Julaftonsmorgon

Jag har alltid svårt att sova på julaftonsmorgon, kanske är det en iver i kroppen som sitter kvar från då man var barn. Idag var det samma sak. Steg upp lite före sju och satte på risgrynsgröten. Så länge gröten skötte sig (i vår fantastiska slow cooker) bäddade jag ner mig i soffan, tittade på vår fina gran och läste senaste härliga hund.

Ikväll äter vi middag hos oss tillsammans med sambons föräldrar. Även om jag älskar att ha många människor runt middagsbordet, så är det precis detta jag behöver i år. En lugn jul. Vanligtvis lagar jag ganska mycket julmat själv, men i år har jag förenklat en hel del. Inte har jag heller bakat moffas apelsinlimpor som jag alltid bakar kring jul. Mitt jobb har varit väldigt intensivt och stressigt på sistone, därför var det viktigt med en lugn och stressfri julhelg. Så allting är lite förenklat i år, men precis lika bra.

Jag hade egentligen tänkt skriva ett inlägg om julmat och hur opassande den är för hunden, men varken tiden eller orken fanns. Istället säger jag såhär, mata inte i en massa julmat i era husdjur. Julskinkan är alldeles för salt för hunden och choklad är giftigt. Din hund mår mycket bättre utan julmat och den kommer fortfarande älska dig precis lika mycket, fast den inte får en endaste köttbulle. Akta också så katten inte äter upp glittret i granen, det brukar dom tydligen gilla. Vi har Biancas vän Charlie hos oss denna jul, men han har ännu inte visat nåt stort intresse för vår gran, som tur är. Njut av julmaten själv och ge något annat passande åt djuren. God jul från oss alla till er alla <3.

img_1990.jpgimg_1955.jpg

Annonser

Idag har vi pyntat 

Lillajul är på intågande och inte är det länge kvar till den stora julafton heller. Så idag har jag och Bianca julpyntat lite grann. Vi brukar inte ha så hemskt mycket julpynt, främst olika stjärnor i fönstren och annan belysning som lyser upp i vår mörka vinter. Någon enstaka tontenisse här och där, lite julkuddar, en pläd och några juliga löpare där jag annars har vanliga små dukar. Inte för mycket. Jag gillar inte en massa krimskrams runt omkring mig.

Mest var det väl nog ändå jag som pyntade, Bianca tröttnade ganska snabbt. Hon gick upp på övre våningen och efter ett tag insåg jag att det var alldeles för tyst. Då jag kikade upp i trappan och frågade vad hon gör där uppe, möttes jag av en väldigt oskyldig min. Dock avslöjade vaddet i hennes mun att något hade hon nog sysselsatt sig med under tiden jag pyntat. Mycket riktigt, hon hade haft en brottningsmatch med sin bädd. Ja, och man kan väl säga att Bianca vann. Hennes bädd har en hel krans av hål som hon tuggat. Bädden är större än hon själv och hon älskar att släpa runt på den, tugga på den och brottas med den. Jag brukar säga till då hon tuggar på den, men samtidigt ser jag ju hellre att hon tuggar på den och leker med den som är hennes än t.ex. Soffan.

Nu då vi har brottningsmatchen avklarad och lite julkänsla i huset skall vi gå på en lång kvällspromenad. Det spöregnar där ute och är riktigt ruggigt väder, men Bianca har myror i brallan igen så vi behöver nog den där långa promenaden. Hoppas du haft en bra start på veckan! img_1574img_1573

Om det där dåliga samvetet

Bianca är just nu inne i en period där hon går på högvarv nästan dygnet runt. Hon har svårt att sitta still och har verkligen myror i brallan, som man brukar säga. Hon vill att det skall hända någonting hela tiden och helst skall jag vara den som håller i aktiviteterna. Självklart är jag otroligt glad att hon mår bra och är energisk och sprallig, för så har det ju inte alltid varit. Hon har ju även haft perioder där hon mått dåligt och varit riktigt låg, klick.

Som valp hade Bianca en del ovanor jag aldrig riktigt fick bukt med. En av dem var att att hon alltid började skälla då jag satte mig vid matbordet. En ovana som nu plötsligt har återvänt. Jag känner mig helt förlorad i den här kampen vid matbordet. Som här om dagen, vi hade gått en promenad på över en timme. Bianca var rastad och matad. Jag tänkte således att hon var nöjd och att det då var  min tur att sätta mig vid matbordet och få i mig lite mat. Jag hann knappt sätta mig, innan hon ställer sig bredvid mig och skäller och hoppar upp och ner som en kanin på högvarv. Såhär har vi hållt på nu i veckotal. Om jag säger åt henne, blir det ännu värre. Ignorerar jag henne, blir det ännu värre. Min lösning har blivit att sysselsätta henne med något annat då jag äter, i form av t.ex. en aktiveringsleksak. Främst för att jag inte orkat ta upp kampen. Jag antar att hon nu kopplat ihop detta, då jag sätter mig vid matbordet skall hon få godis i någon leksak. Mycket handlar nog också om att få min uppmärksamhet, jag är väl knappast speciellt rolig då jag sitter still på en stol och äter. Är husse däremot med vid matbordet skulle detta beteende aldrig komma på tal.

Jag brukar kunna hålla kontrollen trots att detta både stressar och irriterar mig, såklart. Dock vet jag ändå att problemet troligen grundar sig i något jag gör, därför känns det inte okej att beskylla henne. Jag måste hitta lösningen i mig själv, i mitt beteende. Men här om dagen, då vi gick igenom samma procedur, orkade jag inte längre. Så jag steg upp från stolen och sade åt henne på skarpen. Jag tror egentligen inte hon tog mig på större allvar än hon vanligen gör, men i samband med detta råkade jag fälla ner en tidning från bordet som föll på henne. Bianca blev såklart rädd och gick undan. Skällde hon mera? Nej. Hon såg på mig, lade sig i sin bädd för att sova. Så det fungerade. Men mitt samvete gnagade sönder sig själv.

Jag började såklart analysera allting, sådär som vi människor gör. Hatar hon mig? Kommer hon någonsin att förlåta mig? Borde jag ge henne godis som en ursäkt? Sedan inbillade jag mig att hon inte ens ville titta på mig resten av kvällen. Ni hör ju själva, knäppt.

Jag tror inte Bianca mådde speciellt dåligt över situationen, inte psykiskt och definitivt inte fysiskt. Egentligen tror jag bara att hon förstod, att matte vill äta sin mat och jag skall lägga av och skälla nu. Men mitt samvete, det åt upp mig hela kvällen. Grubblade och analyserade. Kramade henne och bad om ursäkt. Jag kände mig som den sämsta matten och värsta hundägaren i världen. Ringde husse och förklarade mig och sökte tröst.

Ibland får man dåligt samvete, som vän, partner, förälder eller hundägare. Att kunna få dåligt samvete är nyttigt och friskt, tror jag. Mänskligt. Det visar att vi bryr oss och vill göra gott. Men ibland får man det även obefogat, vilket är lite jobbigt. Då går man mest runt och klandrar sig själv utan egentlig orsak. Onödigt och tidskrävande. Håller ni med? saramariaexenia.wordpress.com

En diskussion om potträning och rumsrenhet 

Jag kan inte påstå att jag egentligen vet så hemskt mycket om små barn eller barnuppfostran. Det är länge sedan mina bröder var små och då var jag även själv ganska liten. Jag har däremot en del vänner som har barn och har således hamnat i ett umgänge där det ofta pratas barnuppfostran och andra barnrelaterade ämnen. Eftersom jag själv inte har några barn, händer det sig lätt att jag drar paraleller till vår valptid med Bianca. Tro det eller ej, men man kan hitta många likheter.

För ett tag sedan kom jag och en kompis in på en diskussion om potträning. Hon berättade om hur deras träning stampar lite på ställe och att hon nog borde sätta dottern på pottan ungefär en gång i timmen, för att få in det som rutin. Där hoppade jag in i diskussionen med en kommentar – ”Ungefär som med en valp, ut på gården efter lek, mat och sovstund”. Hon kunde inte annat än att hålla med.

Jag vet inte hur man gör då man pottränar barn, däremot vet jag hur man tränar en valp att bli rumsren. Då man vill få sin valp rumsren handlar det egentligen om en enda sak, regelbundenhet. Du behöver regelbundet gå ut med valpen och rasta den. Alltid efter lekstund, mat och då den vaknar från en tupplur. Gärna en gång i timmen, så att det blir en vana samt att risken att det händer en olycka inomhus är mindre. Kan tänka mig att det är lite samma med barn.

Med en valp handlar det även om att ha en plats inomhus, exempelvis en tidning, dit valpen kan gå ifall det blir bråttom. Här har vi människor löst detta problem med blöja för små barn. Då valpen vuxit till sig och förstår att man gör sina behov ute på gräsmattan, då tar vi bort tidningen. Då barnet vuxit till sig och förstår att man går på toaletten, då tar vi bort blöjan. Ni ser ju själva, hur lätt det är att hitta paralleller. Vi människor och djur är inte så olika trots allt.img_1013

 

Hundägare lever längre 

Här om dagen publicerade Svenska Yle en artikel som fångade mitt intresse, den här artikeln. Artikeln handlade om hur hundägare löper lägre risk att drabbas av hjärt- och kärl sjukdomar eller att dö i förtid. Artikeln grundar sig på en studie som en grupp forskare från Uppsala Universitet, Sveriges Lantbruksuniversitet, Stratford University och Karolinska institutet har gjort. De har undersökt sambandet mellan hundägare, hjärt- och kärlsjukdomar och död.

En intressant studie, tycker jag. Den första tanken som slog mig då jag läste rubriken till artikeln var, att det nog till stor del är livsstilen som en hund medför som bidrar till detta. Även om jag vet att själva hunden också medför mycket positivt i livet. Känslor så som glädje, lycka och kärlek. Vilka i sin tur kan ha många positiva följder. Speciellt på personer som annars lever ensamma kan hundar eller husdjur överlag ha en väldigt positiv inverkan. Dock tror jag ändå, precis som det även nämns i artikeln, att detta resultat grundar sig mycket på att hundägare i viss mån är aktivare. De är fysiskt aktiva, motionerar automatiskt varje dag och är mycket utomhus. img_5065-kopiaDet ligger nog mycket i det här, att man är aktivare med hund. Gäller inte alla, förstås. Om jag tänker på mig själv och hur mitt liv skulle se ut om jag inte skulle ha hund, så visst skulle jag säkert gå till gymmet ibland men högt troligen skulle 70% av mina promenader falla bort. Jag har svårt att tro att jag skulle tvinga ut mig själv i minusgrader klockan sju på morgonen bara för att. Eller då det regnar eller annars bara är trist väder. Promenader är en del av min vardag med hund. Ibland går vi kortare promenader och ibland tar vi långa heldagsutfärder i skogen. Men både jag och Biancas husse är nog mycket mera fysiskt aktiva tack vare att vi har Bianca. 

Att en hund kan öka ens välbefinnande till det bättre är jag helt säker på. Jag har levt en vardag utan hund. Jag mådde bra, men inte alls så bra som jag mår idag. Vilket givetvis kan grunda sig i många saker, men jag vet att Bianca har en stor del i det. Mår Bianca bra, så mår jag bra. Och tvärtom. Att se henne lycklig och glad väcker något inom mig som inget eller ingen annan kan få fram. Att få göra och uppleva saker tillsammans känns härligt i hela kroppen. 

Då jag läste artikeln började jag också tänka på alla fina organisationer som det finns, som gör det möjligt för människor som inte själva kan ha hund att ändå få ta del av glädjen som en hund ger. Som till exempel Kompishund verksamheten, där jag och Bianca är aktiva. Genom den besöker vi bland annat äldre personer som inte själva kan ha hund. Även om det är frågan om någon timme i månaden så blir de så otroligt glada och lyckliga då vi kommer på besök. Jag tror våra besök har väldigt stor och positiv inverkan på deras välbefinnande. Hundar kan bidra med så mycket, vilket vi nu också genom den här studien kan se svart på vitt. Hundar är så mycket mera än bara fyra tassar och en svans. Vi behöver bara inse det och ta vara på det. 

Ett trevligt paket

Idag har jag hämtat ut en trevlig överraskning från posten. Ett paket, till mig och Bianca. För ett tag sedan hade Sofia en tävling i samarbete med Dermosil på sin blogg, där man kunde vinna en valfri förpackning ur Dermosils julserie. Jag deltog i tävlingen och både jag och Bianca höll tummar och tassar här hemma. Jag brukar sällan vinna något, men denna gång hade vi turen på våran sida. Vi vann ett paket, som vi då idag har hämtat ut från posten.

Det förvånar knappast ingen, men jag valde förpackningen som hette ” Best Friend ”. Förpackningen består av ett hundschampo och en handduk. Det som jag gillade med det här schampot var att det är oparfymerat och har beviljats rätt att använda Allergy Certifieds allergisymbol. Pumpflaskan gör det även väldigt smidigt att använda. Förutom shampot så innehåll förpackningen även en väldigt fin handduk, som man aldrig kan ha för många av då man har hund.

Vårt schampo tog precis slut, så detta paket kunde inte ha kommit mera lägligt. Skall bli intressant att testa det och se om det är så bra som det låter. Hittills har jag endast hunnit testa schampot på min egen hand, men det doftade väldigt milt och gott. Och handduken är jättefin och av bra material. Plus att den är perfekt storlek för Bianca. Bianca och jag tackar både Sofia och Dermosil för detta fina paket som piggade upp vår måndag!IMG_0085.JPG

 

Utanför min bekvämlighetszon

Igår fick jag och Bianca träffa en ny bekantskap. Vi hade bokat in en promenad med Karolina. Till vår lycka så sken till och med solen för en gångs skull och även om det var lite kyligt var det ändå riktigt fint promenadväder. Jag gillar att kombinera promenader med att träffa vänner, eftersom det ger mig två flugor i en smäll plus att jag inte behöver lämna Bianca ensam. Så letar du efter promenadsällskap är jag alltid redo! 

Karolina hade lite problem med bilen där till en början, så i väntan på henne passade vi på att titta lite på fåglarna vid vattnet. Bianca ville så gärna hoppa i vattnet och ta sig en simtur med dem, men det gick inte den här tråkiga matten med på. Det är inte alltför ofta vi går promenader i stan, så Bianca är alltid eld och lågor över alla nya härliga dofter som finns där. 

Jag och Karro har länge pratat om att ses över en kaffe eller promenad, men det har liksom inte blivit av. Våra tidsscheman har hela tiden krockat. Men då jag såg att vi hade skrivit ”vi hörs 2017” i vår facebookchatt, så tänkte jag tappa hakan. Vips så hade nästan ett år gått och vi hade ännu inte lyckats ta en promenad. Så nu tog vi äntligen tag i det och fick till det. Karro var verkligen enkel att umgås med. Det var enkelt att tala, om allt. Det kändes verkligen inte som att detta var första gången vi träffades, tvärtom. 

Genom bloggen har jag fått träna på att stiga ur min bekvämlighetszon på så många olika sätt. Jag har fått träffa nya människor som jag kanske annars inte skulle våga prata med eller ens kommit i kontakt med. Jag har blivit mera social och lärt mig hantera min blyghet på ett nytt sätt. Blivit mera självsäker. Vanligen är jag inte den där som sätter mig i situationer där jag känner mig obekväm eller bland massa främmande människor.   Jag har svårt att gå fram till människor jag inte känner och ta första kontakten, men jag har absolut blivit bättre på det. Jag har också träffat flera nya fina människor via bloggen, människor jag idag kan kalla vänner. Det är ju helt fantastiskt, på alla sätt och vis. img_1354.jpg