så att jag slipper i säng sedan. Att packa smått eller smart har aldrig varit min starka sida, så det tar sin lilla tid. Imorgon skall nämligen jag och Bianca åka ner till Kimitoön för att besöka bland annat våra mammor. Och lilla Caisa såklart, mammas nykomling.

Det blir en lång dag i och med att vi åker iväg genast efter jobbet, det är knappt att vi hinner fram innan midnatt. Men det skall nog gå bra. Bianca brukar klara den långa resan utan problem, oavsett med vilket fordon vi åker. Imorgon åker vi ner med bil och med en av mina bästa vänner som sällskap.

Nu är pyttipannan slut och dags att börja packa på riktigt. Kimitoön saramariaexenia.wordpress (2)Bilden är från vårt senaste besök, jag har på känn att Caisa har växt till sig lite grann sedan sist.

Det här är jag

Tänkte det kanske vore på sin plats att skriva några rader om personen som står bakom den här bloggen. Ifall här är någon ny läsare och kanske även ni gamla kan få läsa något nytt ni inte visste. Så vi kör på, Sara heter jag, 25 år och går raskt mot 26. Pedant, lite blyg, och älskar hundar. Har fyra halvbröder, där jag är äldst i skaran. Uppvuxen på en liten Ö som heter Kimitoön, klicka här så får du en kort och enkel förklaring på hurdant ställe det är.

Efter grundskolan studerade jag till servitör och restaurangkock i Pargas, där jag bodde i fyra härliga år. Efter mina år i Pargas kände jag mig lite vilsen, så kom på något konstigt sätt iväg till Karis och började studera där på en folkhögskola. Karis var allt annat än Nordens Paris för mig, men ett år bodde och studerade jag där på en linje som hette Språk- och Turism. Läste grunderna i ryska, spanska, tyska och franska, hittade några fina vänner men vantrivdes i både skola och stad.

Under året i Karis, där jag totalt tappade bort mig själv hittade jag istället Estenomlinjen på Novia i Vasa. Sökte in, tog mommo med mig och åkte på inträdesförhör till Estenom och även några andra skolor i Vasa. Slapp in på Estenom, jee. Kort därefter var pappas paketbil fylld med mina flyttlådor och Vasa skulle bli min nya hemstad. Ett beslut som kändes väldigt naturligt, men ändå så skrämmande. Här kan jag då inflika att min mamma är ursprungligen Vasabo och flyttade som tjugoåring till Kimitoön. Jag gjorde då alltså tvärtom. Inga släktingar hade jag kvar i Vasa, eftersom mommo flyttat från Vasa några år före min flytt. Ändå kändes Vasa som mitt andra hem, efter att ha spenderat mycket barndomstid här.

Estenomlinjen var suverän. Trivdes som fisken i vattnet, både i skolan och staden. Efter två studieår hittade jag en gosse som jag klickade bra med och vi trivdes i varandras sällskap. Började hitta min plats. Studerade, kämpade, skrev lärdomsprov och jobbade väldigt hårt. Efter 3,5 år på Estenomlinjen fick jag betyget i handen, vemodigt men härligt. Några månader innan min examen flyttade hunden Bianca till mig, som då alltså är dotter till min mammas hund. Hon var både efterlängtad och planerad, kan man säga.

Tre månader efter min examen började jag på ett läroavtal på vägen mot att bli kosmetolog. Jag gör nu mitt läroavtal på samma plats där jag började arbeta under min studietid. Mellan varven åker jag till Tammerfors och studerar. Är sambo med gossen jag träffade mitt andra studieår och har en Bianca som fyller två i sommar. Efter fem år som Vasabo kan jag konstatera att jag gjorde helt rätt beslut då jag valde att flytta hit.

 

 

Att flytta till en annan dialekt

En sak som jag tydligt märkte av då jag flyttade från Kimitoön till Vasa var självklart dialekten. Här i Österbotten kryllar det av olika dialekter och jag kommer nog aldrig kunna skilja på dem. Jag tycker däremot att alla dialekter jag hört här i Österbotten är så otroligt fascinernade, verkligen. Härligt med dialekter som tydligt skiljer sig från mängden.

Redan som liten tyckte jag det var så roligt då mommo lämnade bort bokstäver i slutet av orden. I Vasa hette det inte ”kom och äta” utan ”kom och ät”. I Vasa for man också och ”simm”, medan vi på Kimitoön for och ”simma”.

Före min flytt fanns det ett ord som jag blev varnad för att ingen kommer att förstå, ordet jag använder flera gånger per dag. Ordet som alltså inte är ett namn utan har en helt annan betydelse. Ordet INGA. Österbottningarna gillar att göra sig lustig över mig och undrar alltid vem den här Inga-personen är. Inga är i detta fall ingen person, det betyder INTE.

Något som chockerade mig att man inte förstod i Vasa var ordet Tillika. Alltså med betydelsen samtidigt. Är det faktiskt bara i Södra Finland vi använder ordet Tillika?

Sedan ett uttrycks om jag tror att används ganska flitigt i alla fall på Kimitoön, men jag kan ha fel. Kanske är det bara jag och min mamma som använder det. Uttrycket Så Jee, vilket betyder väldigt mycket. Det regnade så jee inatt. 

På samma sätt som Österbottningarna har fått lära sig mina uttryck, har även jag fått lägga några nya ord på minnet. I Vasa har du inte träningsvärk, utan du är limin. Om du är kräsen säger de att du är kranto. Och kaffet som stått länge kallas pannsteiji.

Sedan kan man också som jag tidigare nämnde lämna bort bokstäver i slutet på orden. Saker kallas han och och d kan lätt bytas ut till h. Vill du ha skjuts av någon skall du fråga om du får sitta på med dem. Bakett betyder efter och skuriguttu betyder tydligen bullalängd. För att bara nämna några saker jag lagt på minnet under mina fem år här. Fyll gärna på eller rätta mig om jag snappat upp något som inte stämmer. Jag jobbar ständigt på att utveckla mitt pampas-vokabulär. I slutet av ett sådant här inlägg kunde man kanske säga något i stil med, Vi skådar nå, hejtå.

Känns bra att komma hem

Man vet att man hittat rätt då det känns bra att komma hem. Även om jag skrev att Bianca trivs bra på Kimitoön i mitt senaste inlägg, så var hon nog väldigt glad att komma hem ändå. Det var vi båda. Borta bra, men hemma bäst.

Både jag och Bianca var väldigt trötta då vi kom hem igår. Att slumra on-off i en buss i sex timmar var tydligen inte vila nog. Angående själva resan så kan jag åter igen konstatera att det är inga problem att resa med Bianca. Sex timmar i en buss och hon sade inte ett knyst. Satt snällt och tittade ut genom fönstret och sov om vartannat. Otroligt.

Varje gång jag varit bortrest och kommer hem igen, så inser jag hur lyckligt lottad jag är. Jag har ett fint hem som jag trivs otroligt bra i. En sambo och en hund som jag älskar över allt annat på jorden. Det är härligt att få komma hem till det, och det är inget jag tar för givet. Det är något jag är tacksam för varje dag.

Vårt kök saramariaexenia.wordpress (2)