Så mycket mera än bara kärlek

Idag vaknade jag som vanligt med två tassar på sängkanten, en viftande svans och en väldigt glad Bianca vid min sida. Vaknade även med en väldigt stor känsla av tacksamhet. Tacksamhet över att få dela mitt liv och min vardag med en alldeles underbar liten tjej på fyra ben. Tacksam över hur mycket hon har gett och fortfarande ger mig, varenda dag. Lycka, glädje och kärlek.

Genom henne har jag funnit vänner. Vänner jag hoppas skall finnas med mig genom hela livet. Genom henne har jag hittat mig själv, vem jag är och vem jag vill vara. Hon får mig att skratta varenda dag. Hon får mig att känna mig älskad och viktig.

Jag är tacksam över varje dag vi har tillsammans. Varje stund. Ibland har jag svårt att förstå att jag levt en vardag utan henne, det känns så självklart att hon alltid har funnits och skall finnas vid min sida. Att vi hör ihop. 

Att få dela sitt liv med en hund ger en så otroligt mycket. Ett helt liv fyllt av massa obeskrivliga känslor. Härliga känslor. Så mycket mera än bara kärlek. IMG_4974 - Kopia

Härliga dagar

Idag har vi haft Biancas vän Tilda på besök här hos oss. Tilda kom redan imorse då hennes matte och husse skulle åka och jobba. Vi har varit ute på gården och njutit av vädret nästan hela dagen. Bianca älskar verkligen att vara ute och skulle bo på vår gård om hon fick. Hon kan ligga på gräset och njuta i timtal. Tilda var däremot lite skeptisk till vår gård och höll mest till på terrassen. Jag passade på att pyssla lite i trädgården så medan hundarna fick sin dagliga dos utomhusvistelse.

Tilda åkte precis hem och nu skall jag göra mig redo för jobb. Har kvällsskift på mitt andra jobb ikväll, vilket faktiskt skall bli riktigt kul. Det är länge sedan jag jobbat skifte, och jag märker nu hur mycket jag saknat det. Jag mår så bra av variationen dessa två jobb ger mig, både gällande arbetsuppgifter och tider. Imorgon är det dags för skolavslutning här i Vasa, dit jag som läroavtalsstuderande också är inbjuden. Kanske kommer jag känna mig lite vilsen där bland alla vanliga studerande, men kände att jag ville delta ändå. För att få ett avslut och kunna bläddra vidare. Bläddra framåt och in i ett nytt kapitel. img_5916.jpg

Låt oss snacka pengar 

Pengar eller ekonomi är inte ett ämne jag tidigare tagit upp här på bloggen. Det här är säkert första och sista gången jag tar upp det. Jag tänker inte gå så djupt in på ämnet nu heller, bara skrapa lite på ytan. Pengar för mig är egentligen ingen världslig sak. Vi behöver pengar för att överleva och har man lite extra är det kul och bekvämt. Jag har aldrig varit en sådan som tänkt att jag vill satsa på en karriär och tjäna massvis med pengar. För mig är tid med familj och vänner så mycket mera värt. Och ett jobb jag trivs med. Hellre ett jobb jag tycker om och trivs med, än ett jobb som jag bara gör för att få mycket pengar på kontot. Ändå har pengar förmågan att ge gråa hår, klumpar i magen och stenar på axlarna. Och det är precis vad jag har nu. Sitter här på terrassen och bär på en hel del aggressioner, just på grund av pengar. En stor klump i magen har jag.

Att studera på läroavtal är inget jag ångrar. Men i mitt fall, var det två väldigt svåra år ekonomiskt. Speciellt det sista året. Jag vred och svängde på pengarna varenda månad och ändå gick jag på minus nästan varenda månad. Lyckligtvis hade jag alltid någon annan som hoppade in och hjälpte mig, så att jag skulle ha mat på bordet och få räkningarna betalade.

Under den här tiden lyfte jag givetvis alla stöd jag kunde få. Studiestöd kunde jag inte få, eftersom man inte räknas som en studerande. Men det fanns andra stöd jag kunde få. Vi har det väldigt bra i Finland på det sättet, att vi kan få rätt så mycket hjälp och ekonomiskt stöd då vi behöver. Vår skolgång är oftast så gott som gratis och är vi utan jobb får vi lite pengar ändå. Det är nog också därför vi är så bortskämda med sånt, vi har det kanske lite för bra tänker jag.

Innan jag tog emot stöden kollade jag givetvis upp att jag hade rätt till dem. Jag ringde, mejlade och frågade otaliga gånger för att försäkra mig om att jag kunde lyfta dem utan problem. Svaret var alltid ja. Men då det kom till kritan var det såklart inte alls så. En period fungerade allt och det löpte på. Men plötsligt kom det fram en massa saker som nu gör att jag sitter här med en räkning och ett återkrav.

Nu då jag äntligen känner att jag börjar få ihop en lön med vilken jag kan försörja mig själv. Nu då jag kan börja betala av mina skulder och lån, då skall jag straffas för att jag varit nere på botten och tagit emot hjälp. Missförstå mig inte, jag förstår att alla inte har rätt att lyfta stöd och självklart måste man betala tillbaka om man lyft utan giltig orsak. Men det som gör mig så besviken är att man gör allt man kan för att agera rätt, man frågar de sakkunniga inom branschen och tror man får ett svar man kan lita på. I slutändan tar de inget som helst ansvar och bara kräver tillbaka pengar som jag inte har.

Jag skulle aldrig tagit emot eller ansökt om dessa pengar om jag hade förstått att jag inte hade rätt till dem. I över två års tid har jag hållit på med blanketter, instanser av olika slag och ansökningar. Det har varit utredningar, bilagor hit och dit, nekade ansökningar och allting har kretsat kring pengar. Jag är så otroligt trött på det nu. Jag jobbar och sliter med två jobb och trodde att jag äntligen kunde få stå på egna ben och gå vidare. Att slippa sitta och vänta på stödpengar varenda månad, i hopp om att det kommer något. Ibland känns det så otroligt tröttsamt att vår värld fungerar med pengar. Att små mynt och papperslappar skall få ha sådan otrolig makt över våra liv. Det är löjligt.

Som tur är återkrävs inte hela summan, då hade jag nog gått och grävt ner mig i en grop och stannat där. Och det är inte egentligen heller frågan om summan de vill ha tillbaka, det är frågan om hur de har behandlat mig. De tar inget som helst ansvar för sina handlingar och hela situationen och bemötandet är löjligt. Det är något som gör mig så frustrerad, att man kan behandla folk hur som helst och sedan ännu trampa på den som redan ligger. Usch.

img_5891.jpg

I väntan på semester 

Vilken fin helg vi fick. Inte vädermässigt den bästa kanske, men i övrigt. Vi hade besök från Södra Finland hela helgen. Min pappa, styvmamma och yngsta lillebror besökte Vasa. Vi åt gott och umgicks hela helgen igenom. Pappa och sambon byggde även ihop en grill vi hade köpt, så nu är även terassen redo för sommaren.

Det händer inte så mycket i mitt liv just nu. Jobbar på, mycket och mer verkar det bli. Då jag är ledig promenerar jag med Bianca, tränar och fixar i trädgården. Jag njuter av mitt liv och min vardag för det mesta. Längtar till semester, visst, det gör jag. Men den är ännu två månader bort, så det gäller att göra det bästa av vardagen så som den ser ut just nu. 

Vi har mycket roligt inbokat framöver, så jag tror att tiden fram till min semester kommer gå rätt så snabbt. Nu måste jag rusa iväg till jobbet, den här arbetsdagen kvar och sedan har jag en ledig dag.

 

Sanningen om pälsen 

Idag är jag ledig och istället är husse i huset på jobb. Synd, kanske någon tänker. Men bra för oss. Att vi går om varann och en av oss arbetar skifte är det absolut bästa med tanke på Bianca. Det är väldigt få dagar och få timmar som hon faktiskt behöver vara ensam. Och jag och sambon hinner ses alldeles tillräckligt ändå, så det är ett system som fungerar för alla.

Bianca håller på att fälla päls och jag har många dagar tänkt att jag borde borsta henne och få bort alla tofsar som flyger omkring. Ni med sheltie, eller kanske hund överlag, vet vad jag talar om. Idag tog vi tag i det. Vi har klippt klorna, smörjt in tassarna och borstat igenom hela pälsen.

En shelties päls skall varken trimmas eller klippas, bara borstas och vårdas. Många säger att de har en lättskött päls, vilket jag kan hålla med om. Jag borstar igenom den en gång i veckan, ibland mer sällan. Dock får dom lätt knutar bakom öronen, så där kammar vi lite oftare och använder ett balsamspray regelbundet. Med en sheltie har man hundhår nästan överallt och speciellt när de fäller. Det tar aldrig slut, hur man än borstar. Här på bilden är en hög vi borstade bort på tio minuter. Det finns minst lika mycket till att borsta bort, men Bianca tycker inte att det här med skönhet är lika intressant som sin matte. Så vi tar lite åt gången.

Nu skall vi städa upp nedre våningen här i huset, som verkligen ser ur som ett smutsigt kaos. Imorgon får vi nämligen gäster till Vasa i form av min pappa med familj. Även om de inte sover hos oss känner jag att lite städning inte gör någon skada. Trevlig torsdag! img_5847.jpg

Vem får ta hand om henne? 

Då jag skriver blogginlägg inspireras jag ofta av någon fråga jag fått, som jag känner att jag vill utveckla svaret på. Det gäller även för det här inlägget.

” Är det bara din mamma som får ta hand om Bianca, eller? ” 

Då jag fick frågan log jag lite grann och svarade ganska snabbt, Ja. För er som missat det så är alltså min mamma Biancas uppfödare och även lycklig ägare till Biancas mamma. Så det faller sig ganska naturligt för mig att lämna henne där om vi behöver hundvakt. Dock bor min mamma 400 km ifrån oss, vilket ibland kan vara lite knepigt. För det mesta har det ändå löst sig bra, min mamma är väldigt flexibel och hjälpsam då det gäller det mesta, speciellt då det kommer till Bianca. IMG_9163IMG_9190I och med avståndet skulle det ju vara bra att ha någon man litar på lite närmare. Och det har vi nog egentligen. Vi har nog flera vänner  och bekanta som jag vet att skulle ta emot henne med öppna armar och som jag skulle lita på. Vilket i alla fall är viktigt för mig, att jag själv känner mig trygg med platsen där jag lämnar henne.

Att låta min mamma sköta henne är väl mest frågan om min egen bekvämlighet. Plus att jag vet att mamma sköter Bianca precis som om hon vore hennes egen. Bianca känner sig också som hemma hos min mamma, det är en trygg punkt för henne. På så vis även en trygghet för mig. Hon har ju spenderat de första två månaderna av sitt liv i mammas hus och gård, så det är hennes andra hem man man säga. Bianca älskar att springa i mammas hundhage och leka med mammas hundar.

En annan bra sak med att ha hundens egna uppfödare som hundvakt är att om hunden ställer till med något hyss eller är jobbig att sköta, då kan man bara säga som jag brukar säga – Det är din egen uppfödning. 

Om att klippa din hunds klor

För ett tag sedan fick jag en fråga angående hur jag sköter Biancas hygien. Jag lovade er då att gå in lite mera på det här med kloklippning. Att klippa hundens klor är något många är nervösa över, det var även jag. Men övning ger färdighet i det mesta, så även i det här i fallet. Att klippa klorna på en valp är oftast lite utmanade, så det gäller att börja öva i tid. Kanske kan du börja med att bara röra vid hundens tassar och klor, visa klosaxen och sedan gå över till att klippa en klo om dagen. På så sätt får hunden tid att vänja sig i lugn och ro. Du vill nämligen inte att hunden skall vara rädd för kloklippning, eftersom det är en vardaglig sak ni kommer att måsta göra.

Hur klipper man på bästa sätt klorna på sin hund? Det finns säkerligen lika många sätt som det finns hundar. Så länge det sätt du använder dig av fungerar för dig och din hund så är det ett bra sätt. Jag tänkte ändå visa er några sätt som man kan använda sig av.

Hunden på rygg, du kan sätta dig på golvet och ha hunden på rygg mellan dina ben. Ett sätt som fungerar för vissa och en del tycker att man ser klorna bättre såhär.Kloklippning - KopiaKloklippning (1) - KopiaHunden på ett bord, speciellt om du har en liten hund kan det vara lättare att lyfta upp den på ett bord. Men då är det bra om hunden är van att stå på ett bord och känner sig bekväm med det.Kloklippning (5) - KopiaHunden står eller ligger på golvet, såhär gör jag och Bianca. Bianca ligger oftast  på sida eller står på golvet och jag sitter bredvid henne. (här på bilden är hon dock på ett bord)Kloklippning (2) - KopiaKloklippning (3) - KopiaJag klipper Biancas klor ungefär en gång i veckan, ofta och lite. Om hunden har vita klor så ser man tydligt var pulpan (den rosa delen) är, den skall man inte klippa av. Om man av misstag klipper av den tar det ont och börjar blöda, dock inget farligt men obehagligt för hunden. Men om hunden som Bianca har svarta klor så ser man inte pulpan utan måste klippa på högt. Det är något man lär sig med tiden, men i början kan man tänka på att ta lite åt gången. Om du trots allt klipper av pulpan så kommer det att börja blöda mycket. Du kan stoppa blödningen antingen med blodstopp som finns att köpa i djuraffärer, eller med helt vanligt potatismjöl. Glöm inte att klippa sporrarna, det vill säga de två sidoklorna som finns på framtassarna!Kloklippning (4) - Kopia