Ut över isen

Igår på eftermiddagen kom vi hem från stugan. Det var otroligt fint där ute. Så fint att man helt glömde bort att det faktiskt är lite vinter ännu. Gick ut i t-shirt och funderade varför det kändes så kallt. Vi gjorde absolut ingenting, jag läste inte ens tidningarna jag hade med mig. Vi njöt av att bara vara och så gjorde även Bianca. Hon trivs, precis som mig, väldigt bra där ute.

Vanligtvis åker vi ut med båt eller snöskoter, eftersom det inte finns någon bilväg dit. Men den här gången åkte vi ut med sparkkälke. Vi packade med oss det vi behövde i våra ryggsäckar och tog vattendunkarna på en pulka.

Jag kan erkänna att jag var ganska nervös innan vi åkte ut. Dels för att jag har har otrolig respekt för vatten och även isarna, vilket man självklart skall ha. Respekten består även till stor del av rädsla. Min sambo har dock väldigt bra koll på isarna, så jag litar på honom. Han mäter alltid isens tjocklek och vet var man kan röra sig. Jag vet att han inte skulle låta oss gå där han är det minsta osäker. Då jag själv fick se hur tjocka isarna faktiskt var där ute så blev jag också lite lugnare.

Jag var även lite nervös för hur det skulle gå att åka sparkkälke med Bianca. Hon är ju en vallhund och vill valla det mesta som rör sig. Men det gick jättebra, återigen får jag vara väldigt stolt över henne. Hon sprang väldigt fint i koppel bredvid kälken. Nu då vi vet att det fungerade bra även på detta sätt, så kan vi göra om det. Nästa vinter alltså, vårt nästa färdmedel detta år blir nog båten.

Obs, på bilden där ni ser öppet vatten så står vi på land. Så mamma, du kan vara helt lugn. img_5012img_5017img_5016img_5014.jpgimg_5020

Året som gick

År 2016 var ett år fullt av händelser, både mindre och större. Mer och mindre minnesvärda. År 2016 var ett år som kändes ovanligt långt, men även det kom till sin ände till sist. Jag går in i det nya året med många fina minnen och stor förväntan inför var det nya året har att erbjuda. Det bästa minnet och händelsen är utan tvekan det som ledde till att jag i dag sitter med en ring på mitt finger, men det hände också väldigt mycket annat under året. 

I Januari kände jag mig trött, stressad och hade slut på orken. Jag var utmattad, mer än vad jag nog insåg och ville acceptera just då. Jag skrev om min visuella energimätare som låg på 1% och jag var rädd att förlora den där sista procenten. Jag tog mig som tur var ur svackan och fick lära mig att dra ner på tempot lite grann.

I februari fick Bianca en envis ögoninflammation som krävde flera behandlingar. Vi gick många härliga vinterpromenader och så fick vi också träffa mammas lilla tillökning Caisa, efter en tågresa som verkligen testade våra nerver. Den här månaden saknade jag också Julia väldigt mycket.

I Mars började jag och Bianca på en hundkurs och samma månad firade vi ett år som bandagefria, ett år sedan hennes slipped tendon operation. Jag åkte fram och tillbaka mellan Vasa och Tammerfors och trivdes lite bättre än tidigare. Jag deltog också i flera bloggkvällar och skrev om mina barndomspåskar.

I April kämpade vi med Biancas matvägrande, hon behandlades mot magkatarr och blev bättre men i april kom det ett rejält bakslag och vi försökte hitta en lösning på hennes illamående och matvägrande. Jag skrev om min dröm om att bli medlem i Kompishund verksamheten och jämförde dialekter.

I Maj byggde sambon en efterlängtad kompost åt mig, vi träffade och lekte med många olika hundkompisar och Bianca och jag deltog i vår allra första Match Show. Jag var en glad sambo och en stolt matte.

I Juni firade vi Biancas två-års födelsedag ute på skären, jag cyklade till jobbet varje dag och så hade vi Caisa och Tindra på besök. Jag skrev också om min rädsla för vatten och gången då jag höll på att drunkna.

I Juli började min första betalda semester någonsin och jag njöt av varje stund. Spenderade en helg på Åland med flickorna och åkte iväg på en bilsemester med sambon. En bilsemester som tog oss till Norge och ofattbart vackra Lofoten. Vi upplevde några av de bästa dagarna i våra liv och kom hem lyckliga och nyförlovade! ❤

I Augusti bombaderade jag er med bilder från vår Norge resa och delade med mig av den fantastiska stunden då jag gick från flickvän till fästmö. Jag och Bianca blev också intervjuade av Vasabladet då de skrev en artikel om att ta hunden med sig på Cafe, klicka här för att läsa inlägget.

I September dök det ännu upp lite Norge inlägg och jag berättade om två händelser där jag blivit illa bemött i mitt eget land på grund av mitt modersmål. Det roligaste i september var nog att Bianca äntligen började äta med god aptit igen, efter månatal av undersökningar och olika mediciner var det plötsligt slut på matvägran och illamående och vi hade en frisk och pigg hund igen! 

I Oktober inledde jag ett samarbete med PR Byrån E.Lithen och fick tre ursnygga bloggheaders utav samarbetet. Vi hade förlovningsfest för våra vänner  Jag och Bianca deltog i vår första hundutställning och min dröm gick i uppfyllelse då Bianca blev godkänd som Kompishund!

I November hände det något väldigt tragiskt på min hemort och jag lade bloggandet åt sidan för ett tag. Jag och många andra fick oss en påminnelse om hur skört livet är.

I December fick ni ta del av min bloggjulkalender och jag fick mycket god feedback från många olika håll, tusen tack!

 

Två månader förlovade

Fästman, ett ord jag inte egentligen lärt mig använda ännu. Kommer kanske aldrig att lära mig, sambon säger jag ännu. Men sambon är vi också, så helt fel klingar det inte. Förutom fästman, fästmö och sambon, så är vi också så mycket mer.

En kväll strax före vi skulle gå och sova sa han, min fästman: ”Det som är så bra med oss är att vi har kul ihop. Vi kan göra tråkig saker tillsammans och ändå blir det roligt”. Det här är något som är otroligt viktigt för mig i ett förhållande, att man kan ha kul ihop. Och det har vi. Det har vi alltid haft. I vårt förhållande skrattar vi ofta. Ofta så tårarna börjar rinna. Han värdesätter vårt förhållande och prioriterar tid tillsammans med mig, och jag med honom.

Han lugnar mig då jag blir för stressad, panik eller annars bara upp i varv. Jag blir lätt väldigt upp i varv, på gott och ont. Han tar ner mig på jorden. Jag är en drömmare medan han är en realist. Vilket leder till att vi ibland har svårt att förstå varann, men konstant så lär vi oss av varann att båda egenskaperna behövs på sitt sätt. Han har lärt sig att det är okej att drömma och jag har lärt mig att ibland måste man se saker för vad de egentligen är.

Han är den jag berättar allt för och litar mest på i hela världen. Han är den jag ringer då jag har tråkigt. Berättar alla mina dåliga skämt för. Jag kan larva mig med honom och vara precis den jag är. Han är min bästa vän, på riktigt.

Idag har vi varit två månader förlovade, och det kunde inte kännas bättre. Känns så rätt. Jag blir så lycklig inombords då jag tänker på vilket helt fantastisk liv vi har framför oss, tillsammans. Om bara några dagar skall vi fira detta tillsammans med våra närmsta vänner, något jag ser mycker fram emot. bildTitta nu, vilket perfekt par. Haha. 

En bra start på dagen

Jag älskar att få vakna helt av mig själv, utan en väckarklocka som påminner dig om att det är dags att vakna. Precis så fick vi ha det idag. Vi låg i sängen och myste en stund innan vi steg upp, jag och Bianca. Bianca får inte vara i sängen, du minns rätt. Men nu då husse i huset arbetar långa skiften med konstiga tider, innebär det att vi går och sover och vaknar helt olika tider. Så därför har jag och Bianca sovit i ett av gästrummen. För att vi alla skall få en god natts sömn, trots våra tidsskillnader.

Bianca har blivit så otroligt kramsjuk på senaste tiden. Hon vill vara väldigt nära och bäddar gärna ner sig  famnen på en. Vi skall kramas och mysa hela tiden. Helst ligger hon på min bröstkorg med nosen under min haka, ingen personal space här inte. Men ganska gulligt ändå.

Att dela säng med Bianca istället för sambon har sina för- och nackdelar. Jag har inte på något vis mera rum i sängen. Bianca till och med knuffade på mig inatt då hon tyckte jag tog för mycket plats. Bianca snarkar och pratar i sömnen betydligt mera än vad sambon gör. Däremot är Bianca betydligt morgonpiggare än vad sambon är och vi kan faktiskt prata med varann genast vi vaknat.

Nu skall jag åka iväg på lite tråkiga ärenden och sedan har vi dagens planer ganska öppna. Städa upp i trädgården skall vi i alla fall göra, för det orkade jag ju aldrig med i söndags. Trevlig dag åt er alla!

Bianca (2)

Det här var vår helg

En härlig helg ute på stugan har vi åter igen i bagaget. Som alltid var där lika härligt och lika avslappnande. Vi kom hem igår efter två dagar där ute. Riktigt bra väder hade vi, en regnskur kom det men det var bara en perfekt ursäkt att ligga och dra sig under täcket lite längre.

Vi plockade ett par liter lingon och faktiskt även blåbär. Trodde blåbärssäsongen var över, men där ute fanns riktigt fina och stora blåbär ännu. Inte var de övermogna heller. Och så bastade vi. Och sov och lyssnade podd, precis som jag ville. Hade bra kunnat stanna ett par dagar till, men jobbet kallade för sambon.

Idag har jag och Bianca storstädat hela huset. Från golv till tak. Bianca har som vanligt hjälpt till på sitt eget lilla vis, dragit undan mattor då jag dammsugit bland annat. Sedan har vi förberett lunchlådor inför den kommande veckan och bykt ungefär fyra maskiner tvätt. Nu väntar vi på kaffegäster och sedan skall vi gå en långpromenad med en kompis. Kanske orkar vi fixa lite i trädgården ännu ikväll, där finns en hel del som borde göras. Bland annat en hel del blommor som passar bättre i komposten än krukorna nuförtiden och örter som borde skördas och frysas in.

img_3453.jpg

Då han friade

På fredagskväll, den 29 Juli,  hände det som gjorde mig till den lyckligaste kvinnan i världen. Sambon ville så gärna gå upp på något berg och laga middag. Jag var, vid det här laget, vrålhungrig och lite småirriterad på att vi inte bara kunde laga mat nedanför berget och sedan promenera upp. Sambon var envis och till sist gick jag ändå med på att gå upp på berget och laga mat, som tur var, där var ju otroligt vacker utsikt.

Vi kom upp en ganska bra bit och hittade en passande sten att placera oss på. Vi tog fram trangian och satte maten på kokning. Jag fotograferade omgivningen och hade redan glömt bort min hunger p.g.a. av den vackra utsikten. Sambon kom med förslaget att vi skulle sätta självutlösaren på kameran och ta några bilder på oss där uppe på berget.

Jag var glad och nöjd över att han ville ställa upp på bild, så självklart gjorde vi det. Vi tog några bilder, sambon bad mig kolla om de blev bra och sen sätta på den igen. Satte på kameran en andra gång och skuttade tillbaka till sambon, redo att börja posera. Jag minns varenda steg jag tog fram till honom, ovetandes om vad som skulle hända till näst.

Plötsligt svänger han sig om och faller ner på knä framför mig. Tar mig i handen och sträcker fram den vackraste ring jag någonsin sett och ställer frågan. Där och då. Aldrig har jag blivit så mållös i hela mitt liv. Vilken storm av känslor. Det fanns så mycket jag ville säga, men inte ett av de orden fick jag ur min mun. Jag minns inte om jag ens sade ja där och då i stunden, men det behövdes liksom inte. Vi visste båda. Jag bara grät och skakade av glädje.

Det tog en bra stund innan jag förstod vad som hänt. Min stora dröm hade gått i uppfyllelse. Att hitta en person som vill dela sitt liv med mig. Att han, min stora kärlek, faller ner på knä där på berget på Lofoten med den mest fantastiska utsikten man kan tänka sig och frågar om jag vill bli hans fru. Overkligt. Som den hopplösa romantikern jag är har jag alltid fantiserat och drömt om den här stunden, men att den kunde bli såhär vacker och romantiskt hade jag aldrig kunnat ana. Otroligt mäktigt kändes det.

Han frågade och jag svarade Ja ❤

IMG_4624 - Kopia.JPG