Värdefull familjetid

Godmorgon, här har vi nyss ätit frukost och skall strax gå ut på en promenad. Jag är ledig idag och då husse slutar jobbet skall vi åka ut till stugan. Vi har inte varit där sen i somras, så det skall bli skönt att åka ut. Även om det just nu känns lite stressigt att börja packa ihop allting, då det enda jag ser är allt jag borde få gjort i studieväg under helgen. Då jag väl kommit in i ett bra flow gällande någonting, så har jag svårt att släppa det innan det är klart. Men det gör väl bara gott att tvingas släppa taget ibland, antar jag.

Bianca ligger i min famn och vägrar gå ner. Hon tycker såklartinte om då jag är borta flera dagar mitt i veckorna, vilket jag varit nu då jag har haft mera närvarodagar i skolan. Detta är väl hennes sätt att säga att nu är det dags för mig att stanna hemma ett tag. Det viktigaste för mig är att Bianca har det bra trots att vi har mycket på gång, hon måste alltid komma i första hand. Den här veckan har det verkligen löst sig bra då Charlies matte och husse bott hos oss och varit här med henne varje dag. De har gått promenader med henne, myst, lekt och haft det riktigt bra tillsammans.

Den här helgen går ut på att vara tillsammans och umgås, alla tre. Inget jobb, inga studier, inga måsten. Bara familjetid, värdefull familjetid.img_4538

Tre värdefulla stunder

Man säger ofta att foton som blir tagna i stunden är de allra bästa. Fotona jag kommer visa er idag är inte de bästa kvalitetsmässigt, men ändå några av de mest betydelsefulla jag har. De är tagna i stunden och har alla väldigt fina minnen bakom sig.

Jag hade varit i Tammerfors i tre dagar i sträck. Kom hem sent en onsdagskväll. Sambon var glad att ha mig hemma igen, men Bianca, hon var överlycklig. Hon hade verkligen saknat mig. Jag satte mig i soffan för att prata lite med sambon om dagarna som varit. Bianca ville upp i famnen, det fick hon såklart. Fem minuter senare sov i hon i min famn såhär. Hon sov så djupt och var så tillfreds. Matte var hemma igen och familjen var samlad. bild-8Bianca var en ganska krävande valp och jag satsade all tid jag bara hade på henne, vilket givetvis gjorde mig till en ganska trött matte mellan varven. Så då hon väl somnat fick man försöka vara så tyst som möjligt, för att inte väcka henne. Oftast passade jag själv på att ta en tupplur samtidigt. Här är Bianca kanske 10 veckor gammal och vi är ute på skären för första gången med henne. Jag minns att jag var så otroligt trött och att få komma ut till en sådan rofylld miljö i skärgården gjorde att ögonen inte alls ville hållas uppe. Så då hon somnade var det bara att stänga ögonen själv också. Vi tog en tupplur, hon och jag. bild-2Då Bianca var valp hade jag en sex veckor praktikperiod där jag jobbade mellan 8-12 timmar per dag, oftast det sistnämnda. Jag åkte hem på lunchen för att vara med henne och min nuvarande sambo hjälpte till och tog hand om henne då jag var på praktiken. Det här var en kväll efter en 12 timmars arbetsdag. Jag var som alltid glad att få komma hem till min lilla valp, vi busade och lekte i soffan. Tills vi båda somnade såhär. bild-2-2

Ett starkt band

Idag känner jag ett stort behov av att skriva ner några ord om min och Biancas relation. Som ni läsare kanske märker och har förstått så har jag en väldigt speciell relation till Bianca, hon är så väldigt mycket mera än en hund för mig. Jag har svårt att sätta ord på vår relation och ord som beskriver hur jag känner för henne. Igår var vi med om något där jag fick bekräftelsen att det jag känner för henne är ömsesidigt, vilket jag i och för sig har vetat att det är. Åtminstone trott och önskat. Att få det bekräftat så som jag fick det igår fyller ens hjärta med lite extra kärlek och värme. Det känns värmande. Rörande. Exakt vad vi gjorde igår skall ni också få veta, men innan jag kan dela med mig mera behöver jag samla mina tankar lite grann.

Bianca var en efterlängtad tjej, det känns som jag har väntat på henne hela livet. Hoppats, drömt och önskat. Natten då Bianca kom till denna värld var det genom ett akut kejsarsnitt, där vi tyvärr var inställda på att varken Bianca eller hennes bror skulle klara sig. Men glädjetårarna var många och lyckan var enorm då sköterskan kom ut med min tjej invirad i en handduk och sade att hon mår bra. Hon var så liten, så skör men ändå så stor och stark. En kämpe. Endast några minuter gammal hade jag henne i min famn och därifrån har vi fortsatt, sida vid sida.

Jag har alltid känt väldigt starkt att Bianca och jag är menade för varann. Vi förstår varann och delar något som ingen annan riktigt kan förstå. Bianca får mig att må bra. Att få dela min vardag och mitt liv med henne gör mig lycklig. En lycka som inget annat kan ersätta. img_3789

En viktig relation

” Oj, vilken stark och vacker text. Ni har verkligen haft en viktig relation! ”

Det där var en kommentar som jag fick på det här inlägget.

En viktig relation. En stark relation. Betydelsefull. Värdefull. Jag tror inte det finns ord som riktigt beskriver en sådan relation. Inte på riktigt. Jag tror det är en känsla man känner i sitt hjärta, och den man delar relationen med känner detsamma.

Så länge jag kan minnas jag har känt mig väldigt nära till djur. Relationen till mina hundar är den mest obeskrivliga jag har. Jag skriver mina hundar, eftersom jag då syftar på Bianca som finns med mig och Julia som lämnade oss för drygt ett år sedan. Julia, som inlägget och kommentaren handlar om. Det finns egentligen inga ord som kan beskriva hur jag känner för dem, för dem båda.

Det som Bianca ger mig och Julia gav mig kan ingen annan ge. Den där ovillkorliga kärleken. Kärleken som gör så att det tar riktigt ont i hjärtat ibland för man älskar dem så mycket. Jag gör allt för hundar som är mig kära. Jag gör allt för Bianca som finns i mitt liv idag.img_5447-kopia Bianca är så mycket mera än ett husdjur för mig. Så mycket mera än en hund. Hon är min bästa vän. Hon är den som alltid finns där för mig, oavsett vad. Hon ger mig sådan ofantlig mängd glädje varje dag. Jag kan skratta med henne och jag kan gråta med henne. Vi kramas och vi busar. Vi lär oss saker av varann och med varann. Då hon ser på mig ser hon in i min själ sådär som ingen annan kan. Hon förstår mig som ingen annan. Hon förgyller min dag. Hon förgyller hela mitt liv.

Att sätta ord på en relation som denna går nog inte. Det inser jag nu. Men ja, Jag och Julia hade en mycket viktig relation. En relation jag alltid kommer bära med mig oavsett vad. En relation som jag också har lyckan att dela med Bianca som finns med mig idag. ❤

Glad att vara hemma

Igår då jag kom hem från Tammerfors var Bianca sprudlande glad. Jag vet att hon har det otroligt bra här hemma med sambon då jag är borta, men det är ändå så värmande att se hur glad hon blir då jag kommer hem igen. Hon ville knappt släppa taget om mig och var vid min sida hela kvällen.

Imorse då jag öppnade ögonen var hon där vid min sida. Hon hade tassarna upp på sängkanten och såg på mig med sina gulliga ögon. Då kunde jag inte känna annat än glädje och tacksamhet. Jag märkte hur glad hon var att vakna upp och ha mig där bredvid sig, och jag likaså.

Nu har vi nyss ätit frukost och Bianca ligger här på mattan och leker med sina leksaker. Som vilket barn som helst, haha. Idag skall vi bara vara hemma på tumis och ha en riktigt skön dag och önskar er detsamma!saramariaexenia-wordpress-com

Vi firade vår förlovning

Om det är något jag gillar är det att bjuda in till fest. Som person skulle jag påstå att jag är rätt så gästvänlig av mig. Gillar att ha vänner och familj runtomkring mig, ju fler desto bättre. Mycket mat, program och bra stämning.

Förra lördagen hade vi förlovningsfest. Flera av mina vänner kom ända från Södra Finland och en kom till och med hela vägen från Kiruna. Tretton personer totalt blev vi här hemma i vårt vardagsrum. Ivrig som jag är så började jag givetvis planera och fixa redan några veckor före själva festen. 

Vi hade bordet dukat fullt med mat. Smått och gott, någonting för alla. Allt från gelehjärtan till kallskuret och små tacos. Sambon hade gjort små mini pannacotta som var väldigt populära. Minitacos var också populärt. Jag hade experimenterat lite och gjort en köttröra med färskost som jag serverade på salladsblad. Trots sambons skeptiska min då jag presenterade min idé, så var de verkligen omtyckta de också.

Program hade vi också, en hel massa. Vi hade en frågesport i form av BINGO. Gästerna fick dela upp sig i lag och svara på frågor om oss som par. Fem rätt i vilken riktning som helst betydde Bingo för laget. En av våra gäster hade också gjort en frågesport till oss, där vi skulle svara på frågor om varann. Vi hade lika många rätt, tur det. Sedan fick de bygga brudklänningar av wc-papper och så delade vi med oss av olika minnen vi hade med varann.

Det enda jag har bilder på från kvällen är maten, så det är tyvärr det enda ni får se. Men vi hade verkligen en rolig kväll med många skratt. Jättefina presenter och blommor fick vi också, tack till er alla ❤ folovningsfest-2folovningsfest-6folovningsfest-7folovningsfest-1

Ett år sedan vi sade farväl

Vissa saker stannar kvar så färskt i minnet, oavsett hur lång tid som passerar. Den åttonde oktober ifjol satt jag på tåget påväg hem från Tammerfors. Hade fått höra några riktigt fina ord av läraren och lämnade Tammerfors glad för första gången någonsin. Min mamma ringde, vi behövde inte prata speciellt många minuter innan jag förstod att allt inte stod rätt till.

Vår lilla Julia mådde inte bra. Vår alltid så pigga och energiska Julia mådde plötsligt inte alls bra. Mamma bad mig avvakta och vänta på vad veterinärbesöket dagen därpå skulle ge oss. Jag skulle jobba både fredag och lördag efter det här samtalet, men bestämde genast att jag skulle åka ner efter jobbet på lördag. 

Till min lycka var vi för många på jobbet just den lördagen, så jag fick hoppa på bussen redan på morgonen. Min snälla före detta arbetskollega lovade dessutom ta mina skift in på veckan, så att jag kunde stanna hos mamma så länge det behövdes.

Då jag kom fram till mamma och såg  Julia förstod jag genast. Jag hade rest dit för att ta farväl av min bästa vän. Det var därför jag var där. Julia viftade på svansen då hon såg mig, tog tre steg mot mig och lutade sig mot mig. Hon såg mig rakt in i ögonen och tackade mig för att jag kom hem till henne. Det här var sista gången hon såg på mig sådär som hon brukade. Det här var sista gången jag såg hennes själ i hennes ögon.

Vi satt med henne hela lördagen och söndagen och försökte på alla sätt och vis få situationen att förbättras. Vi höll våra tummar och höll hoppet uppe. Det blev aldrig bättre. På söndag kväll förstod vi båda. Vi var vi tvungna att ta vårt jobbigaste beslut någonsin. Vi var tvungna att låta henne gå. Det var dags. 

Hon somnade in utan smärtor. Tårarna rann och vi höll om henne och berättade för henne att allting kommer att bli bra nu. I sin fina korg som hon älskade så mycket  fick hon somna in. För ett år sedan. Idag.

Då vi gick in på kliniken minns jag att jag grät så mina ögon var alldeles blurriga. Det kändes som jag inte kunde andas. Jag kände mig inte överhuvudtaget närvarande. I mitt huvud velade jag mellan om vi gjorde rätt eller fel. I mitt hjärta visste jag ändå att vi gjorde rätt. Hon hade så tydligt visat  för oss att det var det här hon ville. Hon ville bara sova.

Då vi gick ut från kliniken kände jag mig lättad. Den där stenen som legat så hårt på bröstet var borta. Jag kunde andas lite igen. Här förstod jag inte riktigt ännu att jag aldrig kommer att få se henne igen, jag var bara lättad över att veta att hon mådde bra nu. En känslostorm pågick inne i min kropp. Den natten sov jag inget, bara grät och kände mig tommare och kände mera sorg än jag någonsin känt i hela mitt liv. Följande dag klämde jag mest ner huvudet i en kudde och skrek. Jag var arg för att hon tagits ifrån oss.

Jag minns att jag satt och höll om henne hemma på lördag kväll och bad om att hennes hjärta skulle sluta slå.Så att det skulle ha varit hennes val och inte vårat. I bilen på väg till kliniken bad jag om detsamma. Jag ville bara att hon skulle få lämna oss på sina villkor, inte våra. Även om jag vet att det var vår skyldighet och vårt ansvar att se då tiden är inne och ta beslutet. Jag vet att vi gjorde rätt beslut, annars hade vi aldrig gjort det.

Tiden efter händelsen var tung. Så otroligt tung. Jag grät mest hela tiden, speciellt på nätterna. Minsta lilla sak kunde få mig totalt ur balans. En period ville jag se bilder på henne hela tiden, sedan ville jag inte ens tänka på henne. Jag var ledsen, arg och frustrerad. Livet kändes orättvist.

Jag är glad att jag minns den där kvällen så bra, samtidigt som det tär på en att så lätt kunna gå tillbaka in i känslorna jag kände då. Vi fick ett vackert farväl, något jag kommer vara evigt tacksam över. För ett år sedan funderade jag om jag någonsin kommer att komma över det, idag inser jag att jag kommer aldrig att komma över det. Jag kommer bara lära mig att leva med det.

Jag saknar henne så ofattbart mycket och kan inte ännu idag förstå att hon lämnat oss. Jag kommer sakna, sörja och älska henne för evigt. Vår vackra Julia, vi tänker på dig ❤

427275_3972663908552_527871699_n