En lycklig hund 

Igår jobbade jag rätt sent, och länge. Tycker om att jobba kvällskift och på så sätt få lite variation i arbetstiderna, men har svårt att varva ner då jag väl kommer hem. Ligger ofta uppe halva natten och försöker hitta ro i kroppen. Så även igår, men det gjorde ingenting för idag fick jag sova ut ordentligt.

Ikväll har vi personalfest, det ryktas om att det skall serveras kräftor. Säkerligen mycket annat gott också, eftersom mina kolleger består av restaurangpersonal. Just nu sitter jag och väntar på nagellacket som skall torka och sedan blir det troligen en klassisk klädkris som står näst i tur.

Bianca är lycklig idag, eftersom det är regn och rusk väder. Hon älskar att vara utomhus i alla väder, men speciellt då det regnar. Hon var så lycklig då vi gick vår dagliga promenad. Plaskade i vattenpölar, sprang ner i det våta gräset i dikeskanterna och gned gladeligen sin våta och leriga päls mot mig mellan varven. Vi var riktigt blöta om både fötter och tassar då vi kom hem, men vad gjorde det då hunden är glad och lycklig. En lite smutsig och våt, men lycklig hund. Det gör även mig lycklig. img_0696.jpg

Annonser

Öppna upp sitt hjärta 

Det glädjer mig att så många har börjat uppskatta det jag skriver. Tankarna jag delar med mig, även om det ibland är lite tyngre sådana. Jag blir innerligt glad över alla kommentarer och alla tummen upp ni ger mig. Varenda en. Det är precis detta som gör det så roligt att skriva. Att få se att det finns någon i andra änden. Responsen man får. 

Då man öppnar upp sitt hjärta så mycket som jag gjorde i t.ex. det här inlägget, är det väldigt tacksamt med alla fina ord och kommentarer. Det värmer. Jag är en person som bär på en massa känslor hela tiden, därför känns de lättande att få släppa ut en del av dem här. Även om det ibland är lite skrämmande.

Genom åren har
jag haft ganska svårt att hitta mig själv och att verkligen komma fram till vem jag är, vad jag tycker och vad jag vill. Har sällan vågat stå för mina egna åsikter, om jag ens vetat vad de varit. Den här bloggen har hjälpt mig på den resan. Här vet jag exakt vem jag är och vad jag vill. Här kan jag vara mig själv. Mitt lilla kryp in. Här kan jag öppna upp mitt hjärta och jag är så tacksam över att ni tar emot mig med öppna armar. Tack! 

Då det är dags att ta farväl

Hur härligt det än är med hundar och husdjur överlag, så finns det alltid en jobbigare sida också. En sak man inte kommer ifrån och ett beslut som man som djurägare måste vara redo att ta. Ett ansvar. Att veta då det är dags att låta sin vän vandra vidare. Att kunna ta farväl.

Idag är det två år sedan vi lät vår vackra prinsessa Julia vandra vidare. En kväll jag ännu minns med stor sorg. Hjärtat börjar klappa hårt och det börjar fortfarande bränna bakom ögonlocken då jag tänker tillbaka. Fortfarande rinner tårarna då jag tänker på henne. Tårarna rinner då jag skriver detta. Trots att det fortfarande känns svårt, tänkte jag idag dela med mig av lite tankar kring då det är dags att ta farväl av en vän.

Det var i oktober 2015 som jag och min mamma var tvungna att låta vår ängel gå vidare. Det känns helt sjukt att säga att det är två år sedan. Det känns som att det var igår jag kramade om henne senast. Samtidigt som jag sakta men säkert börjar glömma hur hennes päls kändes, hur hennes skall lät. Jag kommer aldrig att glömma henne, aldrig. Men i något skede går man ändå vidare. Man accepterar. Det är en fruktansvärt skrämmande känsla att man börjar glömma saker som hur hennes päls kändes, även om det är en naturlig gång och något man behöver göra för att överleva. 

Att vi var två om beslutet att låta henne gå gjorde inte det lättare, men kanske lite tryggare. Man var inte ensam i beslutet. Julia var pigg och glad in i det sista. Kanske var det just det som gjorde att vi visste när det var dags. Under de nästan 14 åren som Julia fanns i vårt liv hann vi uppleva så mycket kärlek tillsammans. Obeskrivlig kärlek.427275_3972663908552_527871699_nDå man tar hund eller vilket husdjur som helst, så vet man att det kommer en dag man är tvungen att skiljas åt. Det visste vi även med Julia. Man vet det hela tiden innerst inne, även om det inte är något man vill tänka på eller prata högt om. Trots att vi hade glädjen att ha henne i våra liv i nästan 14 år, kändes det för kort. Alldeles för kort.

Jag minns så väl samtalet jag fick av mamma då jag insåg att vår tid tillsammans håller på att komma till sin ände. Jag reste omedelbart hem, hem till min prinsessa. Julia kom emot mig, med viftande svans och sin varma blick. Hon sa att hon var glad att se mig och sedan tog hon farväl. Jag vet inte om jag förstod det just då, men i efterhand förstår jag att hon tog farväl där och då. Julia fanns med oss ännu ett dygn efter min ankomst. Ett dygn satt vi med henne, då vi sedan tog beslutet att låta henne gå.

Att låta henne gå var det tyngsta jag någonsin gjort. Att hålla hennes tass då hon tog sitt sista andetag var fruktansvärt. Men samtidigt så lättande. Och kärleksfullt. Det var så många känslor på en och samma gång. Vi visste båda att detta var Julias önskan, vilken vi var tvungna att ge henne. Det var vårt ansvar. Jag och mamma stod på varsin sida om henne, höll en tass var och tog farväl. Då Julia hade vandrat vidare kände jag bokstavligen en sten som föll från min axlar. Jag kunde andas igen, något det kändes som jag inte hade gjort på flera dygn.

Sorgen var ofattbar, såklart. Jag grät dagligen i många veckors tid och var helt ur balans. Men där fanns också en lättnad, över att hon nu hade det bra. Hon var fri. Hon är fri. Julia kommer alltid finnas med oss, i våra hjärtan. Vi kommer alltid att sakna henne och älska henne till månens ände. Det finns inga ord som kan beskriva hur fantastisk hon var och vilka avtryck hon gjorde i våra liv. Bland alla dessa känslor känner jag mig mig lättad över att vi gav henne sin sista önskan och lät henne gå då det var dags. Nu får hon äta risgrynsgröt och pannkaka med moffa där uppe, alldeles fritt, utan att vi säger att de blir för runda om magen.

Hur vet man då när det är dags. Jag vet inte, man bara vet. Man känner det i sitt hjärta, och även om det är ett beslut man inte vill ta är man skyldig att göra det. Av kärlek.

 

 

Sju vanliga frågor om Microblading 

Sedan jag publicerade inlägget om Microbladingen jag fick prova på (klick), så har jag fått en hel del frågor. Många av er har blivit nyfikna på behandlingen, men är kanske precis som jag var, lite fundersamma och har många tankar som snurrar. Jag tänkte det kunde vara intressant för er alla att ta del av lite mera frågor och svar kring den omtalade behandlingen. Jag ställde därför sju av de frågor jag fått åt Sonja, som utförde behandlingen på mig. Här kommer de sju frågorna samt svaren, som jag fritt översatt från finska till svenska.

1. Hur länge håller Microblading? 
– 8-14 månader (ofta pratar man om ungefär ett år). Hållbarheten är individuell, men man kan alltid komma på olika slags förstärkningar då färgen börjar blekna, på så sätt får man brynen att se bra ut hela tiden. 

2. Förstör Microblading mina egna hår/gör så att de växer långsammare?

– Microblading förstör inte dina egna hår, de fortsätter växa helt normalt. Du kan både färga och noppa dem som normalt, då läkningsprocessen är klar. 

3. Kan man göra Microblading om man är gravid? 

– Det rekommenderas inte att göra om man är gravid, eftersom hormonbalansen kan variera och därmed kan det leda till att resultatet inte är lika hållbart. Den bästa tidpunkten att göra Microblading är 6 månader efter man slutat amma, då är hormonbalansen stabil igen. Nu är det dock på kommande en ny teknik, Nanomicroblading. Den tekniken ger bättte hållbarhet även åt ammande kvinnor. img_04774. Varför är Microblading så dyrt? 

– För att få utföra Microblading måste man gå en skild skolning och behandlingen är lite speciell, om man jämför med vanliga ansiktsbehandlingar och färgningar. Därför är det dyrare än andra behandlingar. Man reserverar även mycket tid för behandlingen, ca. 2h + 1h för förstärkningar.

5. Är det normalt att det försvinner mycket färg efter den första behandlingen? 

– Efter den första behandlingen försvinner det ganska mycket färg, vilket är normalt ja. Därför ingår den första förstärkningen i priset. 

6. Tar det ont? 

– I början kan det ta ont, men efter att vi applicerar bedövningsmedel lättar det. Det är dock väldigt individuellt. 

7. Vad händer om jag är missnöjd med resultatet?

– Om brynen är gjorda på rätt sätt med rätt teknik och kunden ändå är missnöjd, då ligger ansvaret hos kunden. 

Det har nu gått tre veckor sedan min behandling. De första dagarna blev ögonbrynen betydligt mörkare, men sedan började läkningsprocessen och det försvann ganska mycket pigment, vilket alltså är helt normalt. Jag var förberedd på att huden skulle klia och eventuellt vara lite irriterad, men något sådant upplevde jag aldrig. Idag är brynen helt läkta och jag väntar ivrigt på den första förstärkningen av färgen jag skall gå på om ett par veckor. Sedan kan jag njuta av mina färdigt microbladade bryn i ungefär ett helt år. Fantastiskt. Kom ihåg Microblading rabatten som gäller under Oktober månad, om du har missat den kan du läsa mera om den här.

 

Tre läsvärda

Den här måndagen vill jag ta en titt tillbaka och lyfta fram några inlägg som jag anser är värda att lyftas fram en gång till. Tre, enligt mig, läsvärda inlägg i mitt arkiv.

Mata inte min hund, ett inlägg som egentligen startade från en irritation över att människor inte kan ta ett nej. Ett inlägg som jag sedan ville sprida ett budskap med, att hundar faktiskt kan bli sjuka om man inte lyssnar och accepterar ett nej. Inlägget handlar om varför jag inte vill att att man matar min hund utan lov. Inlägget fick mycket bra respons, speciellt bland hundägare. En läsare kommenterade att det är ett inlägg som borde delas gång på gång. Läs inlägget här.img_4909Hundar och Fyrverkerier, ett inlägg som jag väntade mig att skulle få mer kommentarer och starta en del diskussioner, eftersom jag vet hur omdiskuterat detta ämne är bland hundägare. Antingen nådde inlägget inte fram till de rätta personerna eller så fick jag inte fram mitt budskap som jag tänkte. Ändå värt att lyfta fram igen. Läs inlägget här.

De förgiftar våra hundar, ett inlägg jag skrev ganska nyligen. Handlar om den fruktansvärda sanningen att människor lägger ut gift i naturen i hopp om att skada eller vi värsta fall döda hundar. Ett fenomen som tyvärr har blivit allt för vanligt. Läs inlägget här. 

Tid tillsammans 

Bianca var lite låg några dagar förra veckan. Lite lugnare än vad vi är vana vid. Tröttare på något vis. Vi kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var, men innerst inne visste jag exakt. Det var saknad. Tid tillsammans. 

Jag har jobbat ganska mycket och mitt nya jobb tar givetvis mera energi, eftersom allting är så nytt. Speciellt den senaste veckan har jag varit trött både på morgnarna och kvällarna och jag och Bianca har inte haft samma tid tillsammans som vi brukar. Förutom jobb har jag bokat in en massa program på min lediga tid, sådär som jag alltid gör. Fullbokar mig. Bianca har hängt med mig på det mesta, men vår tumistid har blivit lite lidande. Framför allt har jag nog varit ganska onärvarande, inser jag nu. Jag har varit här fysiskt, men mitt huvud har varit på femton andra ställen. 

Det märks tydligt på Bianca, så tydligt. En morgon vägrade hon till och med gå på morgonpromenad med husse, eftersom hon inte ville lämna mig som låg hemma och sov. Hon begär sig också upp i min famn genast jag kommer hem och sedan ligger hon fastklistrad där så länge som möjligt. Hon visar klart och tydligt att jag har för högt tempo, och borde lugna ner mig. Tur det, utan henne skulle jag nog köra på tills väggen kommer emot. Hon får mig att minnas att stanna upp. Hon känner mig ofta bättre än jag känner mig själv. 

Den här helgen har varit en Bianca och matte helg. Vi har spenderat tid tillsammans, lekt och myst. Vi har träffat vänner, men vi har också haft välbehövlig egen tid. Jag gick in i den här helgen med tankesättet att ta det lugnt och inte tillåta någon stress eller press. Och det är precis en sådan helg vi haft. Jag har inte känt någon stress sedan jag lämnade jobbet i fredags. Något önskar jag skulle bli bättre på. Jag stressar upp mig lätt, men är även väldigt stresstålig, vilket inte alltid är till min fördel. Det krävs mycket innan jag själv säger stopp. Därför är jag tacksam över att ha Bianca, som säger åt mig då jag själv inte förstår bättre. Jag behöver nog bara lära mig att lyssna på henne ännu mera än vad jag redan gör. Behöver lära mig att stanna upp. Leva i nuet, det andra finns kvar. 

Min Honungsfälla

För ett tag sedan läste jag ett intressant inlägg på Corinnes blogg, detta inlägg. Corinnes blogg hittade jag efter bloggalan ifjol, där Corinne var nominerad i kategorin Årets Hälsoblogg. Efter det har jag läst Corinnes blogg lite sporadiskt. Hon delar med sig av många intressanta och hälsosamma recept, livsstilsinlägg och en hel del bilder på sin söta hund Linus. Corinne skriver en verkligt inspirerande blogg.

Corinne beskriver fenomenet honungsfälla på detta vis – ”Honungsfälla innebär att man har något man tycker väldigt mycket om, men som man gör så mycket att det kan bli ohälsosamt. Ett exempel kan vara att man gillar sitt jobb så mycket att man lätt prioriterar bort viktiga saker för hälsan så som lunchpauser, sömn mm. Eller att man älskar träning så mycket att man glömmer bort återhämtningen.”tasha-4Precis som Corinne hade inte jag heller hört benämningen honungsfälla tidigare, men jag förstår exakt vad det betyder då jag läser Corinnes beskrivelse. Jag har absolut en honungsfälla, jag har kanske bara inte insett det tidigare.

Min honungsfälla är nog lite samma som Corinne har. Att jag ofta bokar in så mycket program att mitt eget välmående tar sig en törn. Roliga saker, sådant jag gillar, men som jag kanske ibland borde tacka nej till ändå. Jag har svårt att säga nej och vill gärna göra alla till lags. Jag tackar ofta ja till saker, trots att jag kanske känner att jag egentligen inte orkar. Jag är rädd att göra personer i min omgivning ledsna om jag säger nej. Min honungsfälla leder väldigt ofta till stress och gör så att jag glömmer bort att vila, att ta det lugnt. Lite för mycket av det goda, helt enkelt. 

Detta är dock något jag blivit mer medveten om på sistone och försöker jobba på. Jag försöker prioritera vila. Jag försöker prioritera mig själv, mitt välmående och lära mig tacka nej till saker. Man kan inte göra alla till lags. Man kan inte göra alla nöjda. Även om det är roliga saker man bokar in, så kan man behöva ta en paus ibland och tacka nej. Det är en process man behöver jobba med, hela tiden. Att lära sig hantera sin honungsfälla. Att känna till den är nog ett bra första steg, tror jag. Kände du till begreppet honungsfälla och vad är i så fall din honungsfälla?