Då det känns rätt

Söndagar betyder just nu kursdags för oss. Som jag redan nämnde förra veckan så har vi börjat på en ny kurs, Dobo kurs. I söndags var det dags igen, för kurstillfälle två av fem. Detta är utan tvekan den roligaste kursen jag och Bianca har gått på tillsammans. Till och med husse tycker det är så roligt så han vill följa med. Vi åker till och från kursen med ett stort leende på läpparna, alla tre.

Vi börjar alltid med att värma upp hundarna samt stretcha lite grann. Något Bianca är lite skeptisk mot, men hon vänjer sig hela tiden och det är ju en nödvändig sak att göra innan träningen drar igång. Förra gången fick vi bekanta oss med en liten balansboll samt själva Dobo bollen. Bianca lärde sig ställa sig upp på balansbollen samt att hoppa upp och ner på Dobo bollen. Denna söndag gick vi vidare i träningen.img_0940img_0947Vi skulle åter igen försöka få hundarna att vilja hoppa upp på Dobo bollen, men istället för att bara hoppa upp och ner skulle vi nu försöka få dem att göra olika saker på bollen. De skulle lägga sig, sätta sig och ge varsin tass turvis samt snurra runt åt båda hållen. Det kanske inte låter så invecklat eller speciellt krävande, men redan att stå och balansera på den här bollen är otroligt krävande för hunden och dess muskler. I Dobo tränas hundens (och även förarens) djupa muskulatur, vilken hunden behöver för att hållas i form. Då vi förra gången själva fick ställa oss på den lilla balansbollen, förstod man bättre hur hård träning det verkligen är för hunden.

Bianca var ivrig från första stund och klarade alla moment med bravur. Hon var så ivrig så jag knappt själv hann med. Det är viktigt att inte lämna bollen oövervakad, ifall hunden hoppar upp utan att man håller i den. Då kan hunden ramla och skada sig. Vilket faktiskt tänkte hända oss en gång, vi tog en paus men innan jag visste ordet av svängde Bianca sig om och tog fart och var påväg upp på bollen igen. Det gick dock bra, vi klarade oss utan skador och jag fick mig en liten påminnelse om att vara extra uppmärksam i fortsättningen.img_0946img_0945Eftersom en timme är väldigt lång tid, behöver hundarna få pausa nu som då. Denna gång fick vi själva träna lite med Dobo bollen under tiden som hundarna pausade. Trots att hundarna egentligen var på paus, var det många av dem som blev ivriga att delta då de såg att deras matte eller husse satt sig på Dobo bollen. Det är en väldigt positiv och härlig stämning på den här kursen. Glada miner och glada hundar. Det är också något som är mycket viktigt då det handlar om Dobo, att det skall vara roligt. Hunden skall vilja utföra momenten och det skall vara en rolig upplevelse för både hunden och föraren.

Jag gillar verkligen den här grenen, Bianca också. Det är utmanande, på ett roligt sätt. Det finns oändliga utvecklingsmöjligheter. Det är en motionsform där man verkligen får ha roligt tillsammans med hunden. Visst tycker jag om att träna lydnad också, men detta är något helt annat. Bianca har en helt annan glädje i ögonen då vi tränar Dobo, än då vi tränar något annat. Vi väntar ivrigt på nästa söndag. Och nästa. Och nästa. img_0944img_0941

 

Annonser

Om att låta hunden sova i sängen

För ett bra tag sedan fick jag en fråga angående vad jag tycker om att låta hunden sova i sängen eller vara i soffan. Kort sagt så tycker jag att det är något alla får bestämma själva, finns inget rätt eller fel. Det som vi anser vara okej kanske är strängt förbjudet hos någon annan hundfamilj och tvärtom. Här måste man bara själv bestämma hurdana regler man vill ha. 

Då Bianca var valp var vi väldigt konsekventa med att hon varken fick vara i sängen eller soffan. Det var egentligen aldrig något vi behövde kämpa desto mera med, hon accepterade reglerna från första stund. Då hon blev äldre försökte vi fortsättningsvis vara konsekventa, men speciellt jag började i något skede tillåta henne ligga i famnen i soffan och ibland i fotändan i sängen. Bara för att jag tyckte det var så mysigt. 

Då blixten slog ner hos oss i somras och det åskade flera dagar i sträck så var Bianca väldigt rädd, så även jag. Då lät vi henne sova i sängen de stunder hon ville. Då åskovädret var över och vi alla lugnat oss efter blixtnedslaget var det lite svårt att återgå till det normala. Både för Bianca och för oss. Bianca bad om lov att komma upp i sängen nästan varje kväll och vi hade väl på något vis vant oss att ha henne där i fotändan. 

I dagens läge tar vi (eh, jag) upp henne och låter henne sova i sängen ibland. Är jag ensam hemma får hon alltid sova i sängen, något hon tydligt känner till. Är husse hemma sover hon oftast i egen bädd. Jag gillar att få krama om henne eller känna att hon ligger vid mina fötter, medan husse har en lite annan åsikt om saken. Om vi ligger och slappar i soffan får hon oftast komma i någon av våra famnar eller imellan oss på filten. Hon hoppar i princip aldrig upp i varken soffa eller säng, utan frågar lov och vill att man lyfter upp henne. Vilket jag tycker är bra. 

Jag kan inte påstå att vi har så väldigt stränga regler angående detta mer idag, vi är inte så konsekventa. Eller inte jag i alla fall. Det enda vi egentligen båda är konsekventa med är att hon måste alltid fråga lov och sedan tar vi det därifrån. Jag är dock glad att vi hade tydliga regler då hon var liten och att vi då var konsekventa, annars hade hon säkerligen härjat fritt i alla husets möbler idag. Låter ni hunden sova med i sängen? Varför eller varför inte? Bianca (2)Bianca (3)

 Vinter för en dag 

I två dagar fick vi njuta av ett vackert vinterväder. En vit vintervärld. Jag har alltid påstått att jag inte är någon vintermänniska, men det är nog inte så svart på vitt. Jag tycker vintern är en väldigt vacker årstid, då den är sitt rätta jag. En vit värld, solsken och kölden som biter till på kinderna. Det är vackert. Härligt. Inte detta. Inte detta väder som vi har idag, slask. Grått, blött och trist. 

Bianca älskar snön och vintern. Ja, hon älskar alla årstider. Även slasket. Det finns så mycket att undersöka under snön. Så mycket att utforska i naturen. 

Under dessa två vackra vinterdagar, då jag har jobbat, så har Bianca spenderat flera timmar i skogen med sin husse. Ett intresse de delar med varann, långa skogspromenader. På lunchpausen har jag fått ta del av deras fina promenader i både bild- och videoformat. 

Idag var det jag och Bianca som gick en långpromenad tillsammans, men vi hade inte lika vacker omgivning som på bilden. Bianca var glad ändå. Hon såg det positiva i situationen, sådär som hon alltid gör. Något vi människor borde ta lärdom av, att alltid försöka hitta något positivt i det negativa. Av hundar kan vi lära oss otroligt mycket, bara vi själva öppnar ögonen och inser det. Jag lämnar er med dem tanken och åket iväg på lite lördagsjobb. Trevlig helg! img_0904.jpg

Lite extra tacksam 

Morgonen började helt som vanligt, förutom att jag åkte lite tidigare till jobbet. En av mina härliga kollegor kom en stund senare och vi gjorde morgonens sysslor tillsammans. Strax före öppningsdags kommer min kollega och berättar att hon läst nyheterna, visade mig telefonen och vi blev båda tysta för en stund. Tror ingen missat den mycket tragiska och ack så onödiga olycka som skett idag.

Det första jag gjorde var att skicka ett meddelande till min bror. Mina kolleger försökte också få tag på sina anhöriga. Jag skakade i hela kroppen och gick redan igenom det värsta tänkbara scenariot i mitt huvud. Fick knappt fram hans telefonnummer, allt var blankt i huvudet. Fick iväg ett ”Är du okej?”. Jag fick svar, han var okej. Lättnaden var otrolig, såklart. Han är okej. Det kändes som det tog en evighet innan han svarade mig, nu i efterhand såg jag att det tog fyra minuter. Aldrig har fyra minuter känts så långa.

Då ens egna nära och kära är välbehållna blir man lättad och glad, givetvis. Något annat vore konstigt. Även om situationen fortfarande är tragisk, sorlig och helt fruktansvärd. Att människor skall behöva sätta livet till så plötsligt är inte rättvist. Mina tankar finns med alla anhöriga. Alla drabbade. Idag är jag extra tacksam över att alla mina bröder mår bra och är välbehållna. Mina älskade bröder, alla fyra. Min familj. Mina vänner.

Jag hade tänkt skriva om något helt annat idag, men plötsligt känns allting som betytt något tidigare lite meningslöst. Kände starkt att jag behövde få ner några ord om det som hänt. Man får sig en rejäl påminnelse om hur skört livet är. Hur tacksam man borde vara för varje dag. Att man borde berätta för sina älskade hur mycket dom betyder mycket mer än man gör. Jag vill tro att allt har en mening och letar ofta efter svar i sådana här situationer, men det är svårt att hitta. Svårt att finna mening. 417618_2892442623695_166168274_n

En hemlig dröm 

Jag är en riktig drömmare. Drömmer smått som stort. Viktigt och mindre viktig. På sistone har jag hittat en ny sak att drömma om, något jag nog haft i bakhuvudet länge men kanske inte riktigt förstått att det verkligen är just det. En dröm.

Jag älskar verkligen av att få dela med mig av min och Biancas vardag. Att skriva  om mina hundrelaterade tankar. Det ger mig så mycket och har kommit till att bli en av mina största hobbyn. Som person är jag ofta ganska osäker och blyg, men inte då jag skriver här. Här är jag självsäker och trygg. Det känns härligt. Befriande.

På sistone har jag börjat känna allt starkare att jag gärna skulle vilja ta bloggandet till en ny nivå. Utveckla det. Jag drömmer om att en dag få medverka i någon tidning. Kanske skriva en krönika. Artiklar. Jag har så många tankar angående hundar och livet med hund, tankar jag gärna vill nå ut mera med. Längre. Tänk att få vara med i en tidning som Härliga Hund. Eller bara skriva en krönika i Vasabladet. Blogga för någon portal. Tanken skrämmer mig samtidigt som det känns lockande. 

Hur jag skall nå dit, det vet jag inte än. Men det löser sig. Kanske får jag möjligheten någon vacker dag, kanske inte. Drömma kan man alltid. Drömma skall man alltid. saramariaexenia-wordpress-com

Ljuvliga Caisa

Som andra hund ut i min bloggserie ”Våra Hundvänner” har vi Caisa. Caisa bor under samma tak som Tindra och är alltså min mammas andra ögonsten. Därmed har hon även en viktig plats i mitt hjärta. Caisa kom till min mamma för ungefär ett och ett halft år sedan. 

Caisa är vad man kan kalla mycket hund i liten förpackning. Hon har temperament, samtidigt som hon är ganska osäker och blyg av sig i vissa situationer. Hon är speciellt blyg för nya människor, hundar har hon däremot ingen skillnad med. Caisa är nog den som sitter på tronen bland hundarna då vi träffas med mamma. Bianca och Tindra bryr sig inte om att regera, så de har gladeligen gett den platsen åt Caisa. Caisa är hunden till höger här nedan på bilden. 14457490_10209638401489202_1596946809400138460_nCaisa älskar mat. Det finns inget som stoppar henne då det handlar om mat, inget hinder som är för svårt. Hon springer ofta och leker för sig själv, springer fram och tillbaka med leksaker precis som ett barn. Hon är så gullig då hon gör det. Hon är också väldigt duktig i utställningsringen och har klarat sig bra där tillsammans med min mamma. Jag har inte riktigt koll på vad dom vunnit, men det är en massa bra saker.

Redan som valp var Caisa söt som socker. Idag är hon fortfarande söt, väldigt näpen till sitt utseénde. Hon är dock ingen liten valp längre, utan har utvecklats till en mycket vacker unghund. Hon har väldigt speciella och vackra färger. Det skall bli intressant att få se Caisa växa upp och utvecklas ännu mera.

Med ett leende på läpparna 

Igår nämnde jag att vi skulle börja på en ny kurs, Bianca och jag. Kursen vi började på är en kurs jag länge velat gå, eftersom jag starkt tror det är något vi båda skulle tycka om. Dock har den ofta blivit fullbokad genast och vi har inte lyckats få någon plats tidigare, men nu, äntligen fick vi en plats!

Kursen vi började på heter Dobo, vilket kanske inte säger dig så väldigt mycket. På Dobos hemsida (klick) beskrivs det som en rolig motionsform för både hund och förare. Dobo utvecklades i Finland år 2010. Dobo utförs i huvudsak på och med äggformade bollar eller olika slags balansbollar. Hunden får utveckla sin balans, muskelstyrka, smidighet och kroppskontroll. Även föraren får utveckla alla dessa saker, eftersom det inte bara är hunden som utför rörelser, man får även själv vara väldigt delaktig. Det är en rolig gren som man utför tillsammans med hunden.

Kursen började med att vi värmde upp hundarna genom olika övningar. Då de var varma i musklerna presenterade vi dem för en liten balansboll, belönade dem då de satte upp en eller två tassar på bollen. Vi fick även själva prova ställa oss på balansbollen, för att bättre förstå hur det känns för hunden. Det var väldigt bra att vi fick göra det, för hundarna får det att se lätt ut men det är mycket mer ansträngande än man kan tro. Efter balansbollen var det dags för Dobo bollen. Faktum är att Bianca fick en Dobo boll av min mamma för ett bra tag sedan, men vi har inte kommit oss för att blåsa upp den och ta den i användning. Något jag ångrar nu, för det här var ju såå kul!img_0869.jpgimg_0873.jpgimg_0868.jpgVi, förare, tog ett stadigt grepp om bollen. Det är viktigt att den hålls på ställe så inte hunden stöter sig. Sedan skulle vi försöka få hunden att hoppa upp på bollen. Bianca försökte först sätta upp endast tassarna och gå runt bollen. Hon försökte på alla sätt och vis nå godiset i min hand utan att hoppa upp. Jag trodde faktiskt inte hon skulle våga sig upp på bollen, inte första gången. Men visst vågade hon, snabbt förstod hon vad det var frågan om och hoppade upp och ner som ingenting.

Bianca tyckte detta var så roligt, hela hon sken upp av glädje. Det var så värmande och härligt att se hennes glädje. Även jag tyckte det var en rolig upplevelse och framför allt en rolig gren att utföra tillsammans. Det är precis det här som jag och Bianca saknat, en aktivitet som denna. Detta är kul, bra motion för både mig och Bianca och något jag verkligen tror vi båda kan utvecklas mycket inom.

Då kurstimmen var över och vi åkte hem igen hade jag ett stort leende på läpparna och berättade gång på gång åt Biancas husse om hur bra detta kändes. Bianca var så duktig och älskade verkligen varenda minut. Längtar redan efter nästa söndag och nästa kurstimme!