Himlen har fått en prinsessa

Det var ingen nöjesresa jag åkte iväg på i lördags, det visste jag redan då. Då jag kom fram förstod jag dock att det var värre än jag trodde. Det var en resa för att få säga farväl.

Jag har genomgått och genomgår det som troligen är de tyngsta dagarna i mitt liv hittills. Jag hade ingen aning om att man kunde känna sån här sorg och tomhet. Första dygnet var jag bara ledsen, riktigt ledsen. Men hade ändå hoppet med mig, man vill tro på hoppet. Inatt kände jag en stor lättnad, följt av ilska. Arg, förbannad och kände att allt var orättvist. Nu känner jag saknad. Så otroligt.

Min mamma ringde mig i torsdags och berättade att vår lilla Julia inte mådde riktigt bra. Efter ett veterinärbesök på fredagen fick hon ändå en medicin för magproblem, som eventuellt kunde hjälpa. På lördagen då jag anlände hade situationen tyvärr gått mot det sämre.

Hon var matt och svag, min lilla vän. Då jag kom hem och hälsade på henne, satt hon sin lilla tass i min hand och såg mig i ögonen. Hon tog tre steg fram mot mig och lutade sig mot mig. Jag förstår nu att hon tackade för att jag kom. Hon tog farväl av mig, där och då.

Igår kväll tog vi vårt gemensamma beslut, mamma och jag, vi lät henne gå vidare. Hon ville det, hon ville sova. Det var så klart och tydligt vad hon ville, vilket gjorde det till en sorts lättnad. Ändå var det ett väldigt tungt beslut, ett beslut jag önskar vi inte hade behövt ta ännu. Men att få se henne somna in där i sin korg, glad och lycklig. Det var vi skyldiga henne, ett avslut utan smärtor.

Vi hade våra händer på hennes små kinder och runt hennes fina tassar då hon somnade. Berättade för henne att det kommer att bli bra nu. Moffa tar emot dig älskling, sade vi. Trots att det var där och då hon somnade, så hade hennes själ vandrat vidare redan tidigare.

Natten har varit tung. Att någonsin känna glädje igen känns omöjligt. Att hon verkligen inte finns mera känns overkligt. Kommer tårarna någonsin att ta slut? Hur skall vi kunna leva vidare utan Julia? Kommer vi någonsin att förstå? Jag väntar ännu på att hon kommer tassande runt hörnet, med svansen högt och huvudet på sne. Jag saknar henne så grymt mycket och vill bara höra hennes skall, känna hennes päls och krama om henne. En del av mig vägrar inse att hon är borta. Hur tar man farväl av sin bästa vän?

På julafton skulle hon ha blivit 14 år. Vi är tacksam för de åren vi fick tillsammans, en finare hund hade vi inte kunnat få för 13 år sedan. Vår bästa julklapp, nu, då och för alltid. Vila i frid, vår älskling ❤ 
IMG_4094 (2)

Annonser

14 reaktioner på ”Himlen har fått en prinsessa

  1. Jag måste ta precis samma beslut idag och det är tungt. Vår Zimba skulle ha fyllt 13 på juldan. Han var av samma ras som Julia. Jag sitter och tänker precis samma tankar som du. Men ville ändå skona honom alla smärtor som säkert skulle ha kommit mycket snart. Sov i ro lilla gubbe ❤️

  2. Förstår hur det känns men ni gjorde det bästa mot Julia nu behöver hon inte lida längre ❤ många styrkekramar till er från oss alla fem här i Hangö ❤

  3. Du fick mig att börja gråta med din berättelse!En sådan äkthet!Det är just den stunden som vi alla som har husdjur som står oss väldigt nära och som de också bör göra står in för en vacker dag!Känner så starkt med er!varma deltagande kramar från oss Maria Molly Ace och Spinner Vi önskar Julia allt väl hoppas hon nu får springa fri och lycklig på gröna ängar

  4. ååh gud vad jag gråter! Jag har inget vettigt att säga, ingen tröst, inget som kan hjälpa. Hon hade ett fint liv, en bra familj och nu vilar hon, hon känner ingen smärta eller sorg som de som lämnar kvar gör och nångång kommer du kunna sakna och tänka på henne utan att bli sorgsen, du kommer bli fylld med goda minnen, varma känslor och lycka! Saknaden kommer alltid finnas där men inte på ett smärtsamt sätt som nu, låt det göra ont, sörj, bli arg och allt du känner och tillåt dig även att blicka vidare sen när det är dags utan att känna dåligt samvete över att livet fortsätter. Styrkekramar i massor!!!! ❤

  5. Nu har det gått 1 år sen detta inlägg skrevs. Då var det för jobbigt att skriva här. Nu 1 år senare trodde jag det skulle vara lätt. Efter att ha läst alla fina kommentarer inser jag att 1 år ändå är en ganska kort tid. Tack för alla fina kommentarer och tröstande ord. Detta är tyvärr nåt som alla djurägare måste klara av. Vi tycker såklart att vår Prinsessa var speciell och det var hon. Mei Dan Julia Julklapp, vi minns dig för alltid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s