Vem får ta hand om henne? 

Då jag skriver blogginlägg inspireras jag ofta av någon fråga jag fått, som jag känner att jag vill utveckla svaret på. Det gäller även för det här inlägget.

” Är det bara din mamma som får ta hand om Bianca, eller? ” 

Då jag fick frågan log jag lite grann och svarade ganska snabbt, Ja. För er som missat det så är alltså min mamma Biancas uppfödare och även lycklig ägare till Biancas mamma. Så det faller sig ganska naturligt för mig att lämna henne där om vi behöver hundvakt. Dock bor min mamma 400 km ifrån oss, vilket ibland kan vara lite knepigt. För det mesta har det ändå löst sig bra, min mamma är väldigt flexibel och hjälpsam då det gäller det mesta, speciellt då det kommer till Bianca. IMG_9163IMG_9190I och med avståndet skulle det ju vara bra att ha någon man litar på lite närmare. Och det har vi nog egentligen. Vi har nog flera vänner  och bekanta som jag vet att skulle ta emot henne med öppna armar och som jag skulle lita på. Vilket i alla fall är viktigt för mig, att jag själv känner mig trygg med platsen där jag lämnar henne.

Att låta min mamma sköta henne är väl mest frågan om min egen bekvämlighet. Plus att jag vet att mamma sköter Bianca precis som om hon vore hennes egen. Bianca känner sig också som hemma hos min mamma, det är en trygg punkt för henne. På så vis även en trygghet för mig. Hon har ju spenderat de första två månaderna av sitt liv i mammas hus och gård, så det är hennes andra hem man man säga. Bianca älskar att springa i mammas hundhage och leka med mammas hundar.

En annan bra sak med att ha hundens egna uppfödare som hundvakt är att om hunden ställer till med något hyss eller är jobbig att sköta, då kan man bara säga som jag brukar säga – Det är din egen uppfödning. 

Tre värdefulla stunder

Man säger ofta att foton som blir tagna i stunden är de allra bästa. Fotona jag kommer visa er idag är inte de bästa kvalitetsmässigt, men ändå några av de mest betydelsefulla jag har. De är tagna i stunden och har alla väldigt fina minnen bakom sig.

Jag hade varit i Tammerfors i tre dagar i sträck. Kom hem sent en onsdagskväll. Sambon var glad att ha mig hemma igen, men Bianca, hon var överlycklig. Hon hade verkligen saknat mig. Jag satte mig i soffan för att prata lite med sambon om dagarna som varit. Bianca ville upp i famnen, det fick hon såklart. Fem minuter senare sov i hon i min famn såhär. Hon sov så djupt och var så tillfreds. Matte var hemma igen och familjen var samlad. bild-8Bianca var en ganska krävande valp och jag satsade all tid jag bara hade på henne, vilket givetvis gjorde mig till en ganska trött matte mellan varven. Så då hon väl somnat fick man försöka vara så tyst som möjligt, för att inte väcka henne. Oftast passade jag själv på att ta en tupplur samtidigt. Här är Bianca kanske 10 veckor gammal och vi är ute på skären för första gången med henne. Jag minns att jag var så otroligt trött och att få komma ut till en sådan rofylld miljö i skärgården gjorde att ögonen inte alls ville hållas uppe. Så då hon somnade var det bara att stänga ögonen själv också. Vi tog en tupplur, hon och jag. bild-2Då Bianca var valp hade jag en sex veckor praktikperiod där jag jobbade mellan 8-12 timmar per dag, oftast det sistnämnda. Jag åkte hem på lunchen för att vara med henne och min nuvarande sambo hjälpte till och tog hand om henne då jag var på praktiken. Det här var en kväll efter en 12 timmars arbetsdag. Jag var som alltid glad att få komma hem till min lilla valp, vi busade och lekte i soffan. Tills vi båda somnade såhär. bild-2-2

Ett starkt band

Idag känner jag ett stort behov av att skriva ner några ord om min och Biancas relation. Som ni läsare kanske märker och har förstått så har jag en väldigt speciell relation till Bianca, hon är så väldigt mycket mera än en hund för mig. Jag har svårt att sätta ord på vår relation och ord som beskriver hur jag känner för henne. Igår var vi med om något där jag fick bekräftelsen att det jag känner för henne är ömsesidigt, vilket jag i och för sig har vetat att det är. Åtminstone trott och önskat. Att få det bekräftat så som jag fick det igår fyller ens hjärta med lite extra kärlek och värme. Det känns värmande. Rörande. Exakt vad vi gjorde igår skall ni också få veta, men innan jag kan dela med mig mera behöver jag samla mina tankar lite grann.

Bianca var en efterlängtad tjej, det känns som jag har väntat på henne hela livet. Hoppats, drömt och önskat. Natten då Bianca kom till denna värld var det genom ett akut kejsarsnitt, där vi tyvärr var inställda på att varken Bianca eller hennes bror skulle klara sig. Men glädjetårarna var många och lyckan var enorm då sköterskan kom ut med min tjej invirad i en handduk och sade att hon mår bra. Hon var så liten, så skör men ändå så stor och stark. En kämpe. Endast några minuter gammal hade jag henne i min famn och därifrån har vi fortsatt, sida vid sida.

Jag har alltid känt väldigt starkt att Bianca och jag är menade för varann. Vi förstår varann och delar något som ingen annan riktigt kan förstå. Bianca får mig att må bra. Att få dela min vardag och mitt liv med henne gör mig lycklig. En lycka som inget annat kan ersätta. img_3789

Året som gick

År 2016 var ett år fullt av händelser, både mindre och större. Mer och mindre minnesvärda. År 2016 var ett år som kändes ovanligt långt, men även det kom till sin ände till sist. Jag går in i det nya året med många fina minnen och stor förväntan inför var det nya året har att erbjuda. Det bästa minnet och händelsen är utan tvekan det som ledde till att jag i dag sitter med en ring på mitt finger, men det hände också väldigt mycket annat under året. 

I Januari kände jag mig trött, stressad och hade slut på orken. Jag var utmattad, mer än vad jag nog insåg och ville acceptera just då. Jag skrev om min visuella energimätare som låg på 1% och jag var rädd att förlora den där sista procenten. Jag tog mig som tur var ur svackan och fick lära mig att dra ner på tempot lite grann.

I februari fick Bianca en envis ögoninflammation som krävde flera behandlingar. Vi gick många härliga vinterpromenader och så fick vi också träffa mammas lilla tillökning Caisa, efter en tågresa som verkligen testade våra nerver. Den här månaden saknade jag också Julia väldigt mycket.

I Mars började jag och Bianca på en hundkurs och samma månad firade vi ett år som bandagefria, ett år sedan hennes slipped tendon operation. Jag åkte fram och tillbaka mellan Vasa och Tammerfors och trivdes lite bättre än tidigare. Jag deltog också i flera bloggkvällar och skrev om mina barndomspåskar.

I April kämpade vi med Biancas matvägrande, hon behandlades mot magkatarr och blev bättre men i april kom det ett rejält bakslag och vi försökte hitta en lösning på hennes illamående och matvägrande. Jag skrev om min dröm om att bli medlem i Kompishund verksamheten och jämförde dialekter.

I Maj byggde sambon en efterlängtad kompost åt mig, vi träffade och lekte med många olika hundkompisar och Bianca och jag deltog i vår allra första Match Show. Jag var en glad sambo och en stolt matte.

I Juni firade vi Biancas två-års födelsedag ute på skären, jag cyklade till jobbet varje dag och så hade vi Caisa och Tindra på besök. Jag skrev också om min rädsla för vatten och gången då jag höll på att drunkna.

I Juli började min första betalda semester någonsin och jag njöt av varje stund. Spenderade en helg på Åland med flickorna och åkte iväg på en bilsemester med sambon. En bilsemester som tog oss till Norge och ofattbart vackra Lofoten. Vi upplevde några av de bästa dagarna i våra liv och kom hem lyckliga och nyförlovade! ❤

I Augusti bombaderade jag er med bilder från vår Norge resa och delade med mig av den fantastiska stunden då jag gick från flickvän till fästmö. Jag och Bianca blev också intervjuade av Vasabladet då de skrev en artikel om att ta hunden med sig på Cafe, klicka här för att läsa inlägget.

I September dök det ännu upp lite Norge inlägg och jag berättade om två händelser där jag blivit illa bemött i mitt eget land på grund av mitt modersmål. Det roligaste i september var nog att Bianca äntligen började äta med god aptit igen, efter månatal av undersökningar och olika mediciner var det plötsligt slut på matvägran och illamående och vi hade en frisk och pigg hund igen! 

I Oktober inledde jag ett samarbete med PR Byrån E.Lithen och fick tre ursnygga bloggheaders utav samarbetet. Vi hade förlovningsfest för våra vänner  Jag och Bianca deltog i vår första hundutställning och min dröm gick i uppfyllelse då Bianca blev godkänd som Kompishund!

I November hände det något väldigt tragiskt på min hemort och jag lade bloggandet åt sidan för ett tag. Jag och många andra fick oss en påminnelse om hur skört livet är.

I December fick ni ta del av min bloggjulkalender och jag fick mycket god feedback från många olika håll, tusen tack!

 

Vi välkomnar ett nytt år

Jag lämnade er senast med den sista luckan i bloggens julkalender och bakom kulisserna firade jag både jul och nyår. Jag vill än en gång tacka alla som följt min och Biancas julkalender och tacka för alla fina kommenterar och uppmuntran. Att göra en julkalender är väldigt roligt men samtidigt otroligt tidskrävande, därför betyder varje fin kommentar så mycket. Julkalendern kommer att ligga kvar under kategorin ”Julkalender 2016”, så du hittar alla luckor där då du får aktiveringstorka.

Ett nytt år har vi nu framför oss, på bloggen kommer det nya året att betyda ett par nya bloggsamarbeten som jag så stolt snart kan presentera. Det kommer att bli mera fokus på livet med Bianca och jag tänker inte längre fundera två gånger över om jag bombar er med för mycket hundbilder. Jag tänker bomba fritt. saramariaexenia-wordpress-com

Om att rikta in sig på en mindre målgrupp

Att göra en julkalender om hundar är likamed att dra till sig en ganska liten målgrupp. Är man intresserad av hundar så följer man knappast med, även om Daniela skrev att hon gärna läser min blogg trots att hon inte har hund själv. Tack Daniela för dina fina ord!

Orsaken till att jag ändå väljer att göra det är för att det ger mig personligen massor. Jag brinner för detta, det ger mig så mycket positiv energi att få dela med mig av min och Biancas vardag och just nu videoklipp där vi gör saker tillsammans.

Jag märker tydligt att mitt läsarantal minskar då jag kör min julkalender, det var samma ifjol. Men jag får mycket mycket mera feedback, från många olika håll. Att få läsa era kommentarer där ni skriver hur fin och duktig Bianca är eller hur glada ni blir av våra videoklipp betyder så mycket mera än ett högt läsarantal för mig. Att några av er till och med tagit till sig av tipsen och provat en del saker med era egna hundar känns fantastiskt. Det spelar ingen roll för mig om ni är 30, 130 eller 300 som läser. Kan jag glädja en person eller ge en person ett bra tips så är jag glad.

Och bara att själv kunna se tillbaka på allting i ett senare skede är så värdefullt.  Jag hoppas och tror att det skiner igenom hur mycket jag faktiskt brinner för detta ämne och fram för allt hur mycket Bianca betyder för mig. Jag vill visa er hur fantastiskt och roligt ett liv med hund kan vara och vilken obeskrivlig kärlek man får tillbaka av dem. saramariaexenia-wordpress-com

Känslan av att inte vara tillräcklig 

Jag läser ofta att många småbarnsmammor inte känner sig tillräckliga. Känner att de inte räcker till. De har dåligt samvete och känner vissa dagar att de har alldeles för många brister. Trots att det nog egentligen inte är så. Det är nog tvärtom, de är nog väldigt bra mammor och gör allting så gott de kan och lite till. Ändå dyker den här känslan upp med jämna mellanrum. Ett dåligt samvete, utan egentlig orsak.

Jag är ingen mamma, men drabbas ändå av samma eller liknande känsla. Är det samma kan jag inte svara på, men jag kan känna med dessa mammor. Att man känner att man inte räcker till. Just nu är jag lite i en sådan period. Känns som jag inte gör tillräckligt för Bianca, trots att jag vet att det inte ligger någon sanning i det. Speciellt tungt är det de dagar jag jobbar och måste vara ifrån henne, känns som jag sviker henne. Sitter jag framför datorn en stund eller tar en sovmorgon känner jag mig också otillräcklig, trots att det är saker jag aldrig sätter före Biancas behov.

Jag undrar varför man känner såhär ibland. Som jag redan skrev så tror jag mammor med dessa känslor är suveräna mammor och borde inte alls känna såhär. Samtidigt som jag också vet att Bianca mår väldigt bra och jag gör allt för att hon skall ha det bra. Jag är den absoluta bästa matten för henne, så varför kryper sig då ett dåligt samvete på?

En känsla av att man måste gottgöra för något. Men vad, vad är det egentligen man måste gottgöra för. Måste vi vara på topp jämnt? Prestera hela tiden, sträva efter perfektion konstant. Måste vi hela tiden vara den bästa versionen av oss själva? Alla är vi människor och måste väl få ha våra sovmorgnar och brister?

Finns det andra hundägare som kan känna igen sig? Och vad säger ni mammor som känner igen er, varför tror ni att ni känner såhär? img_5329