Då det är dags att ta farväl

Hur härligt det än är med hundar och husdjur överlag, så finns det alltid en jobbigare sida också. En sak man inte kommer ifrån och ett beslut som man som djurägare måste vara redo att ta. Ett ansvar. Att veta då det är dags att låta sin vän vandra vidare. Att kunna ta farväl.

Idag är det två år sedan vi lät vår vackra prinsessa Julia vandra vidare. En kväll jag ännu minns med stor sorg. Hjärtat börjar klappa hårt och det börjar fortfarande bränna bakom ögonlocken då jag tänker tillbaka. Fortfarande rinner tårarna då jag tänker på henne. Tårarna rinner då jag skriver detta. Trots att det fortfarande känns svårt, tänkte jag idag dela med mig av lite tankar kring då det är dags att ta farväl av en vän.

Det var i oktober 2015 som jag och min mamma var tvungna att låta vår ängel gå vidare. Det känns helt sjukt att säga att det är två år sedan. Det känns som att det var igår jag kramade om henne senast. Samtidigt som jag sakta men säkert börjar glömma hur hennes päls kändes, hur hennes skall lät. Jag kommer aldrig att glömma henne, aldrig. Men i något skede går man ändå vidare. Man accepterar. Det är en fruktansvärt skrämmande känsla att man börjar glömma saker som hur hennes päls kändes, även om det är en naturlig gång och något man behöver göra för att överleva. 

Att vi var två om beslutet att låta henne gå gjorde inte det lättare, men kanske lite tryggare. Man var inte ensam i beslutet. Julia var pigg och glad in i det sista. Kanske var det just det som gjorde att vi visste när det var dags. Under de nästan 14 åren som Julia fanns i vårt liv hann vi uppleva så mycket kärlek tillsammans. Obeskrivlig kärlek.427275_3972663908552_527871699_nDå man tar hund eller vilket husdjur som helst, så vet man att det kommer en dag man är tvungen att skiljas åt. Det visste vi även med Julia. Man vet det hela tiden innerst inne, även om det inte är något man vill tänka på eller prata högt om. Trots att vi hade glädjen att ha henne i våra liv i nästan 14 år, kändes det för kort. Alldeles för kort.

Jag minns så väl samtalet jag fick av mamma då jag insåg att vår tid tillsammans håller på att komma till sin ände. Jag reste omedelbart hem, hem till min prinsessa. Julia kom emot mig, med viftande svans och sin varma blick. Hon sa att hon var glad att se mig och sedan tog hon farväl. Jag vet inte om jag förstod det just då, men i efterhand förstår jag att hon tog farväl där och då. Julia fanns med oss ännu ett dygn efter min ankomst. Ett dygn satt vi med henne, då vi sedan tog beslutet att låta henne gå.

Att låta henne gå var det tyngsta jag någonsin gjort. Att hålla hennes tass då hon tog sitt sista andetag var fruktansvärt. Men samtidigt så lättande. Och kärleksfullt. Det var så många känslor på en och samma gång. Vi visste båda att detta var Julias önskan, vilken vi var tvungna att ge henne. Det var vårt ansvar. Jag och mamma stod på varsin sida om henne, höll en tass var och tog farväl. Då Julia hade vandrat vidare kände jag bokstavligen en sten som föll från min axlar. Jag kunde andas igen, något det kändes som jag inte hade gjort på flera dygn.

Sorgen var ofattbar, såklart. Jag grät dagligen i många veckors tid och var helt ur balans. Men där fanns också en lättnad, över att hon nu hade det bra. Hon var fri. Hon är fri. Julia kommer alltid finnas med oss, i våra hjärtan. Vi kommer alltid att sakna henne och älska henne till månens ände. Det finns inga ord som kan beskriva hur fantastisk hon var och vilka avtryck hon gjorde i våra liv. Bland alla dessa känslor känner jag mig mig lättad över att vi gav henne sin sista önskan och lät henne gå då det var dags. Nu får hon äta risgrynsgröt och pannkaka med moffa där uppe, alldeles fritt, utan att vi säger att de blir för runda om magen.

Hur vet man då när det är dags. Jag vet inte, man bara vet. Man känner det i sitt hjärta, och även om det är ett beslut man inte vill ta är man skyldig att göra det. Av kärlek.

 

 

Annonser

Söndagsmys

Söndag igen, vart tar dagarna och veckorna vägen. Imorgon inleder jag redan min tredje arbetsvecka efter semestern. Helt otroligt hur tiden rusar iväg. Hos oss har det varit en lite annorlunda söndag idag. Imorse vinkade vi nämligen hejdå åt husse, som skall tillbringa veckan på annat håll. Det kommer kännas tomt i huset, men vi skall nog klara oss, jag och Bianca.

Det har regnat i princip hela dagen, grått och trist. Vi trotsade ändå vädret och kom nyss in från en längre promenad. Det höll upp då vi gick iväg, men innan vi var hemma var nog både blöta och kalla. Bianca var alldeles sandig och lerig, så jag bestämde mig för att vi kör en ordentlig tvätt av hela henne. Hon är van att vi sköljer av tassar och under magen nu som då, så hon går oftast snällt in i duschen då man ber henne. Det gjorde hon även idag, men då hon såg att jag tog fram schampoflaskan tog hon första bästa tillfälle och sprang ur duschen. Vi hade lite delade åsikter om det här med tvätt idag, men jag vann och hon blev ren och fräsch till sist.

Efter duschen har hon alltid bråttom ut och springer genast runt och gnider sig mot väggar, golv och möbler. Mot allting. Hon håller ännu på och springer runt i full fart från ena sidan huset till andra, stannar upp och rullar och gnider sig här och där. Bara hon lugnar sig skall jag föna och borsta henne lite grann, så blir hon riktigt fin. Sen är vi redo för åter en ny vecka. En vecka med många roliga saker att se fram emot. IMG_7564.JPG

 

Ut över isen

Igår på eftermiddagen kom vi hem från stugan. Det var otroligt fint där ute. Så fint att man helt glömde bort att det faktiskt är lite vinter ännu. Gick ut i t-shirt och funderade varför det kändes så kallt. Vi gjorde absolut ingenting, jag läste inte ens tidningarna jag hade med mig. Vi njöt av att bara vara och så gjorde även Bianca. Hon trivs, precis som mig, väldigt bra där ute.

Vanligtvis åker vi ut med båt eller snöskoter, eftersom det inte finns någon bilväg dit. Men den här gången åkte vi ut med sparkkälke. Vi packade med oss det vi behövde i våra ryggsäckar och tog vattendunkarna på en pulka.

Jag kan erkänna att jag var ganska nervös innan vi åkte ut. Dels för att jag har har otrolig respekt för vatten och även isarna, vilket man självklart skall ha. Respekten består även till stor del av rädsla. Min sambo har dock väldigt bra koll på isarna, så jag litar på honom. Han mäter alltid isens tjocklek och vet var man kan röra sig. Jag vet att han inte skulle låta oss gå där han är det minsta osäker. Då jag själv fick se hur tjocka isarna faktiskt var där ute så blev jag också lite lugnare.

Jag var även lite nervös för hur det skulle gå att åka sparkkälke med Bianca. Hon är ju en vallhund och vill valla det mesta som rör sig. Men det gick jättebra, återigen får jag vara väldigt stolt över henne. Hon sprang väldigt fint i koppel bredvid kälken. Nu då vi vet att det fungerade bra även på detta sätt, så kan vi göra om det. Nästa vinter alltså, vårt nästa färdmedel detta år blir nog båten.

Obs, på bilden där ni ser öppet vatten så står vi på land. Så mamma, du kan vara helt lugn. img_5012img_5017img_5016img_5014.jpgimg_5020

Saker som bara en hundägare kan förstå

Du har alltid lite hundgodis i jackfickan. Det är inga konstigheter om det eventuellt faller ut en godis eller två från fickan då du skall ta fram nycklarna eller plånboken. Lite pinsamt kan det dock vara om det händer på jobbet eller i kassakön. I bilen ligger det oftast några extra koppel, halsband. Kanske en hundmatskål, bajspåsar. Alltid redo.

Det är konstigt om du inte hittar hundhår i maten. Hundhår på kläder, möbler och i maten är en vardaglig sak som inte förvånar dig. Äter du lunchlådan på jobbet och hittar ett hundhår maten så plockar du bara bort det utan att tänka desto mera. Och om du tappar mat på golvet då du äter hemma så har du knappt en tanke på att behöva plocka upp det, på något konstigt sätt försvinner det i alla fall.14045677_10209269803994495_1597877168458745095_nOm du möter en människa med hund så lägger du oftast mera märke till hunden än människan. ”Ja, fanns det en matte eller husse där också, missade det.” Besöker du någon med hund så sätter du dig på golvet med hunden medan de andra sätter sig vid kaffebordet. Troligtvis kommer du inte längre än tamburen heller.

Du hinner njuta ungefär fem minuter av ett ny dammsuget eller tvättat golv. innan golvet är fullt med sand, nyklippt gräs eller tassavtryck igen. Ibland kommer de till en punkt då du tänker strunt samma, och gräver fram dammsugaren strax före gästerna kommer. Om ens då. 

Svar på era frågor

Nu skall jag svara på era frågor som ni ställde mig i frågestunden. Ni kom med bra och många frågor. Som ni säkert har märkt så har jag lite svårt att hålla mig kort angående det mesta, men nu skall jag försöka svara relativt kort på dessa frågor och sedan tar jag upp vissa saker lite mera ingående i olika inlägg.

Beskriv Bianca med tre ord.

Social, Sprallig och Söt.

Om du inte skulle få välja sheltie, vilken hundras skulle du då bli ägare till?

Nu är jag inte så inläst på andra raser än just sheltie, men jag tror jag skulle välja en golden retriever eller labrador. De verkar så lojala och härliga. Eller en Tollare, Nova Scotia Duck Tolling Retriever, de är så fantastiskt fina. En sådan skulle jag nog ta. Sedan vet jag egentligen ingenting om någon av dessa raser, så vilken som egentligen passar mig vet jag inte. 

12360157_10207323069047338_5147416788169008241_n

Räkna upp 5-10 finlandssvenska favoritbloggar.
Några av de här är sådana jag klickar in mig på dagligen, medan några är sådana jag ganska nyss hittat. Överlag så följer jag inte så många bloggar, utan klickar mest in mig på inlägg som ser intressanta ut. Men här är några jag tycker om att läsa, Daniela, Christina, Emily, Sara, Karolina, Sandra, Corinne och Amanda.

Vad har du för erfarenhet av Shetland Sheepdog?

I det här inlägget skrev jag lite kort om rasen Shetland Sheepdog. Då jag var 11 år tog vi en sheltie till familjen, Julia. Detta efter att ha haft en samojed i huset som blev gammal och var tvungen att lämna oss. Att gå från en stor samojed som var ute i princip året runt till en mindre hund som var inne och i famnen för det mesta var annorlunda. Man kan inte jämföra de två raserna, men det var givetvis en helt annat sak att ha en sheltie i huset. Sedan Julia kom till oss har jag i princip varit omringad av sheltisar och lärt mig mycket om den här fantastiska rasen. Jag kan tycka det är svårt att förklara hur en sheltie är, åt en person som inte känner rasen. Det är nämligen en väldigt speciell ras. En sheltie trivs bäst då den får vara med sin familj och vara med där det händer, den är alert, aktiv och lättlärd. Vill man ha en hund som ligger i sin korg och sover eller bor ute i en hundkoja är det nog inte en passande ras. Men vill man ha en kärleksfull och lojal vän som håller dig aktiv och följer dig vart du än går, då kan sheltie vara den rätta. Läs inlägget jag länkade till där uppe för att läsa mer ingående vad jag tycker om rasen sheltie.

12373266_10207323069487349_3800523641488491195_n

Hur sköter du hundens hygien?

Alla raser har olika behov angående pälsvård och hygien. Jag putsar inte Biancas öron, om inte de speciellt verkar finnas behov för det. Jag vet faktiskt ingen sheltieägare som skulle ta hand om öronen på något speciellt sätt. Pälsen är lång och fin men lättskött, även om man kanske inte tror det. Jag borstar igenom Biancas päls med en borste ungefär en gång i veckan och sprayar därefter lite balsamspray på vissa ställen. Sheltisar brukar ha en tendens att få knutar vid öronen, svansen och Bianca får även vid armvecken (där benen slutar), så de ställena är sådana som behöver kammas lite extra ibland. Vid tassarna klipper jag ibland bort lite extra päls, speciellt vintertid. Jag tvättar henne vid behov, men max ett par gånger i året. Tassar och mage tvättar jag om hon blivit smutsig. Hur jag sköter hennes tänder och hur jag klipper hennes klor tar jag upp i ett skilt inlägg!

Vad behöver jag tänka på att köpa hem innan valpen kommer?

Jag har flera valp-relaterade inlägg på kommande, så jag tror jag svarar på det här i ett inlägg också.

En liten gosig tjej

Då vi var i Södra Finland för snart tre veckor sedan så fick vi träffa min brors lilla hund. Nio veckor gamla Tasha. Tasha är av rasen Samojed, samma ras som jag och min bror växte upp med. Samojeden som vi växte upp med, Cilla, fanns med oss tills jag var ungefär 11 år. Så man kan säga att hon var min första erfarenhet då det kommer till hundar. Att växa upp med en stor vit gosig björn som man fick krama nästintill så mycket man ville var inte dåligt, kanske därför jag blev så hundkär.

Tasha var så underbart söt. Nästan som om hon inte var verklig, utan mer som ett gosedjur. Jag tog henne genast i min famn och gosade med henne så mycket jag bara hann. Helst hade jag velat ta med henne upp till Vasa, men tror varken min bror eller hans sambo hade blivit så glada då. Nästa gång vi ser Tasha är hon redan en stor tjej, så jag är glad att jag hann se henne som liten valp i alla fall en gång. Mitt hjärta smälter alltid då jag ser hundvalpar, och Tasha sötnosen var då inget undantag. Visst är hon ljuvlig?tasha-1tasha-5tasha-4tasha-3tasha-2

Året som gick

År 2016 var ett år fullt av händelser, både mindre och större. Mer och mindre minnesvärda. År 2016 var ett år som kändes ovanligt långt, men även det kom till sin ände till sist. Jag går in i det nya året med många fina minnen och stor förväntan inför var det nya året har att erbjuda. Det bästa minnet och händelsen är utan tvekan det som ledde till att jag i dag sitter med en ring på mitt finger, men det hände också väldigt mycket annat under året. 

I Januari kände jag mig trött, stressad och hade slut på orken. Jag var utmattad, mer än vad jag nog insåg och ville acceptera just då. Jag skrev om min visuella energimätare som låg på 1% och jag var rädd att förlora den där sista procenten. Jag tog mig som tur var ur svackan och fick lära mig att dra ner på tempot lite grann.

I februari fick Bianca en envis ögoninflammation som krävde flera behandlingar. Vi gick många härliga vinterpromenader och så fick vi också träffa mammas lilla tillökning Caisa, efter en tågresa som verkligen testade våra nerver. Den här månaden saknade jag också Julia väldigt mycket.

I Mars började jag och Bianca på en hundkurs och samma månad firade vi ett år som bandagefria, ett år sedan hennes slipped tendon operation. Jag åkte fram och tillbaka mellan Vasa och Tammerfors och trivdes lite bättre än tidigare. Jag deltog också i flera bloggkvällar och skrev om mina barndomspåskar.

I April kämpade vi med Biancas matvägrande, hon behandlades mot magkatarr och blev bättre men i april kom det ett rejält bakslag och vi försökte hitta en lösning på hennes illamående och matvägrande. Jag skrev om min dröm om att bli medlem i Kompishund verksamheten och jämförde dialekter.

I Maj byggde sambon en efterlängtad kompost åt mig, vi träffade och lekte med många olika hundkompisar och Bianca och jag deltog i vår allra första Match Show. Jag var en glad sambo och en stolt matte.

I Juni firade vi Biancas två-års födelsedag ute på skären, jag cyklade till jobbet varje dag och så hade vi Caisa och Tindra på besök. Jag skrev också om min rädsla för vatten och gången då jag höll på att drunkna.

I Juli började min första betalda semester någonsin och jag njöt av varje stund. Spenderade en helg på Åland med flickorna och åkte iväg på en bilsemester med sambon. En bilsemester som tog oss till Norge och ofattbart vackra Lofoten. Vi upplevde några av de bästa dagarna i våra liv och kom hem lyckliga och nyförlovade! ❤

I Augusti bombaderade jag er med bilder från vår Norge resa och delade med mig av den fantastiska stunden då jag gick från flickvän till fästmö. Jag och Bianca blev också intervjuade av Vasabladet då de skrev en artikel om att ta hunden med sig på Cafe, klicka här för att läsa inlägget.

I September dök det ännu upp lite Norge inlägg och jag berättade om två händelser där jag blivit illa bemött i mitt eget land på grund av mitt modersmål. Det roligaste i september var nog att Bianca äntligen började äta med god aptit igen, efter månatal av undersökningar och olika mediciner var det plötsligt slut på matvägran och illamående och vi hade en frisk och pigg hund igen! 

I Oktober inledde jag ett samarbete med PR Byrån E.Lithen och fick tre ursnygga bloggheaders utav samarbetet. Vi hade förlovningsfest för våra vänner  Jag och Bianca deltog i vår första hundutställning och min dröm gick i uppfyllelse då Bianca blev godkänd som Kompishund!

I November hände det något väldigt tragiskt på min hemort och jag lade bloggandet åt sidan för ett tag. Jag och många andra fick oss en påminnelse om hur skört livet är.

I December fick ni ta del av min bloggjulkalender och jag fick mycket god feedback från många olika håll, tusen tack!