Årets Bloggjulkalender

Dags att presentera årets julkalender som drar igång imorgon. Ifjol var första gången jag hakade på det här med att ha en julkalender på sin blogg. Då delade jag med mig av olika tips och råd till främst nya eller blivande hundägare. Med bilder och text, men också några videon. 

I år har jag verkligen utmanat mig själv och kommer att bjuda er på hela 24 stycken videoklipp. Temat för i år är givetvis också hundar och närmare bestämt 24 aktiviteter för dig och din hund. 

Vissa av luckorna skall ni ta med en nypa humor, medan vissa är mera konkreta tips. Men det jag verkligen vill visa er med den här julkalendern är att din hund kan vara med dig på det mesta du gör i vardagen. Med lite fantasi finns det massor ni kan göra tillsammans. Din hund behöver både fysisk och mental stimulans och jag vill visa er några tips på hur och vad ni kan göra. Jag vill visa er att det varken behöver vara svårt, dyrt eller ens speciellt tidskrävande att aktivera sin hund lite extra utöver de där dagliga promenaderna. 

Jag har verkligen försökt att bjuda på mig själv och hoppas jag kan ge er några leenden på läpparna samtidigt som ni får många nya tips och idéer. Imorgon öppnas första luckan! 
julkalender-logga_redigerad-1-kopiera

Annonser

Känslan av att inte vara tillräcklig 

Jag läser ofta att många småbarnsmammor inte känner sig tillräckliga. Känner att de inte räcker till. De har dåligt samvete och känner vissa dagar att de har alldeles för många brister. Trots att det nog egentligen inte är så. Det är nog tvärtom, de är nog väldigt bra mammor och gör allting så gott de kan och lite till. Ändå dyker den här känslan upp med jämna mellanrum. Ett dåligt samvete, utan egentlig orsak.

Jag är ingen mamma, men drabbas ändå av samma eller liknande känsla. Är det samma kan jag inte svara på, men jag kan känna med dessa mammor. Att man känner att man inte räcker till. Just nu är jag lite i en sådan period. Känns som jag inte gör tillräckligt för Bianca, trots att jag vet att det inte ligger någon sanning i det. Speciellt tungt är det de dagar jag jobbar och måste vara ifrån henne, känns som jag sviker henne. Sitter jag framför datorn en stund eller tar en sovmorgon känner jag mig också otillräcklig, trots att det är saker jag aldrig sätter före Biancas behov.

Jag undrar varför man känner såhär ibland. Som jag redan skrev så tror jag mammor med dessa känslor är suveräna mammor och borde inte alls känna såhär. Samtidigt som jag också vet att Bianca mår väldigt bra och jag gör allt för att hon skall ha det bra. Jag är den absoluta bästa matten för henne, så varför kryper sig då ett dåligt samvete på?

En känsla av att man måste gottgöra för något. Men vad, vad är det egentligen man måste gottgöra för. Måste vi vara på topp jämnt? Prestera hela tiden, sträva efter perfektion konstant. Måste vi hela tiden vara den bästa versionen av oss själva? Alla är vi människor och måste väl få ha våra sovmorgnar och brister?

Finns det andra hundägare som kan känna igen sig? Och vad säger ni mammor som känner igen er, varför tror ni att ni känner såhär? img_5329

 

Den jag vill vara för er 

Trots min fortsatta andningspaus härifrån har jag  den senaste veckan jobbat mycket med bloggen, vid sidan om. Jag har flera nya spännande saker på gång, som ni kommer att få ta del av i sinom tid. Redan nu kan jag säga att det kommer att bli en julkalender även i år samt att jag har ett eller flera spännande samarbeten på gång.

Ibland känner jag att jag skriver för mycket hundrelaterade inlägg och visar för mycket hundbilder. Att jag av någon okänd anledning borde skriva mera varierat. Så känner jag inte nu längre.

Under den senaste tiden har jag känt väldigt starkt att jag nu vet vilka delar jag vill visa av mig själv här på bloggen. Vilka saker jag vill satsa och fokusera på. Mitt stora hundintresse och livet med Bianca är det som driver mig mest till att skriva. Det är också mina hundrelaterade inlägg som får mest kommentarer och feedback.

Jag kommer från och med nu att satsa allt mera på att hålla bloggen fokuserad på livet med Bianca, livet med hund. Jag kommer fortsättningsvis dela med mig av mina pågående studier och lite annat här och där, men mitt fokus kommer ligga på de fyrbenta.

Jag hoppas att också icke-hundmänniskor kan hitta något att relatera till i min blogg. Känslor och tankar som också de utan hund kan ta del av. Känna igen sig i. Tips som nya eller gamla hundägare kan ha användning av. Jag vill visa er att livet med hund är så mycket mera än tidiga morgonpromenader och känslan av att alltid vara bunden.

Jag vill växa. Jag vill stiga ut ur skuggan och visa framfötterna.

Jag vill bli Finlandssvenskarnas Matteblogg. img_3789

Ses vi på Galan?

Bloggvärlden är fylld av ivriga och taggade personer som kommer att delta i Galan som går av stapeln i Vasa Stadshus idag. Jag har haft lite annat att fundera på och inte orkat ta del i galadiskussionerna. Men ja, jag kommer också att gå på Galan. Och visst ser jag fram emot det.

I år hoppas jag att jag vågar stiga utanför min bekvämlighetzon lite mera och gå fram och prata med många nya människor, brukar vara lite blyg då det gäller sådant. Jag anser mig vara riktigt dålig på small talk också, men det löser nog sig. Ser du mig får du väldigt gärna komma fram och hälsa, ta initiativet ifall jag fegar ur. 

Ifjol var det många som hade svårt att känna igen mig, i och med att det mest är min hund Bianca som visar sitt ansikte här på bloggen. Jag läste på Vasabladet att hunden tyvärr inte får komma med på Galan, så ni får försöka känna igen mig utan Bianca vid min sida i år igen. Så här såg jag ut ifjol och i år kommer jag att gå med samma kompis, som inte bloggar. För man behöver faktiskt inte ha en blogg för att gå på galan, alla får komma! Ses vi ikväll? 

IMG_4461

Obs, Igår kväll då jag kikade in här för att skriva klart blogginlägget som jag påbörjade igår på morgonen, men som jag aldrig hann skriva klart. Då såg jag att mitt halvfärdiga inlägg hade blivit publicerat av misstag. Så om du tittade in här igår och såg ett halv mystiskt inlägg så var detta alltså orsaken.

Ett nytt perspektiv på livet

Jag har haft och har massor med tankar i mitt huvud. Funderingar och frågor. Så många frågor. Men mitt huvud har varit tomt för det här forumet. Blankt. Detta är inte utrymmet där jag kan släppa ut mina tankar och känslor, inte denna gång. 

Mitt intresse för allt vad som heter sociala medier och speciellt bloggar har varit väldigt lågt. Plötsligt kändes allting så otroligt meningslöst. Folk som klagade på sin huvudvärk irriterade mig och mina personliga vardagliga bekymmer kändes så otroligt löjliga. Patetiska. Som ett sandkorn i öknen. 

Ibland är det tungt att vara känslomänniska. Att känna allt och lite till. Sina egna känslor och känslor som man vet att andra känner. Att känna med andra. Helst vill jag ta alla under mina armar och ge dem en stor kram och göra allting bra igen. Jag vill så gärna hjälpa, men jag kan inte. Det finns inget jag kan göra. Jag kan bara minnas och finnas där. Glädjas åt alla fina minnen och finnas där för de som behöver mig vid sin sida. 

Varför de mest godhjärtade människorna skall tas ifrån oss alldeles för tidigt är något jag söker en förklaring till. En förklaring jag nog aldrig kommer att få svar på. Men jag söker. Jag söker så innerligt. 

Ett nytt perspektiv på livet. Jag ser på livet med nya ögon. 

En påminnelse 

Jag vet inte hur man börjar ett inlägg som detta. Jag vet inte ens om det är rätt att skriva ner sina tankar såhär. Finns det ens något sådant som rätt eller fel i en situation som denna. Alla gränser är plötsligt så suddiga. 

Det är ofattbart. Overkligt. Orättvist. Man är i chock och det finns egentligen inga ord för detta.  Vi har åter igen fått oss en påminnelse om hur skört livet kan vara. Om hur våra liv hänger på en tråd. Om hur vi skall vara tacksamma över allt vi har och när vi har det. Plötsligt känns alla vardagliga bekymmer så otroligt löjliga och nästan patetiska. 

Min hemort drabbades av en stor tragedi under helgen som varit. En tragedi som fick hela ön att stanna upp. En trafikolycka med följder som man inte tror kan vara sanna. På en liten ort där alla känner alla, blir alla berörda på något sätt. Någon miste en son, en bror, sitt barnbarn, en livskamrat, sin pappa och många misste vi även en eller flera vänner. 

Mina tankar går till alla anhöriga. Man önskar det fanns något man kunde göra för att lindra smärtan. Man önskar att man kunde göra något mera än önska dem all styrka och alla krafter i världen. 

Jag har varit i Södra Finland några dagar och gjort vad jag har kunnat, funnits där för någon som behövde mig. Vi har funnits där för varann. Nu behövs det bara tid. Tid för att förstå och bearbeta. Mina tankar finns hela tiden med de anhöriga och jag sänder dem all min styrka. 

Vila i frid ❤

Ett försök till att studera

Förra veckan var jag i skolan i Tammerfors ett par dagar. Efter en paus på ungefär fem månader. De perioder jag inte har närvarodagar blir också mitt studerande på egen tid lite lidande, tyvärr. Jag skäms för att säga det högt, men jag orkar helt enkelt inte alltid studera så mycket som jag skulle vilja. Jag är oftast så slut efter arbetsdagarna, så att slänga sig in i studiematerialet då man är hemma efter kl.18.00 är inte alltid så lockande. Det betyder inte att jag inte lär mig eller utvecklas, det gör jag varje dag på jobbet. Men det finns mycket teori som jag ännu vill ha på klart, som jag inte alltid har.

Skoldagarna gav mig en kick av ny motivation. Kanske mest på grund av att det kom som en väckarklocka för mig att jag faktiskt snart blir klar, över halva läroavtalet är redan bakom mig. Så det är verkligen dags att studera flitigt nu, oavsett vad jag orkar eller ej.

Jag har gjort upp ett system för mig själv, som hittills verkar fungera. Världen som en kosmetolog skall kunna är enorm och förändras hela tiden, så dels gäller det att ha grunden på klart men också hålla koll på utvecklingen som sker. Det finns massor att lära sig och ibland kan det vara lite svårt att fokusera på en sak, så jag har nu gjort upp ett system där jag fokuserar på ett ämne per vecka. Pluggar in det och går sedan vidare till nästa ämne. Och från början igen. Ett rullande system.

Att slänga sig in i studieböckerna efter jobbet har hittills gått förvånansvärt bra. Det är trots allt en väldigt intressant bransch som aldrig slutar att förvåna. Bianca, som just nu är i en period där hon vill ha uppmärksamhet dygnet runt, tycker däremot inte om när jag har näsan ner i boken. Igår kväll fick hon vara med på ett hörn och var nöjd så en stund. Just nu är hon också nöjd vid mina fötter, så skall passa på att gå igenom lite material ännu ikväll. img_3945.jpg