Oinspirerande

Mitt pågående läroavtal har verkligen varit en berg- och dalbana såhär långt. Jag har också uttryckt en del av dessa känslor här på bloggen. Vissa gånger har jag tyckt det varit riktigt roligt och givande, som den här gången. Och ibland har jag velat dunka huvudet i väggen och bara säga att jag hoppar av, som den här gången.

Jag började läroavtalet i Mars 2015, så det har pågått i lite mer än ett år nu. I maj nästa år beräknas jag bli klar kosmetolog, om allt går enligt planen. Under hela läroavtalet har jag arbetat i Vasa och åkt till Tammerfors till en privat skola på närvarodagar lite nu som då. Ibland har jag haft fyra närvarodagar i veckan och ibland har jag inte haft några på fem månader. Så väldigt varierande.

Orsaken till att detta läroavtal har känts extra tungt mellan varven är inte för att det går totalt på finska. Ja, det är tungt för en som inte har finska som modersmål, men jag visste vad jag gav mig in på. Det har krävt mycket extra jobb, men aldrig varit ett problem som så. Det har inte heller varit själva Tammerfors resorna. Jag lär mig väldigt mycket att besöka en ny stad, ny skola och nya människor. Lär mig och utvecklas på så många plan.

Orsaken har varit den dåliga kommunikationen från skolans sida. Personer som inte varit tillmötesgående överhuvudtaget. Dålig attityd och dålig mottagande. Redan första gången jag kom till skolan var allting väldigt diffust, ingen visste knappt var jag skulle vara och ingen tog emot mig eller visade mig runt i skolan. Jag hoppade in i en klass och hade fotvårdslektioner. Läraren kom inte ens fram och presenterade sig första dagen.

Jag såg mellan fingrarna och tänkte att det kanske blir bättre. Men det blev värre. Träffade min handledare som genast såg ner på min tidigare utbildning Estenom (trots att hon var utbildad Estenom själv) och ställde jag frågor fick jag nästintill fräcka svar. Kurserna jag hade med henne var rena pesten. Hon hälsade aldrig på mig, varken då jag kom eller gick. Försökte jag fråga något eller diskutera så rynkade hon på näsan. Det var otrevlig, oinspirerande och tufft. Det var omöjligt att kommunicera med henne, jag ville inte kommunicera med henne. Detta ledde naturligtvis också till att jag inte var speciellt mottaglig för att lära mig nya saker. Allt kändes väldigt oinspirerande.

En annan lärare som var sådär gammalmodigt sträng var ändå trevlig första gången jag träffade henne, men andra gången ville jag bara gå gråtandes hem. Allt jag gjorde var fel och dåligt. Jag kunde inget enligt henne, men hon försökte inte heller lära mig till det bättre. Detta sårade mig, eftersom jag vet att jag är bra på det jag gör, vilket hon också själv sade gången före då hon prisade mig och sade hur duktig jag var.

I början av detta år fick jag en ny handledare och saker blev bättre. Med henne kunde jag diskutera, fråga och vi kom bra överens. Kommunikationen fungerade. Jag vågade också själv fråga och diskutera mera, då jag blev bra  bemött. Då blev allting så mycket roligare och jag lärde mig massor. Hade en kurs tillsammans med henne och det var verkligen givande. Blev överlag mera mottaglig för ny kunskap.

Nu på sensommaren då jag i god tid försökte få reda på när jag har nästa närvarodagar, så hände det något med kommunikationen igen. Fick inga svar på mina mejl och fick jag svar så fick jag bara höra att de kan inte meddela så långt på förhand, att de vet inte eller kan inte säga. Enligt min ursprungliga plan skulle jag ha haft ca. 15 skoldagar nu på hösten, men jag har haft tre. Dessa tre dagar fick jag också plötsligt veta utan speciellt mycket förvarning. Mycket bristfällig information.

Många olika lärare, ny klass varenda gång och kvaliten på det de lär ut är väldigt varierande och i de flesta fall inte anpassat till en läroavtalsstuderande. Vilket jag tycker det måste vara om de tar emot de som studerar på läroavtal. Jag försökte stå upp för mig själv och kräva mer i början, men på grund av alla otrevliga lärare orkade jag inte längre. Då man blir dåligt bemött gång på gång, så sluter man till sist försöka. Jag gav upp lite grann och satsade på jobbet hemma i Vasa och att studera på egen hand med hjälp av materialet jag fick härifrån.

Det har gått kurser nu på hösten som jag skall gå, men tydligen ville de jag skulle spara det till våren och har ej meddelat mig när dessa kurser gått. Så i vår blir det kämpigt, en hel del närvarodagar plus alla praktiska prov. Det kommer troligtvis vara en skumpig berg och dalbana ända in till slutet det här läroavtalet, men sen kan jag vara stolt då jag står där med pappren i handen i vår. Jag skall kämpa in till slutet och försöka stå upp för mig lite själv mera än vad har gjort hittills. Jag tror på mig själv!