Då det är dags att ta farväl

Hur härligt det än är med hundar och husdjur överlag, så finns det alltid en jobbigare sida också. En sak man inte kommer ifrån och ett beslut som man som djurägare måste vara redo att ta. Ett ansvar. Att veta då det är dags att låta sin vän vandra vidare. Att kunna ta farväl.

Idag är det två år sedan vi lät vår vackra prinsessa Julia vandra vidare. En kväll jag ännu minns med stor sorg. Hjärtat börjar klappa hårt och det börjar fortfarande bränna bakom ögonlocken då jag tänker tillbaka. Fortfarande rinner tårarna då jag tänker på henne. Tårarna rinner då jag skriver detta. Trots att det fortfarande känns svårt, tänkte jag idag dela med mig av lite tankar kring då det är dags att ta farväl av en vän.

Det var i oktober 2015 som jag och min mamma var tvungna att låta vår ängel gå vidare. Det känns helt sjukt att säga att det är två år sedan. Det känns som att det var igår jag kramade om henne senast. Samtidigt som jag sakta men säkert börjar glömma hur hennes päls kändes, hur hennes skall lät. Jag kommer aldrig att glömma henne, aldrig. Men i något skede går man ändå vidare. Man accepterar. Det är en fruktansvärt skrämmande känsla att man börjar glömma saker som hur hennes päls kändes, även om det är en naturlig gång och något man behöver göra för att överleva. 

Att vi var två om beslutet att låta henne gå gjorde inte det lättare, men kanske lite tryggare. Man var inte ensam i beslutet. Julia var pigg och glad in i det sista. Kanske var det just det som gjorde att vi visste när det var dags. Under de nästan 14 åren som Julia fanns i vårt liv hann vi uppleva så mycket kärlek tillsammans. Obeskrivlig kärlek.427275_3972663908552_527871699_nDå man tar hund eller vilket husdjur som helst, så vet man att det kommer en dag man är tvungen att skiljas åt. Det visste vi även med Julia. Man vet det hela tiden innerst inne, även om det inte är något man vill tänka på eller prata högt om. Trots att vi hade glädjen att ha henne i våra liv i nästan 14 år, kändes det för kort. Alldeles för kort.

Jag minns så väl samtalet jag fick av mamma då jag insåg att vår tid tillsammans håller på att komma till sin ände. Jag reste omedelbart hem, hem till min prinsessa. Julia kom emot mig, med viftande svans och sin varma blick. Hon sa att hon var glad att se mig och sedan tog hon farväl. Jag vet inte om jag förstod det just då, men i efterhand förstår jag att hon tog farväl där och då. Julia fanns med oss ännu ett dygn efter min ankomst. Ett dygn satt vi med henne, då vi sedan tog beslutet att låta henne gå.

Att låta henne gå var det tyngsta jag någonsin gjort. Att hålla hennes tass då hon tog sitt sista andetag var fruktansvärt. Men samtidigt så lättande. Och kärleksfullt. Det var så många känslor på en och samma gång. Vi visste båda att detta var Julias önskan, vilken vi var tvungna att ge henne. Det var vårt ansvar. Jag och mamma stod på varsin sida om henne, höll en tass var och tog farväl. Då Julia hade vandrat vidare kände jag bokstavligen en sten som föll från min axlar. Jag kunde andas igen, något det kändes som jag inte hade gjort på flera dygn.

Sorgen var ofattbar, såklart. Jag grät dagligen i många veckors tid och var helt ur balans. Men där fanns också en lättnad, över att hon nu hade det bra. Hon var fri. Hon är fri. Julia kommer alltid finnas med oss, i våra hjärtan. Vi kommer alltid att sakna henne och älska henne till månens ände. Det finns inga ord som kan beskriva hur fantastisk hon var och vilka avtryck hon gjorde i våra liv. Bland alla dessa känslor känner jag mig mig lättad över att vi gav henne sin sista önskan och lät henne gå då det var dags. Nu får hon äta risgrynsgröt och pannkaka med moffa där uppe, alldeles fritt, utan att vi säger att de blir för runda om magen.

Hur vet man då när det är dags. Jag vet inte, man bara vet. Man känner det i sitt hjärta, och även om det är ett beslut man inte vill ta är man skyldig att göra det. Av kärlek.

 

 

Annonser

Min Honungsfälla

För ett tag sedan läste jag ett intressant inlägg på Corinnes blogg, detta inlägg. Corinnes blogg hittade jag efter bloggalan ifjol, där Corinne var nominerad i kategorin Årets Hälsoblogg. Efter det har jag läst Corinnes blogg lite sporadiskt. Hon delar med sig av många intressanta och hälsosamma recept, livsstilsinlägg och en hel del bilder på sin söta hund Linus. Corinne skriver en verkligt inspirerande blogg.

Corinne beskriver fenomenet honungsfälla på detta vis – ”Honungsfälla innebär att man har något man tycker väldigt mycket om, men som man gör så mycket att det kan bli ohälsosamt. Ett exempel kan vara att man gillar sitt jobb så mycket att man lätt prioriterar bort viktiga saker för hälsan så som lunchpauser, sömn mm. Eller att man älskar träning så mycket att man glömmer bort återhämtningen.”tasha-4Precis som Corinne hade inte jag heller hört benämningen honungsfälla tidigare, men jag förstår exakt vad det betyder då jag läser Corinnes beskrivelse. Jag har absolut en honungsfälla, jag har kanske bara inte insett det tidigare.

Min honungsfälla är nog lite samma som Corinne har. Att jag ofta bokar in så mycket program att mitt eget välmående tar sig en törn. Roliga saker, sådant jag gillar, men som jag kanske ibland borde tacka nej till ändå. Jag har svårt att säga nej och vill gärna göra alla till lags. Jag tackar ofta ja till saker, trots att jag kanske känner att jag egentligen inte orkar. Jag är rädd att göra personer i min omgivning ledsna om jag säger nej. Min honungsfälla leder väldigt ofta till stress och gör så att jag glömmer bort att vila, att ta det lugnt. Lite för mycket av det goda, helt enkelt. 

Detta är dock något jag blivit mer medveten om på sistone och försöker jobba på. Jag försöker prioritera vila. Jag försöker prioritera mig själv, mitt välmående och lära mig tacka nej till saker. Man kan inte göra alla till lags. Man kan inte göra alla nöjda. Även om det är roliga saker man bokar in, så kan man behöva ta en paus ibland och tacka nej. Det är en process man behöver jobba med, hela tiden. Att lära sig hantera sin honungsfälla. Att känna till den är nog ett bra första steg, tror jag. Kände du till begreppet honungsfälla och vad är i så fall din honungsfälla?

Om att marknadsföra sig själv

Jag är väldigt dålig på att marknadsföra mig själv och den här bloggen. Jag blir fortfarande lite generad då människor kommenterar eller frågar något om min blogg. Jag vet egentligen inte varför. Kanske har det att göra med att jag som person är ganska blyg av mig. Jag är rätt så tillbakadragen och vill helst inte dra till mig uppmärksamhet. Jag trivs som bäst då jag smälter in och inte syns så bra. Att sitta bakom skärmen känns därför ganska skönt.

Då jag får frågan om jag har en stor blogg eller om jag har många läsare, svarar jag nästan alltid ”Nej, jag har ingen stor blogg”. Men, vad gör det egentligen en blogg till en stor blogg? Är det antalet läsare? Är det följare? Antal inlägg? Interaktioner? Vad är det egentligen som säger att min blogg inte är stor. Får jag tio eller femton likes på Facebook är det stort för mig. För någon annan är kanske tre likes mycket och nån behöver 200 för att vara nöjd. Är det inte egentligen vi själva som avgör vad som är stort.

Jag har alltid varit dålig att skryta på mig själv. Och bloggen. Något jag försöker bli bättre på. Eftersom det här egentligen är det forumet var jag verkligen kan leva ut i mina tankar. Den senaste perioden har jag verkligen försökt att bättra mig på den här fronten. Jag är väldigt stolt över min blogg och jag tycker det är väldigt roligt. Givande. Bloggen är min stora hobby och något jag verkligen njuter av att göra. Varför är det då så svårt att erkänna det inför andra?

Jag hoppas att jag blir bättre på att stolt säga att jag har läsare på min blogg. Den börjar bli ganska igenkännbar och jag tycker att den känns alldeles lagom stor. Att jag vågar uppmuntra folk att läsa den, gilla min facebooksida och dela vidare det jag skriver. Jag drömmer ju faktiskt om att kunna ta bloggandet ett steg längre och då tvivlar jag på att man kan sitta bakom en skärm och gömma sig.img_7412

 Våga ta steget 

I våras blev jag klar kosmetolog, genom ett läroavtal på två och ett halft år. Fick fortsätta på min arbetsplats och fick en fast heltidstjänst. Bara tre månader efter det sade jag upp mig och tog istället emot en annan fast heltidstjänst inom restaurangbranschen.

Jag har fått en hel del frågor angående mitt val. En del har undrat varför jag lämnar skönhetsbranschen då jag nyss fått min examen. Några frågar varför jag inte vill jobba som kosmetolog längre. Många har sagt att jag är modig som sade upp mig och började ett nytt jobb.

Valet jag gjorde betyder överhuvudtaget inte att jag aldrig vill jobba som kosmetolog igen. Det betyder inte att jag tröttnat på branschen eller att jag anser mig ha studerat till kosmetolog i onödan. Det betyder bara att jag fick en möjlighet jag inte ville tacka nej till. Kändes som om det var detta jag behövde i mitt liv just nu. Jag kände mig redo för nya utmaningar och en ny vardag. Jag älskar skönhetsbranschen och jag älskar jobbet som kosmetolog. Men i nuläget fungerade det inte för mig. Ibland är livet så, i behov av förändringar. 

Jag ser inga val här i livet som permanenta. Inte heller detta. Vad livet har planerat för mig, det vet jag inte. Men just nu trivs jag så fruktansvärt bra med min vardag och med mitt nya jobb. Jag får stå inför helt nya utmaningar, får träffa många nya härliga arbetskollegor och testa på något nytt. Oavsett bakgrund eller framtid ser jag inget negativt med det. 

Om några år kanske jag arbetar som kosmetolog igen. Kanske har jag startat eget eller är anställd hos någon. Eller så är jag kvar i restaurangbranschen. Eller någon helt annan bransch. Studerar. Jag har många drömmar här i livet, framtiden får utvisa vad som komma skall. Vi kan omöjligt veta med säkerhet var vi är om några dagar, veckor eller år. Vi måste bara våga. Våga ta möjligheter. Chanser. Det finns sällan något att förlora. NRVIKK (5)

Tankar om att vara en mattebloggare

Den här bloggen, min blogg, har provat flera olika inriktningar innan den hittade hem. Började som något försök till vardagsblogg, vilket ganska snabbt blev en Estenomblogg som jag tyckte om att skriva och som passade bra just då. Då Estenom studierna tog slut blev den någon slags vardagsblogg igen, med stor inriktning på hundar och Bianca. Från och med detta år har det varit ännu mera fokus på hundar och fram för allt Bianca. Den har blivit en hundblogg, eller skall vi säga en matteblogg. Och nu har den äntligen hittat hem.

Det är inte lätt att skriva en blogg som fokuserar sig på hundar. Många tycker om hundar och många har hundar, men det betyder ändå inte att alla vill läsa om hundar varje dag. Att försöka skriva varierande inlägg som ändå har något slags budskap är inte alltid helt lätt, något säkert många bloggare och skribenter känner av. IMG_5029 (2).jpgDen svåraste utmaningen är ändå att hitta mina läsare och fram för allt att få dem att stanna. Att hitta en stabil läsarkrets är inte lätt, har jag märkt. Det är något jag hela tiden jobbar på. Det är ett av mina mål med den här bloggen, att få ett stabilare besökarantal.

Orsaken till att jag väljer att fortsätta skriva och arbeta fram material till den här bloggen är för att den ger mig själv så otroligt mycket. Jag har sagt det många gånger förr, men jag lär mig verkligen massor av att blogga. Jag reflekterar över saker jag kanske annars inte skulle reflektera över. Ibland är det ett sätt för mig att bearbeta saker, lätta på hjärtat och få utlopp för mina känslor. Plus att det såklart är roligt att få titta tillbaka på tiden som varit, vad man gjort och hur man känt för ett eller två år sedan. Att min familj och vänner som bor längre bort kan följa med vår vardag är också ett stort plus.

Jag får ofta höra att det inte finns någon annan blogg som min, vilket också ger mig motivation i mitt skrivande. Jag kanske faktiskt är den enda i min genre, en genre som vi kanske kan kalla för mattebloggare. Ja, jag är nog en mattebloggare. Vi kan alltså konstatera att jag äntligen hittat min kategori och min plats i bloggvärlden. Nu är det bara att fortsätta framåt.

Vi är inte perfekta 

Jag skryter mycket på Bianca här på bloggen. Jag berättar hur duktig hon är, hur bra hon hanterar situationer och hur stolt jag är över henne. Kanske kan det även ses som att jag skryter lite på mig själv. Det är ju jag som är hennes matte, jag som har uppfostrat henne. Format henne, till viss del. 

Jag skryter med all rätt. Hon är duktig, hon hanterar situationer bra och jag är förbannat stolt över henne. Och mig. Oss tillsammans. Vi är ett sjuttons bra team och det har jag inga problem med att säga högt, även om jag i vanliga fall är ganska försiktig av mig då det gäller att klappa sig själv på axeln. saramariaexenia-wordpress-comDet som skrivs i bloggen är dock inte alltid hela sanningen. Givetvis finns det en hel del som händer bakom kulisserna, så att säga. Jag tänkte därför att jag skulle bekänna några saker idag, saker som jag och Bianca inte är så duktiga på. Saker vi borde bli bättre på. 

Jag borde bli bättre på att borsta Biancas tänder regelbundet, jag slarvar med det. Under sommaren har jag även slarvat med att borsta hennes päls, vi har varit lite rufsiga i pälsen. Men bra har vi mått ändå. Jag är lite väl lat med träningen. Bianca älskar att träna, hon har grymma potential och kunde lära sig vad som helst. Men hon fungerar väldigt bra i vardagen, vilket gör mig lite lat. 

Bianca, hon har lite svårt med barn. Hon vill ofta skälla på dem och vill ogärna hälsa på dem. De är alldeles för oberäkneliga i sitt rörelsemönster. Hon tycker också stora hundar skall hålla ett visst avstånd och inte komma för nära henne. Och hon skäller lite väl ofta på grannarna.

Det jag försöker få sagt idag är, bara för att jag skriver en blogg som denna. Där jag hyllar henne och berättar vilket fantastiskt team vi är, hon och jag. Så betyder inte det att inte även vi skulle ha saker att jobba på. Vi är inte perfekta. Det skall vi inte behöva vara heller. Som hund och matte finns det alltid saker att jobba på. Tillsammans. Alltid saker att bli bättre på, vilket även gör det så spännande. Det finns inga gränser för vad man kan träna eller lära sig tillsammans. Utvecklas tillsammans.

Det värmer hjärtat 

I och med att jag inte uppdaterat så mycket under sommaren, så är det en hel massa saker ni inte fått ta del av. En av dem är min födelsedag som var i Juni. Jag fyllde hela tjugosju år. Den där tre plus noll åldern närmar sig med stormsteg, men det känns helt okej.

Jag fick börja dagen med frukost på sängen, lyx. Sambon och Bianca skämde verkligen bort mig med både blommor och presenter. Jag och Bianca spenderade därefter dagen med lilla Pumba och hans matte. Vi gick längs stranden och satt och fikade på gräset. Pratade i timmar. Hundarna njöt båda två och allting var så härligt. Solen sken och det kändes äntligen som sommar. Det var nog första dagen jag fick njuta av sommaren. På kvällen blev jag bjuden på mat och fick sitta i solskenet med bra sällskap med gott att äta och dricka. 

Jag fick så många fina gratulationer under dagen, alla värmde mitt hjärta på ett eller annat sätt. En bild som verkligen värmde mitt hjärta på ett speciellt sätt var den ni ser här nedan. En hälsning av tre vänner och en matte som verkligen betyder mycket för mig. Att de tog sig tiden att göra det här fina kortet till mig känns så fint. Så fint! 

Som tjugosju åring känns det härligt att ha så många fina vänner och bekanta. Att ha en av mina drömutbildningar klara. Ett hem jag trivs i. Ett jobb att gå till. Familjen. Som tjugosju åring känner jag mig väldigt nöjd med vad livet erbjudit mig såhär långt. Framför allt känner jag mig nöjd över att jag tagit vara på de möjligheter livet gett mig.