En viktig relation

” Oj, vilken stark och vacker text. Ni har verkligen haft en viktig relation! ”

Det där var en kommentar som jag fick på det här inlägget.

En viktig relation. En stark relation. Betydelsefull. Värdefull. Jag tror inte det finns ord som riktigt beskriver en sådan relation. Inte på riktigt. Jag tror det är en känsla man känner i sitt hjärta, och den man delar relationen med känner detsamma.

Så länge jag kan minnas jag har känt mig väldigt nära till djur. Relationen till mina hundar är den mest obeskrivliga jag har. Jag skriver mina hundar, eftersom jag då syftar på Bianca som finns med mig och Julia som lämnade oss för drygt ett år sedan. Julia, som inlägget och kommentaren handlar om. Det finns egentligen inga ord som kan beskriva hur jag känner för dem, för dem båda.

Det som Bianca ger mig och Julia gav mig kan ingen annan ge. Den där ovillkorliga kärleken. Kärleken som gör så att det tar riktigt ont i hjärtat ibland för man älskar dem så mycket. Jag gör allt för hundar som är mig kära. Jag gör allt för Bianca som finns i mitt liv idag.img_5447-kopia Bianca är så mycket mera än ett husdjur för mig. Så mycket mera än en hund. Hon är min bästa vän. Hon är den som alltid finns där för mig, oavsett vad. Hon ger mig sådan ofantlig mängd glädje varje dag. Jag kan skratta med henne och jag kan gråta med henne. Vi kramas och vi busar. Vi lär oss saker av varann och med varann. Då hon ser på mig ser hon in i min själ sådär som ingen annan kan. Hon förstår mig som ingen annan. Hon förgyller min dag. Hon förgyller hela mitt liv.

Att sätta ord på en relation som denna går nog inte. Det inser jag nu. Men ja, Jag och Julia hade en mycket viktig relation. En relation jag alltid kommer bära med mig oavsett vad. En relation som jag också har lyckan att dela med Bianca som finns med mig idag. ❤

Annonser

Ett år sedan vi sade farväl

Vissa saker stannar kvar så färskt i minnet, oavsett hur lång tid som passerar. Den åttonde oktober ifjol satt jag på tåget påväg hem från Tammerfors. Hade fått höra några riktigt fina ord av läraren och lämnade Tammerfors glad för första gången någonsin. Min mamma ringde, vi behövde inte prata speciellt många minuter innan jag förstod att allt inte stod rätt till.

Vår lilla Julia mådde inte bra. Vår alltid så pigga och energiska Julia mådde plötsligt inte alls bra. Mamma bad mig avvakta och vänta på vad veterinärbesöket dagen därpå skulle ge oss. Jag skulle jobba både fredag och lördag efter det här samtalet, men bestämde genast att jag skulle åka ner efter jobbet på lördag. 

Till min lycka var vi för många på jobbet just den lördagen, så jag fick hoppa på bussen redan på morgonen. Min snälla före detta arbetskollega lovade dessutom ta mina skift in på veckan, så att jag kunde stanna hos mamma så länge det behövdes.

Då jag kom fram till mamma och såg  Julia förstod jag genast. Jag hade rest dit för att ta farväl av min bästa vän. Det var därför jag var där. Julia viftade på svansen då hon såg mig, tog tre steg mot mig och lutade sig mot mig. Hon såg mig rakt in i ögonen och tackade mig för att jag kom hem till henne. Det här var sista gången hon såg på mig sådär som hon brukade. Det här var sista gången jag såg hennes själ i hennes ögon.

Vi satt med henne hela lördagen och söndagen och försökte på alla sätt och vis få situationen att förbättras. Vi höll våra tummar och höll hoppet uppe. Det blev aldrig bättre. På söndag kväll förstod vi båda. Vi var vi tvungna att ta vårt jobbigaste beslut någonsin. Vi var tvungna att låta henne gå. Det var dags. 

Hon somnade in utan smärtor. Tårarna rann och vi höll om henne och berättade för henne att allting kommer att bli bra nu. I sin fina korg som hon älskade så mycket  fick hon somna in. För ett år sedan. Idag.

Då vi gick in på kliniken minns jag att jag grät så mina ögon var alldeles blurriga. Det kändes som jag inte kunde andas. Jag kände mig inte överhuvudtaget närvarande. I mitt huvud velade jag mellan om vi gjorde rätt eller fel. I mitt hjärta visste jag ändå att vi gjorde rätt. Hon hade så tydligt visat  för oss att det var det här hon ville. Hon ville bara sova.

Då vi gick ut från kliniken kände jag mig lättad. Den där stenen som legat så hårt på bröstet var borta. Jag kunde andas lite igen. Här förstod jag inte riktigt ännu att jag aldrig kommer att få se henne igen, jag var bara lättad över att veta att hon mådde bra nu. En känslostorm pågick inne i min kropp. Den natten sov jag inget, bara grät och kände mig tommare och kände mera sorg än jag någonsin känt i hela mitt liv. Följande dag klämde jag mest ner huvudet i en kudde och skrek. Jag var arg för att hon tagits ifrån oss.

Jag minns att jag satt och höll om henne hemma på lördag kväll och bad om att hennes hjärta skulle sluta slå.Så att det skulle ha varit hennes val och inte vårat. I bilen på väg till kliniken bad jag om detsamma. Jag ville bara att hon skulle få lämna oss på sina villkor, inte våra. Även om jag vet att det var vår skyldighet och vårt ansvar att se då tiden är inne och ta beslutet. Jag vet att vi gjorde rätt beslut, annars hade vi aldrig gjort det.

Tiden efter händelsen var tung. Så otroligt tung. Jag grät mest hela tiden, speciellt på nätterna. Minsta lilla sak kunde få mig totalt ur balans. En period ville jag se bilder på henne hela tiden, sedan ville jag inte ens tänka på henne. Jag var ledsen, arg och frustrerad. Livet kändes orättvist.

Jag är glad att jag minns den där kvällen så bra, samtidigt som det tär på en att så lätt kunna gå tillbaka in i känslorna jag kände då. Vi fick ett vackert farväl, något jag kommer vara evigt tacksam över. För ett år sedan funderade jag om jag någonsin kommer att komma över det, idag inser jag att jag kommer aldrig att komma över det. Jag kommer bara lära mig att leva med det.

Jag saknar henne så ofattbart mycket och kan inte ännu idag förstå att hon lämnat oss. Jag kommer sakna, sörja och älska henne för evigt. Vår vackra Julia, vi tänker på dig ❤

427275_3972663908552_527871699_n

Den elfte varje månad

Den elfte varje månad är en känslomässigt tung dag för mig. Den elfte oktober 2015 är en kväll jag fortfarande bär med mig färskt i minnet. En del av mig är glad att jag minns allting så bra, medan en del helst vill radera allting.

Såhär fyra månader senare håller jag fortfarande på att bearbeta sorgen. Jag har nu övergått i något stadie där jag är mera arg än ledsen. Arg över att hon togs ifrån oss, arg över att jag inget kunde göra, arg över att hon inte kunde finnas med oss för evigt. Det finns kvällar jag fortfarande fäller tårar för henne och känner mig förtvivlad av saknad. Kvällar då känslorna svämmar över.

Jag kan fortfarande inte förstå att jag aldrig får se henne mer. Aldrig. ALDRIG! Hur är det ens möjligt? Tanken gör mig arg. Vem har rätt att bestämma att jag aldrig får se henne mera. Det är inte rättvist. Så känns det. Orättvist.

Jag tänker på henne hela tiden. Jag ler åt våra fina minnen. Jag kramar henne i mina drömmar. Jag saknar henne. Jag saknar henne så. Och det finns absolut ingenting som gör den saknaden lättare. Ingenting. Givetvis är jag otroligt tacksam över att vi fick ha henne i våra liv så länge som vi fick. Men det gör det inte lättare överhuvudtaget. Inte alls.

IMG_1887

Lucka 24 – Grattis Älskling

Inlägget jag har fasat för att skriva, men samtidigt det som jag visste sedan dag ett på den här julkalendern att jag skulle skriva. Inlägget som är det allra viktigaste, för mig personligen. Det var så självklart. Lucka 24 var självklar.

Julen har alltid varit en speciell dag hos oss. Det har inte bara varit julafton, det har också varit en födelsedag. Idag skulle vi ha firat en 14-års födelsedag, Julias födelsedag. Med stor sorg i hjärtat och tårar som rinner längs kinderna måste jag än en gång inse att hon inte längre finns med oss. Idag öppnas inga födelsedagspresenter och idag delas inte heller någon födelsedagskram ut, i alla fall inte fysiskt. Hon firar sin födelsedag någon annanstans.

Julia är en vän jag kommer att sörja så länge jag finns på denna jord. Det finns inte ett ord i hela världen som beskriver kärleken jag kände för henne, inte ett ord. Känner, kärleken jag känner.

Jag trodde verkligen att hon skulle sitta här med oss än idag, men ibland tar livet oväntade vändningar. Oavsett var Julia är idag, så fyller hon år. Vi firar henne idag och alla kommande jular också .Vi kommer alltid att tänka på henne då granen står i vardagsrummet och julmaten står på bordet. Detta var Julias dag, detta är Julias dag.

Grattis på födelsedagen, min lilla Älskling ❤

 

Jag saknar dig

Ikväll satt jag och bläddrade igenom lite gamla foton. Bianca som valp, förra midsommaren, bloggträffar och foton från förra vintern dök upp. Bland dessa bilder dök givetvis också min vän upp, min vän som inte finns längre. Julia. Vår älskade lilla Julia.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg stängde jag av tankarna på henne en dryg vecka efter att hon lämnat oss. Kan låta kallt, konstigt och fel. Men jag klarade inte annat. Jag bröt ihop var och varannan dag. Grät på nätterna så jag fick börja morgonen med att kyla ner ögonlocken. Jag var arg, ledsen och helt tom i hjärtat. Det blev för tungt.

Det som gjorde mig mest arg var att en stor del av omgivningen inte förstod vad jag gick igenom. De förstod inte att jag hade mistat min bästa vän och att jag varken ville tala om det eller höra om det. De förstod inte att varenda dag var en kamp att ta sig igenom och att minsta lilla hundskall kunde få en ur balans.

Att se bilder på henne, som jag gjorde ikväll. Det får mig givetvis att ofrivilligt sätta tankarna på on knappen igen. Tomheten kommer krypande och det jag trodde var en mardröm visar sig vara sanning. Plötsligt känns allting lika tungt idag, en månad senare, som det gjorde då.

Kvällen vi lät vår prinsessa springa vidare till gröna ängar, är en kväll jag alltid kommer att minnas. På gott och ont. Det var utan tvekan den tyngsta kvällen jag haft i hela mitt liv. Vi gjorde rätt beslut där och då, det är jag väl medveten om ännu idag. Men det gör det inte lättare.

Jag önskar att jag bara kunde få träffa henne en liten stund. Berätta för henne hur mycket jag älskar henne och saknar henne. Se att hon har det bra och krama henne. Jag vill bara krama henne. En liten stund. Snälla.

IMG_1887

Längst bak i bussen

Ett litet hej från sätet längst bak i bussen här, hej. Har några lediga dagar så jag och Bianca passar på att åka ner för att träffa våra mammor och övrig familj. Så om något ser konstigt ut i det här inlägget beror det på att jag skriver det från telefonen. Tre timmar av bussresan ligger redan bakom oss och ytterligare tre framför. Bianca är behändig att ha med i bussen, så det går ingen nöd på på oss. 

Denna gång reser vi under lite trevligare omständigheter. Förra gången slutade ju tyvärr med ett farväl som jag ännu bearbetar. Jag har haft tankarna på Julia avstängda under en period nu, har inte orkat. Första tiden ville jag tänka på henne och se bilder på henne, just nu klarar jag inte av det. Hela händelsen känns fortfarande overklig och ofattbar. Därför känns denna resa väldigt vemodig, att återvända. Min hjärna är inställd på att få träffa henne då vi kommer fram. Men det kommer vi inte att få göra. Förhoppningsvis kommer vårt fullspäckade schema att underlätta allting lite. 

   Fullspäckat schema, nästan minutschema snackar vi om. Fyra dagar, där jag klämt in träff med båda föräldrarna, syskon, vänner, mommo, förhoppningsvis också fammo och faffa plus att vi skall besöka lemikkimässan i Helsingfors på söndagen. Allting skulle ju vara lite lättare om allt detta skedde på samma ort, men så är inte fallet. 

Vårt första stopp är Åbo, där kommer mina vänner och möter upp oss. Tillbringar några timmar med dem, sedan kommer min ena bror och plockar upp oss och tar oss vidare mot kimitoön. Fullspäckade men roliga dagar framför oss. 

Att bearbeta sorgen

Jag har läst igenom mitt förra inlägg tiotals gånger under dagen, för att se om det verkligen är sant det jag skrivit. Jag har också läst alla kommentarer och meddelanden jag fått många gånger om. Jag behöver se era ‘jag beklagar’ meningar framför mig. Jag behöver få se foton på Julia. Jag behöver läsa, skriva och titta. Om och om igen. Även om allt detta gör ont i hjärtat. Detta är mitt sätt att bearbeta min sorg.

Jag klarar dock inte av att tala om henne. Jag vill inte höra dig säga ‘det är livets gång’. Jag vill inte höra dig fråga hur det gick till eller varför. Jag vill inte höra någon nämna hennes namn eller säga hur fin hon var. Jag klarar inte av att prata om henne. Inte ännu.

Samtidigt som jag vill tänka på henne och dagarna som varit, så vill jag helst stänga av. Inte tänka alls. Då jag tänker så blir jag bara ledsen och vill skrika in i en dyna tills rösten tar slut. Men om jag inte tänker så finns hon inte, inte ens i mina tankar. Jag är inte redo att acceptera att hon inte finns längre. Inte redo att släppa taget.

Idag har jag legat i soffan med näsduk i ena handen och en kylpåse i andra. Det bränner och värker i mina ögonlock. Tårarna har runnit mest hela dagen. Jag har legat och sett på hennes matskål och hennes leksakskorg. Filten hon låg på sista gången, hennes medicinburkar och koppel. Golvet hon gick på och soffan hon brukade ligga i. Det har varit tungt.

Det är för tungt att vara kvar här just nu. Imorgon åker jag tillbaka till Vasa, för att förhoppningsvis få lite avstånd till allt. Kanske kunna börja förstå situationen bättre snart. Börja förstå att jag aldrig kommer att se Julia mer. Börja förstå att hon verkligen inte finns bland oss längre.

Jag känner fortfarande av en viss ilska, en ilska att någon tog henne ifrån mig. Känner också av en lättnad, en lättnad över att jag inte behöver oroa mig för henne längre. Störst är ändå saknaden. Jag saknar henne, min vän.

Julia