En rofylld plats 

Senaste tiden känns det som jag jobbat massor och haft knappt med lediga dagar och ledig tid. Egentligen har jag nog jobbat rätt så normala arbetsveckor, men det känns som betydligt mera. Kanske för att det utöver jobb har varit en massa annat program, roligt program men ändå sådant som tar energi. Jag har inte riktigt hunnit ladda om mellan varven. Här om dagen fick jag frågan om vad jag hade gjort föregående vecka, en fråga jag hade svårt att svara på. Jag har svårt att skilja på dagar och allting flyter ihop i ett. 

Nu har jag en ledig helg, vilket känns behövligt. Jag trivs med min vardag, men på senaste tiden har den kanske varit lite för stressig för mitt eget bästa. Jag har väldigt svårt att slappna av då jag är ledig och hemma, så idag då jag slutade jobbet packade jag och Bianca oss i bilen. Vi körde mot hamnen där husse plockade upp oss och nu en stund senare sitter vi här ute på den mest rofyllda platsen jag vet. Vi skall njuta hela helgen och bara ladda batterierna. Trevlig helg ❤

Biancas födelsedag 

Helt ofattbart att jag skriver detta idag. Helt ofattbart att tiden rusar iväg så som den gör. Och helt ofattbart att det redan är tre år sedan jag höll Bianca i min famn för första gången. Tre år sedan den här natten ägde rum, klick. Idag är ingen vanlig dag. Idag är det vår älskade Biancas födelsedag.

Tre år, det är vad hon fyller idag. Och vilken fantastisk treåring hon är. Så mogen, förståndig, intelligent och samtidigt så lekfull och sprallig. Varje dag imponeras vi av hennes intelligens och utveckling. Hon ger oss så mycket, så mycket som ingen annan kan. Hon förgyller vår dag som ingen annan kan.

Bianca älskar att leka, helst med frisbeen och helst då husse kastar den. Hon älskar att gå långa morgonpromenader med matte och mys i soffan. Hon är väldigt duktig och lydig, hon vet vilka regler som gäller och förstår dem. Bianca är fortfarande ganska busig och lekfull till sättet, men hon har även fått en betydligt lugnare sida. En vuxnare sida. Överlag så är hon väldigt nyfiken av sig och positiv till det mesta här i livet. 

Vi började såklart morgonen idag med att öppna presenter. Bianca fick en ny leksak, en filt och en ankafilé. Sedan var jag tvungen att krama henne hejdå och åka iväg till jobbet. Bianca fick fortsätta sin födelsedag hemma med husse och jag är helt säker på att de får en rolig dag tillsammans. 

Jag är väldigt stolt över Bianca. Att hon är den hon är. Just den hon är. Och att just jag får den stora äran att vara hennes matte. Evigt tacksam till min egen mamma, Biancas uppfödare, som gav mig förtroendet att få bli matte till den här tjejen. 

Grattis älskade Bianca ❤img_6041-1.jpg

Vi firade min examen 

Förra helgen var det studentfester och examensfester av olika slag till höger och vänster. En helg då många firade sina fina prestationer. Faktum är att även jag var på en skolavslutning förra veckan, min avslutning. Läroavtalsbyrån här i Vasa har slagits ihop med yrkesskolan och därmed blev även vi läroavtalsstuderande inbjudna till avslutningen. Kändes kanske lite konstigt att ta del av en avslutning i en skola man aldrig varit i förr, med människor man inte kände. Men då jag stod där på scenen med min ros i handen kändes det ändå rätt så fint. Jag fick på något sätt ett avslut. Känslan av att jag faktiskt fått min examen och klarat det jag kämpat för så länge. Det blev mera verkligt.

För ett par dagar sedan ramlade även mitt betyg ner i postlådan och idag hade vi bjudit in våra närmaste vänner till en brunch för att fira min examen. Vi har ätit och druckit gott hela dagen lång i gott sällskap. Det var så trevlig stämning och jag är väldigt glad att jag får ha så fina människor i mitt liv. Vackra blommor och fina samt behövliga presenter fick jag också. Så tacksam över hela dagen. 

Min tid som läroavtalsstuderande är nu över, två kämpiga men väldigt lärorika år är över. Med betyget i handen och en ny titel går jag nu vidare mot framtiden. Framtiden och nya utmaningar. img_4935

Vi fann en vän 

I söndags fick vi äntligen träffa den nyblivna Vasabon Rosie. Som vi har väntat! Rosie är 1,5 år och har nyligen flyttat in med våra vänner Molly och Tingeling. 

Rosie är av rasen samojed, en ras som alltid får mitt hjärta att smälta lite extra. Samojed är nämligen rasen jag växte upp med samt att min bror också har en tjej av samma ras, Tasha. Jag har alltid upplevt samojeder som genomsnälla hundar, sådär som vår familjehund Cilla var. Och precis såhär som både Rosie och Tasha är. 

Bianca och Rosie fattade genast tycke för varann och Bianca var inte sen med att bjuda upp till lek. Vi gick en promenad längs stranden och lät hundarna bekanta sig. Bianca lockade fram en sida hos Rosie som hennes matte aldrig sett, en betydligt busigare Rosie kröp fram. Det var så härligt att se deras språk gentemot varann. 

Bianca har blivit lite skeptisk till större hundar och fast hon annars gillar lek med fart så vill hon ta det lite lugnare med större hundar. Hon berättar gärna för dem hur hon vill ha det. Men med Rosie visade hon inga sådana tecken alls, kanske eftersom Rosie är lite mindre än vad samojeder normalt är. 

Jag hoppas och tror att Bianca och Rosie kan bli riktigt goda vänner. Jag hoppas att Rosie kan bli den där vännen som Bianca saknar. Vännen med vilken hon kan få utlopp för sin lekfullhet, energi och glädje. En vän för livet. 

Låt oss snacka pengar 

Pengar eller ekonomi är inte ett ämne jag tidigare tagit upp här på bloggen. Det här är säkert första och sista gången jag tar upp det. Jag tänker inte gå så djupt in på ämnet nu heller, bara skrapa lite på ytan. Pengar för mig är egentligen ingen världslig sak. Vi behöver pengar för att överleva och har man lite extra är det kul och bekvämt. Jag har aldrig varit en sådan som tänkt att jag vill satsa på en karriär och tjäna massvis med pengar. För mig är tid med familj och vänner så mycket mera värt. Och ett jobb jag trivs med. Hellre ett jobb jag tycker om och trivs med, än ett jobb som jag bara gör för att få mycket pengar på kontot. Ändå har pengar förmågan att ge gråa hår, klumpar i magen och stenar på axlarna. Och det är precis vad jag har nu. Sitter här på terrassen och bär på en hel del aggressioner, just på grund av pengar. En stor klump i magen har jag.

Att studera på läroavtal är inget jag ångrar. Men i mitt fall, var det två väldigt svåra år ekonomiskt. Speciellt det sista året. Jag vred och svängde på pengarna varenda månad och ändå gick jag på minus nästan varenda månad. Lyckligtvis hade jag alltid någon annan som hoppade in och hjälpte mig, så att jag skulle ha mat på bordet och få räkningarna betalade.

Under den här tiden lyfte jag givetvis alla stöd jag kunde få. Studiestöd kunde jag inte få, eftersom man inte räknas som en studerande. Men det fanns andra stöd jag kunde få. Vi har det väldigt bra i Finland på det sättet, att vi kan få rätt så mycket hjälp och ekonomiskt stöd då vi behöver. Vår skolgång är oftast så gott som gratis och är vi utan jobb får vi lite pengar ändå. Det är nog också därför vi är så bortskämda med sånt, vi har det kanske lite för bra tänker jag.

Innan jag tog emot stöden kollade jag givetvis upp att jag hade rätt till dem. Jag ringde, mejlade och frågade otaliga gånger för att försäkra mig om att jag kunde lyfta dem utan problem. Svaret var alltid ja. Men då det kom till kritan var det såklart inte alls så. En period fungerade allt och det löpte på. Men plötsligt kom det fram en massa saker som nu gör att jag sitter här med en räkning och ett återkrav.

Nu då jag äntligen känner att jag börjar få ihop en lön med vilken jag kan försörja mig själv. Nu då jag kan börja betala av mina skulder och lån, då skall jag straffas för att jag varit nere på botten och tagit emot hjälp. Missförstå mig inte, jag förstår att alla inte har rätt att lyfta stöd och självklart måste man betala tillbaka om man lyft utan giltig orsak. Men det som gör mig så besviken är att man gör allt man kan för att agera rätt, man frågar de sakkunniga inom branschen och tror man får ett svar man kan lita på. I slutändan tar de inget som helst ansvar och bara kräver tillbaka pengar som jag inte har.

Jag skulle aldrig tagit emot eller ansökt om dessa pengar om jag hade förstått att jag inte hade rätt till dem. I över två års tid har jag hållit på med blanketter, instanser av olika slag och ansökningar. Det har varit utredningar, bilagor hit och dit, nekade ansökningar och allting har kretsat kring pengar. Jag är så otroligt trött på det nu. Jag jobbar och sliter med två jobb och trodde att jag äntligen kunde få stå på egna ben och gå vidare. Att slippa sitta och vänta på stödpengar varenda månad, i hopp om att det kommer något. Ibland känns det så otroligt tröttsamt att vår värld fungerar med pengar. Att små mynt och papperslappar skall få ha sådan otrolig makt över våra liv. Det är löjligt.

Som tur är återkrävs inte hela summan, då hade jag nog gått och grävt ner mig i en grop och stannat där. Och det är inte egentligen heller frågan om summan de vill ha tillbaka, det är frågan om hur de har behandlat mig. De tar inget som helst ansvar för sina handlingar och hela situationen och bemötandet är löjligt. Det är något som gör mig så frustrerad, att man kan behandla folk hur som helst och sedan ännu trampa på den som redan ligger. Usch.

img_5891.jpg

Sanningen om pälsen 

Idag är jag ledig och istället är husse i huset på jobb. Synd, kanske någon tänker. Men bra för oss. Att vi går om varann och en av oss arbetar skifte är det absolut bästa med tanke på Bianca. Det är väldigt få dagar och få timmar som hon faktiskt behöver vara ensam. Och jag och sambon hinner ses alldeles tillräckligt ändå, så det är ett system som fungerar för alla.

Bianca håller på att fälla päls och jag har många dagar tänkt att jag borde borsta henne och få bort alla tofsar som flyger omkring. Ni med sheltie, eller kanske hund överlag, vet vad jag talar om. Idag tog vi tag i det. Vi har klippt klorna, smörjt in tassarna och borstat igenom hela pälsen.

En shelties päls skall varken trimmas eller klippas, bara borstas och vårdas. Många säger att de har en lättskött päls, vilket jag kan hålla med om. Jag borstar igenom den en gång i veckan, ibland mer sällan. Dock får dom lätt knutar bakom öronen, så där kammar vi lite oftare och använder ett balsamspray regelbundet. Med en sheltie har man hundhår nästan överallt och speciellt när de fäller. Det tar aldrig slut, hur man än borstar. Här på bilden är en hög vi borstade bort på tio minuter. Det finns minst lika mycket till att borsta bort, men Bianca tycker inte att det här med skönhet är lika intressant som sin matte. Så vi tar lite åt gången.

Nu skall vi städa upp nedre våningen här i huset, som verkligen ser ur som ett smutsigt kaos. Imorgon får vi nämligen gäster till Vasa i form av min pappa med familj. Även om de inte sover hos oss känner jag att lite städning inte gör någon skada. Trevlig torsdag! img_5847.jpg

Hon är i goda händer 

Det har varit rätt så intensiva och stressiga perioder i mitt liv den senaste tiden. Nu börjar det mesta vara bakom och vi går mot en lite mer normal vardag igen. Dels var det väldigt mycket med studierna som äntligen blev avklarade i slutet av april. Samt att jag i samband med det inledde ett nytt extra jobb, vilket betydde många och långa arbetsskiften. Hela april månad var jag mycket borta hemifrån. Jag var mycket i Tammerfors och var oftast på jobb, även på mina lediga dagar. Ingenting av detta hade varit möjligt om det inte vore för min underbara sambo.

Till min lycka var han hemma med Bianca, under mina stressigaste perioder. Det underlättade massor för mig. Jag kunde åka till Tammerfors eller jobbet utan att ha dåligt samvete, mer än normalt i alla fall.

Det kändes fint då jag fick bilder som denna nedan, och fick höra om hur fina dagar de hade haft tillsammans. De gick skogspromenader, vilket de båda älskar. De kastade frisbee och lekte på gården. Hon behövde inte vara ensam nästan alls, trots att jag hade fullt upp med skola och jobb.

Om inte han skulle ha haft den här möjligheten hade vi givetvis varit tvungna att lösa det på annat sätt. Att vara borta så mycket som jag var från henne då, det var inget jag gillade. Men att Bianca fick vara hemma med husse gjorde det hela lite lättare. Att se dem tillsammans gör mig alltid så varm i hjärtat. De har ett speciellt band och jag är så tacksam över att de trivs så bra i varandras sällskap. img_5088 (1).jpg