Våga ta steget 

I våras blev jag klar kosmetolog, genom ett läroavtal på två och ett halft år. Fick fortsätta på min arbetsplats och fick en fast heltidstjänst. Bara tre månader efter det sade jag upp mig och tog istället emot en annan fast heltidstjänst inom restaurangbranschen.

Jag har fått en hel del frågor angående mitt val. En del har undrat varför jag lämnar skönhetsbranschen då jag nyss fått min examen. Några frågar varför jag inte vill jobba som kosmetolog längre. Många har sagt att jag är modig som sade upp mig och började ett nytt jobb.

Valet jag gjorde betyder överhuvudtaget inte att jag aldrig vill jobba som kosmetolog igen. Det betyder inte att jag tröttnat på branschen eller att jag anser mig ha studerat till kosmetolog i onödan. Det betyder bara att jag fick en möjlighet jag inte ville tacka nej till. Kändes som om det var detta jag behövde i mitt liv just nu. Jag kände mig redo för nya utmaningar och en ny vardag. Jag älskar skönhetsbranschen och jag älskar jobbet som kosmetolog. Men i nuläget fungerade det inte för mig. Ibland är livet så, i behov av förändringar. 

Jag ser inga val här i livet som permanenta. Inte heller detta. Vad livet har planerat för mig, det vet jag inte. Men just nu trivs jag så fruktansvärt bra med min vardag och med mitt nya jobb. Jag får stå inför helt nya utmaningar, får träffa många nya härliga arbetskollegor och testa på något nytt. Oavsett bakgrund eller framtid ser jag inget negativt med det. 

Om några år kanske jag arbetar som kosmetolog igen. Kanske har jag startat eget eller är anställd hos någon. Eller så är jag kvar i restaurangbranschen. Eller någon helt annan bransch. Studerar. Jag har många drömmar här i livet, framtiden får utvisa vad som komma skall. Vi kan omöjligt veta med säkerhet var vi är om några dagar, veckor eller år. Vi måste bara våga. Våga ta möjligheter. Chanser. Det finns sällan något att förlora. NRVIKK (5)

Annonser

Om dygnets få timmar

Jag har inte glömt er eller det här forumet, men är inne i en riktigt intensiv period just nu. Förra veckan var jag två dagar i Tammerfors och denna vecka samma sak, sitter faktiskt på hotellrummet i Tammerfors även nu i skrivande stund. Då jag är hemma så jobbar jag och studerar. Massa studier just nu. Min lediga tid går givetvis åt Bianca och sambon.

Trots att det är en period med många bollar i luften och långa dagar så känner jag mig väldigt tillfreds. Nöjd med situationen. Om alltid går som det skall så är jag klar kosmetolog om en månad, då har jag två år av läroavtalsstudier bakom mig och en massa nya möjligheter framför mig. Jag tycker om när det händer saker och fram för allt då jag känner att jag utvecklas och lär mig nya saker. Allt detta kommer vara så värt det i slutändan, det känner jag redan nu och det är dels det som får mig att fortsätta kämpa.

Till min glädje och lättnad har Biancas husse varit ledig ett par veckor och varit hemma med henne. Det har underlättat massor för mig, jag har verkligen kunnat sätta tid och fokus på mina studier. Imorse då jag åkte hemifrån lämnade jag Bianca hemma med sin kompis Charlie. Charlie och hans familj bor hos oss några dagar då deras lägenhet renoveras. Min lilla gudson på knappa två månader, katten Charlie och hans husse och matte har tagit så väl om Bianca den här veckan då jag och sambon jobbat. Det har varit skönt att veta att Bianca haft sällskap om dagarna.

Men så att ni vet, så håller inte bloggen på att dö ut. Dygnets timmar räcker helt enkelt inte bara till allting, även om man så gärna vill. Ni får dock gärna komma med önskeinlägg eller liknande, nu då jag själv inte har så mycket tid att fundera på ämnen att skriva på. Nu skall jag sticka ner näsan i studiematerialet igen och återkommer då jag hinner.img_3945

 

Tufft att studera på finska

Finland är ett tvåspråkigt land, med två officiella språk. Finska och Svenska, med finska som majoritet. Trots att vi har två officiella språk finns det många i vårt land som inte talar speciellt mycket eller ens överhuvudtaget finska.  Jag har varit en av dom.

Jag är uppvuxen på en ö där man inte behövde använda sig av finskan. Man hörde inte så mycket finska och man talade nästan aldrig. Men vi läste såklart ändå språket i skolan, dock kunde vår lärare i lågstadiet inte heller speciellt mycket finska. Så utbildningen i vårt andra officiella språk blev genast lidande. Därefter har jag alltid haft svårt med finskan, jag har förstått men inte riktigt gjort mig förstådd. Det är egentligen först då jag började jobba på min nuvarande arbetsplats för fyra år sedan som sommarjobbare som min finska började utvecklas till det bättre. Mina arbetskolleger är finska och och ungefär hälften av alla kunder talar finska.

Sedan dess har jag verkligen utvecklat mina finska kunskaper. Idag förstår jag och jag gör mig även förstådd. Jag lär mig mera och blir bättre varje dag. Det är roligt och det underlättar, men givetvis är det även tungt ibland. Att leva en vardag på ett annat språk än sitt eget modersmål. Ibland är det kanske något jag så gärna skulle berätta, men det tar så mycket energi att bara fundera över hur jag skall berätta det så jag låter bli. På lunchpausen orkar jag inte alltid vara delaktig i alla diskussioner, eftersom det kräver att jag översätter allting i mitt huvud och samtidigt skall hänga med i diskussionen. 

Då jag för två år sedan fick möjligheten att påbörja ett läroavtal på min arbetsplats och med en finsk skola i Tammerfors involverad, så hoppade jag i princip i det utan att tänka desto mera. I efterhand slog det mig att jag faktiskt skulle börja studera på finska.

Har det varit tufft att studera på finska? Oja, verkligen. Dels kan man inte kommunicera med varken lärare eller andra elever på samma sätt. Dels förstår jag ibland bara 60% av vad som sägs på lektionen och ibland hela 90%. Jag måste översätta allt material till ett språk jag förstår och alla uppgifter måste jag först göra på svenska så att jag själv förstår och sedan på finska så att lärarna förstår. Jag tror faktiskt jag gått miste om en hel del information och kunskap som delats ut under studietiden, eftersom jag helt enkelt inte förstått och inte kunnat ta in det. Men jag har även lärt mig massor. Jag har lärt mig massor med nya ord, benämningar och jag kan bland annat nämna alla hudens lager på svenska, finska och latin.

Om jag jämför dagens situation med Sara 17 år som var på Viking Line på praktik, som stod där i köket med en soppslev och sade ”missä, missä”. För att det var enda ordet jag kunde säga då jag ville veta vart jag skulle sätta den.  Om jag jämför henne med mig idag så är det ju helt jävla fantastiskt. Min motivation och inställning har kanske inte alltid varit den bästa längs vägen, men jag har gjort det ändå. Jag gör det fortfarande. Så sjukt häftigt egentligen. Så ja, det är tufft att som finlandssvensk studera på finska men det har varit och är värt det i det långa loppet. img_3925

Sista sparlågan

Hej på er. Här går jag på sista sparlågan så att säga. Jag hade en aktiv uppdatering på gång, med en massa saker jag ville skriva om och berätta för er. Det har jag ännu, men min tid räcker inte till. Så enkelt är det. Jag har ju ett läroavtal som håller på här vid sidan av allt hundrelaterat ni läst om på sistone, och det är det som nu har skakat om mig lite grann.

Min läroavtals resa har varit en berg och dalbana, milt sagt. Så har även de senaste veckorna varit. Planen har alltid varit att jag skall bli klar nu i maj. Jag har vetat det ända sen jag började med det här och det har alltid legat där i bakhuvudet och grott. När skolan förra veckan kom med ideén om att jag skulle bli klar först i höst blev jag otroligt less på att de fortfarande inte hade någon koll på hur min studieplan ser ut. Kommunikationen från skolans sida har sedan dag ett varit usel, kanske beror det på att vi talar olika språk eller kanske beror det på att jag inte förstår deras system. Jag vet inte.

Det redde i alla fall upp sig och nu är tanken att jag skall bli klar redan i april. Plötsligt kom det över mig som ett skyfall att det endast är 2,5 månader dit. I samband med det här kom skolan på att det är en hel del kurser jag inte gått under mina två år, så jag kommer jag att pendla mellan Vasa och Tammerfors nu ett par dagar i veckan fram tills april då de praktiska proven är.

Skolan tyckte också det var smart att låta mig gå företagsamhetskursen nu på våren, samtidigt som jag skall förbereda mig för alla praktiska prov. Företagsamhetskursen innebär en inlämningsuppgift där vi skall starta vårt eget företag i teorin, en kurs jag gått redan två gånger och även en uppgift jag gjort redan två gånger i mina tidigare utbildningar. Men nu går jag den då alltså igen, eftersom skolan inte kan se till mina tidigare utbildningar tydligen. Tanken var att jag skulle ha gått den i höstas, då jag inte hade så mycket skola. Men då jag frågade när den gick så hade den redan gått och min chans var borta. Så, kommunikationen här får inte helt fulla poäng kan man säga.

Förutom det skall det göras så kallade Näyttötutkintosuunitelmat (svensk översättning?) för alla de olika behandlingarna som skall genomföras i proven i April. Vilket också är rätt så tidskrävande. Sen gör jag ju allting på både svenska, så att jag själv förstår, och på finska så att lärarna förstår. Jag lär mig mycket av det här, att sitta och skriva och studera på finska absolut. Jag har bara lite svårt att förstå att man inte kunde jämna ut det lite bättre på mina två år, istället för att klämma in allt de sista två månaderna.

Jag har verkligen förstått nu att jag skall bli klar snart och fått något av en sista minuten panik. Stressat som en tok och letat efter andetag. Idag skall jag arbeta på mitt företag och försöka få in det den här veckan. Så om det är lite lugnare här nu, så vet ni varför. Jag studerar helt enkelt, med hopp om att vara utexaminerad kosmetolog om bara ett par månader.IMG_9493

Ett försök till att studera

Förra veckan var jag i skolan i Tammerfors ett par dagar. Efter en paus på ungefär fem månader. De perioder jag inte har närvarodagar blir också mitt studerande på egen tid lite lidande, tyvärr. Jag skäms för att säga det högt, men jag orkar helt enkelt inte alltid studera så mycket som jag skulle vilja. Jag är oftast så slut efter arbetsdagarna, så att slänga sig in i studiematerialet då man är hemma efter kl.18.00 är inte alltid så lockande. Det betyder inte att jag inte lär mig eller utvecklas, det gör jag varje dag på jobbet. Men det finns mycket teori som jag ännu vill ha på klart, som jag inte alltid har.

Skoldagarna gav mig en kick av ny motivation. Kanske mest på grund av att det kom som en väckarklocka för mig att jag faktiskt snart blir klar, över halva läroavtalet är redan bakom mig. Så det är verkligen dags att studera flitigt nu, oavsett vad jag orkar eller ej.

Jag har gjort upp ett system för mig själv, som hittills verkar fungera. Världen som en kosmetolog skall kunna är enorm och förändras hela tiden, så dels gäller det att ha grunden på klart men också hålla koll på utvecklingen som sker. Det finns massor att lära sig och ibland kan det vara lite svårt att fokusera på en sak, så jag har nu gjort upp ett system där jag fokuserar på ett ämne per vecka. Pluggar in det och går sedan vidare till nästa ämne. Och från början igen. Ett rullande system.

Att slänga sig in i studieböckerna efter jobbet har hittills gått förvånansvärt bra. Det är trots allt en väldigt intressant bransch som aldrig slutar att förvåna. Bianca, som just nu är i en period där hon vill ha uppmärksamhet dygnet runt, tycker däremot inte om när jag har näsan ner i boken. Igår kväll fick hon vara med på ett hörn och var nöjd så en stund. Just nu är hon också nöjd vid mina fötter, så skall passa på att gå igenom lite material ännu ikväll. img_3945.jpg

Oinspirerande 

Mitt pågående läroavtal har verkligen varit en berg- och dalbana såhär långt. Jag har också uttryckt en del av dessa känslor här på bloggen. Vissa gånger har jag tyckt det varit riktigt roligt och givande, som den här gången. Och ibland har jag velat dunka huvudet i väggen och bara säga att jag hoppar av, som den här gången.

Jag började läroavtalet i Mars 2015, så det har pågått i lite mer än ett år nu. I maj nästa år beräknas jag bli klar kosmetolog, om allt går enligt planen. Under hela läroavtalet har jag arbetat i Vasa och åkt till Tammerfors till en privat skola på närvarodagar lite nu som då. Ibland har jag haft fyra närvarodagar i veckan och ibland har jag inte haft några på fem månader. Så väldigt varierande.

Orsaken till att detta läroavtal har känts extra tungt mellan varven är inte för att det går totalt på finska. Ja, det är tungt för en som inte har finska som modersmål, men jag visste vad jag gav mig in på. Det har krävt mycket extra jobb, men aldrig varit ett problem som så. Det har inte heller varit själva Tammerfors resorna. Jag lär mig väldigt mycket att besöka en ny stad, ny skola och nya människor. Lär mig och utvecklas på så många plan.

Orsaken har varit den dåliga kommunikationen från skolans sida. Personer som inte varit tillmötesgående överhuvudtaget. Dålig attityd och dålig mottagande. Redan första gången jag kom till skolan var allting väldigt diffust, ingen visste knappt var jag skulle vara och ingen tog emot mig eller visade mig runt i skolan. Jag hoppade in i en klass och hade fotvårdslektioner. Läraren kom inte ens fram och presenterade sig första dagen.

Jag såg mellan fingrarna och tänkte att det kanske blir bättre. Men det blev värre. Träffade min handledare som genast såg ner på min tidigare utbildning Estenom (trots att hon var utbildad Estenom själv) och ställde jag frågor fick jag nästintill fräcka svar. Kurserna jag hade med henne var rena pesten. Hon hälsade aldrig på mig, varken då jag kom eller gick. Försökte jag fråga något eller diskutera så rynkade hon på näsan. Det var otrevlig, oinspirerande och tufft. Det var omöjligt att kommunicera med henne, jag ville inte kommunicera med henne. Detta ledde naturligtvis också till att jag inte var speciellt mottaglig för att lära mig nya saker. Allt kändes väldigt oinspirerande.

En annan lärare som var sådär gammalmodigt sträng var ändå trevlig första gången jag träffade henne, men andra gången ville jag bara gå gråtandes hem. Allt jag gjorde var fel och dåligt. Jag kunde inget enligt henne, men hon försökte inte heller lära mig till det bättre. Detta sårade mig, eftersom jag vet att jag är bra på det jag gör, vilket hon också själv sade gången före då hon prisade mig och sade hur duktig jag var.

I början av detta år fick jag en ny handledare och saker blev bättre. Med henne kunde jag diskutera, fråga och vi kom bra överens. Kommunikationen fungerade. Jag vågade också själv fråga och diskutera mera, då jag blev bra  bemött. Då blev allting så mycket roligare och jag lärde mig massor. Hade en kurs tillsammans med henne och det var verkligen givande. Blev överlag mera mottaglig för ny kunskap.

Nu på sensommaren då jag i god tid försökte få reda på när jag har nästa närvarodagar, så hände det något med kommunikationen igen. Fick inga svar på mina mejl och fick jag svar så fick jag bara höra att de kan inte meddela så långt på förhand, att de vet inte eller kan inte säga. Enligt min ursprungliga plan skulle jag ha haft ca. 15 skoldagar nu på hösten, men jag har haft tre. Dessa tre dagar fick jag också plötsligt veta utan speciellt mycket förvarning. Mycket bristfällig information.

Många olika lärare, ny klass varenda gång och kvaliten på det de lär ut är väldigt varierande och i de flesta fall inte anpassat till en läroavtalsstuderande. Vilket jag tycker det måste vara om de tar emot de som studerar på läroavtal. Jag försökte stå upp för mig själv och kräva mer i början, men på grund av alla otrevliga lärare orkade jag inte längre. Då man blir dåligt bemött gång på gång, så sluter man till sist försöka. Jag gav upp lite grann och satsade på jobbet hemma i Vasa och att studera på egen hand med hjälp av materialet jag fick härifrån.

Det har gått kurser nu på hösten som jag skall gå, men tydligen ville de jag skulle spara det till våren och har ej meddelat mig när dessa kurser gått. Så i vår blir det kämpigt, en hel del närvarodagar plus alla praktiska prov. Det kommer troligtvis vara en skumpig berg och dalbana ända in till slutet det här läroavtalet, men sen kan jag vara stolt då jag står där med pappren i handen i vår. Jag skall kämpa in till slutet och försöka stå upp för mig lite själv mera än vad har gjort hittills. Jag tror på mig själv! img_9493 (1)

I väntan på tåget

Sitter i skolan och fördriver tiden, mitt tåg går först kl. 16.00 och vi är redan klara för dagen. Vill inte gå på stan och släpa på mina väskor alldeles för länge, så jag hänger här en stund. Alltid då jag åker hem från Tammerfors, åker jag med blandade känslor. Känner mig ofta förvirrad och osäker. Detta troligen på grund av att mina närvarodagar här ofta är lite kaotiska, tunga och lämnar mig med många frågor och funderingar. Lärarna har inte varit de bästa heller.

Den här gången känns det faktiskt ändå helt bra. Den här nya läraren var riktigt trevlig med mig, vilket de vanligtvis inte är. Hon talade med mig, frågade och till och med small talkade. Aldrig hänt! Hon var grundlig i sitt sätt att lära ut och hade ordning och reda med sig.

Ganska lite har vi gått igenom på tre dagar. Helst vill jag ju ha effektiva dagar och bli bombad med massa ny info, eftersom jag är här så sällan. Men det vi har gått igenom har varit helt bra. Aromamassage/Aromaterapi teori samt en klassisk massagemetod för det har vi fått lära oss. Detta är ingen metod jag kommer kunna använda mig av på jobbet, tyvärr. Så jag hoppas att de inte kräver att jag visar upp den i examensskedet.

Före jag lämnade klassrummet frågade läraren mig om jag klarar mig på egen hand nu, vilket visade att hon brydde sig. Aldrig hänt det heller! Hon tackade för att jag kom och bad mig ta kontakt med henne om jag blir och fundera över något. Och hon log. Tydligen finns det några bra och mänskliga lärare i den här skolan ändå, även om jag tvivlat många gånger. Nu skall jag äta något smått och vänta att klockan närmar sig fyra, sedan lämnar jag Tammerfors för den här gången. img_3928.jpg