Något att minnas med glädje

Då jag skrev inlägget om min hemliga dröm här om dagen, så påminde min mamma mig om att jag delvis uppfyllt drömmen lite redan. Min hemliga dröm handlade om att ta bloggen till en ny nivå, utveckla den och ta den vidare ett steg. Att figurera i någon tidning och få utlopp för mina tankar och åsikter jag har som hundägare.

Min mamma har rätt, jag har figurerat i olika tidningar en del redan. Två gånger med Bianca och en gång med Julia. Jag och Julia fick medverka i den stora svenska hundtidningen Härliga Hund. Vi fick vara med i deras stora hundgodistest. Jag minns ännu då jag fick en stor låda med hundgodis levererad till dörren. Julia, som var en riktig gottegris blev såklart överlycklig. Jag minns hur svårt det var att bedöma vad hon tyckte om godiset, eftersom hon i princip älskade allt, haha. Men någon slags bedömning fick vi till i alla fall. En mycket rolig upplevelse jag för alltid kommer att minnas med glädje. Härliga hund saramariaexenia.wordpress (5)Ifjol fick jag och Bianca var med i en artikel i Vasabladet, angående om att ta hunden med på kafé. Artikeln handlade bland annat om vilka kafér i Vasa som tillåter hundar och vilka som inte gör det. Det var en spontan och rolig upplevelse. Bianca fick i samband med detta göra sitt alldeles första kafébesök, vilket var lite kul. Vi kände nämligen inte ens till att det fanns kafér som tillåter hundar i Vasa, men nu vet vi. Sara och bianca i vasabladet. Saramariaexenia.wordpressI somras fick vi åter igen vara med på tidningen, Bianca och jag. Denna gång på Åbo Underrättelser. Artikeln handlade om Kiva Koirakansalainen (God Hundmedborgare) testet som ordnades på min hemort i slutet av sommaren. Jag och Bianca deltog i testet och blev godkända. Vi blev inte bara godkända, vi fick även pryda en hel sida i tidningen. 21216078_10212793936735611_921259786_oDessa tre händelser är alla sådana jag kommer minnas med glädje. Tre roliga händelser. Tre roliga upplevelser, tillsammans med två hundar som betytt och betyder allt för mig. Min dröm, däremot, handlade mera om att själv få fram mina tankar och åsikter. Få utlopp för något. Få skriva något eget. Så här beskrev jag min dröm i mitt tidigare inlägg –

” Jag drömmer om att en dag få medverka i någon tidning. Kanske skriva en krönika. Artiklar. Jag har så många tankar angående hundar och livet med hund, tankar jag gärna vill nå ut mera med. Längre. Tänk att få vara med i en tidning som Härliga Hund. Eller bara skriva en krönika i Vasabladet. Blogga för någon portal.  ” 

Så även om alla dessa tidningsupplevelser verkligen varit roliga på alla sätt och vis, så går drömmen jag bär på lite djupare än så.

 

Annonser

Med ett leende på läpparna 

Igår nämnde jag att vi skulle börja på en ny kurs, Bianca och jag. Kursen vi började på är en kurs jag länge velat gå, eftersom jag starkt tror det är något vi båda skulle tycka om. Dock har den ofta blivit fullbokad genast och vi har inte lyckats få någon plats tidigare, men nu, äntligen fick vi en plats!

Kursen vi började på heter Dobo, vilket kanske inte säger dig så väldigt mycket. På Dobos hemsida (klick) beskrivs det som en rolig motionsform för både hund och förare. Dobo utvecklades i Finland år 2010. Dobo utförs i huvudsak på och med äggformade bollar eller olika slags balansbollar. Hunden får utveckla sin balans, muskelstyrka, smidighet och kroppskontroll. Även föraren får utveckla alla dessa saker, eftersom det inte bara är hunden som utför rörelser, man får även själv vara väldigt delaktig. Det är en rolig gren som man utför tillsammans med hunden.

Kursen började med att vi värmde upp hundarna genom olika övningar. Då de var varma i musklerna presenterade vi dem för en liten balansboll, belönade dem då de satte upp en eller två tassar på bollen. Vi fick även själva prova ställa oss på balansbollen, för att bättre förstå hur det känns för hunden. Det var väldigt bra att vi fick göra det, för hundarna får det att se lätt ut men det är mycket mer ansträngande än man kan tro. Efter balansbollen var det dags för Dobo bollen. Faktum är att Bianca fick en Dobo boll av min mamma för ett bra tag sedan, men vi har inte kommit oss för att blåsa upp den och ta den i användning. Något jag ångrar nu, för det här var ju såå kul!img_0869.jpgimg_0873.jpgimg_0868.jpgVi, förare, tog ett stadigt grepp om bollen. Det är viktigt att den hålls på ställe så inte hunden stöter sig. Sedan skulle vi försöka få hunden att hoppa upp på bollen. Bianca försökte först sätta upp endast tassarna och gå runt bollen. Hon försökte på alla sätt och vis nå godiset i min hand utan att hoppa upp. Jag trodde faktiskt inte hon skulle våga sig upp på bollen, inte första gången. Men visst vågade hon, snabbt förstod hon vad det var frågan om och hoppade upp och ner som ingenting.

Bianca tyckte detta var så roligt, hela hon sken upp av glädje. Det var så värmande och härligt att se hennes glädje. Även jag tyckte det var en rolig upplevelse och framför allt en rolig gren att utföra tillsammans. Det är precis det här som jag och Bianca saknat, en aktivitet som denna. Detta är kul, bra motion för både mig och Bianca och något jag verkligen tror vi båda kan utvecklas mycket inom.

Då kurstimmen var över och vi åkte hem igen hade jag ett stort leende på läpparna och berättade gång på gång åt Biancas husse om hur bra detta kändes. Bianca var så duktig och älskade verkligen varenda minut. Längtar redan efter nästa söndag och nästa kurstimme!

 

Då det är dags att ta farväl

Hur härligt det än är med hundar och husdjur överlag, så finns det alltid en jobbigare sida också. En sak man inte kommer ifrån och ett beslut som man som djurägare måste vara redo att ta. Ett ansvar. Att veta då det är dags att låta sin vän vandra vidare. Att kunna ta farväl.

Idag är det två år sedan vi lät vår vackra prinsessa Julia vandra vidare. En kväll jag ännu minns med stor sorg. Hjärtat börjar klappa hårt och det börjar fortfarande bränna bakom ögonlocken då jag tänker tillbaka. Fortfarande rinner tårarna då jag tänker på henne. Tårarna rinner då jag skriver detta. Trots att det fortfarande känns svårt, tänkte jag idag dela med mig av lite tankar kring då det är dags att ta farväl av en vän.

Det var i oktober 2015 som jag och min mamma var tvungna att låta vår ängel gå vidare. Det känns helt sjukt att säga att det är två år sedan. Det känns som att det var igår jag kramade om henne senast. Samtidigt som jag sakta men säkert börjar glömma hur hennes päls kändes, hur hennes skall lät. Jag kommer aldrig att glömma henne, aldrig. Men i något skede går man ändå vidare. Man accepterar. Det är en fruktansvärt skrämmande känsla att man börjar glömma saker som hur hennes päls kändes, även om det är en naturlig gång och något man behöver göra för att överleva. 

Att vi var två om beslutet att låta henne gå gjorde inte det lättare, men kanske lite tryggare. Man var inte ensam i beslutet. Julia var pigg och glad in i det sista. Kanske var det just det som gjorde att vi visste när det var dags. Under de nästan 14 åren som Julia fanns i vårt liv hann vi uppleva så mycket kärlek tillsammans. Obeskrivlig kärlek.427275_3972663908552_527871699_nDå man tar hund eller vilket husdjur som helst, så vet man att det kommer en dag man är tvungen att skiljas åt. Det visste vi även med Julia. Man vet det hela tiden innerst inne, även om det inte är något man vill tänka på eller prata högt om. Trots att vi hade glädjen att ha henne i våra liv i nästan 14 år, kändes det för kort. Alldeles för kort.

Jag minns så väl samtalet jag fick av mamma då jag insåg att vår tid tillsammans håller på att komma till sin ände. Jag reste omedelbart hem, hem till min prinsessa. Julia kom emot mig, med viftande svans och sin varma blick. Hon sa att hon var glad att se mig och sedan tog hon farväl. Jag vet inte om jag förstod det just då, men i efterhand förstår jag att hon tog farväl där och då. Julia fanns med oss ännu ett dygn efter min ankomst. Ett dygn satt vi med henne, då vi sedan tog beslutet att låta henne gå.

Att låta henne gå var det tyngsta jag någonsin gjort. Att hålla hennes tass då hon tog sitt sista andetag var fruktansvärt. Men samtidigt så lättande. Och kärleksfullt. Det var så många känslor på en och samma gång. Vi visste båda att detta var Julias önskan, vilken vi var tvungna att ge henne. Det var vårt ansvar. Jag och mamma stod på varsin sida om henne, höll en tass var och tog farväl. Då Julia hade vandrat vidare kände jag bokstavligen en sten som föll från min axlar. Jag kunde andas igen, något det kändes som jag inte hade gjort på flera dygn.

Sorgen var ofattbar, såklart. Jag grät dagligen i många veckors tid och var helt ur balans. Men där fanns också en lättnad, över att hon nu hade det bra. Hon var fri. Hon är fri. Julia kommer alltid finnas med oss, i våra hjärtan. Vi kommer alltid att sakna henne och älska henne till månens ände. Det finns inga ord som kan beskriva hur fantastisk hon var och vilka avtryck hon gjorde i våra liv. Bland alla dessa känslor känner jag mig mig lättad över att vi gav henne sin sista önskan och lät henne gå då det var dags. Nu får hon äta risgrynsgröt och pannkaka med moffa där uppe, alldeles fritt, utan att vi säger att de blir för runda om magen.

Hur vet man då när det är dags. Jag vet inte, man bara vet. Man känner det i sitt hjärta, och även om det är ett beslut man inte vill ta är man skyldig att göra det. Av kärlek.

 

 

Söndagsmys

Söndag igen, vart tar dagarna och veckorna vägen. Imorgon inleder jag redan min tredje arbetsvecka efter semestern. Helt otroligt hur tiden rusar iväg. Hos oss har det varit en lite annorlunda söndag idag. Imorse vinkade vi nämligen hejdå åt husse, som skall tillbringa veckan på annat håll. Det kommer kännas tomt i huset, men vi skall nog klara oss, jag och Bianca.

Det har regnat i princip hela dagen, grått och trist. Vi trotsade ändå vädret och kom nyss in från en längre promenad. Det höll upp då vi gick iväg, men innan vi var hemma var nog både blöta och kalla. Bianca var alldeles sandig och lerig, så jag bestämde mig för att vi kör en ordentlig tvätt av hela henne. Hon är van att vi sköljer av tassar och under magen nu som då, så hon går oftast snällt in i duschen då man ber henne. Det gjorde hon även idag, men då hon såg att jag tog fram schampoflaskan tog hon första bästa tillfälle och sprang ur duschen. Vi hade lite delade åsikter om det här med tvätt idag, men jag vann och hon blev ren och fräsch till sist.

Efter duschen har hon alltid bråttom ut och springer genast runt och gnider sig mot väggar, golv och möbler. Mot allting. Hon håller ännu på och springer runt i full fart från ena sidan huset till andra, stannar upp och rullar och gnider sig här och där. Bara hon lugnar sig skall jag föna och borsta henne lite grann, så blir hon riktigt fin. Sen är vi redo för åter en ny vecka. En vecka med många roliga saker att se fram emot. IMG_7564.JPG

 

Ut över isen

Igår på eftermiddagen kom vi hem från stugan. Det var otroligt fint där ute. Så fint att man helt glömde bort att det faktiskt är lite vinter ännu. Gick ut i t-shirt och funderade varför det kändes så kallt. Vi gjorde absolut ingenting, jag läste inte ens tidningarna jag hade med mig. Vi njöt av att bara vara och så gjorde även Bianca. Hon trivs, precis som mig, väldigt bra där ute.

Vanligtvis åker vi ut med båt eller snöskoter, eftersom det inte finns någon bilväg dit. Men den här gången åkte vi ut med sparkkälke. Vi packade med oss det vi behövde i våra ryggsäckar och tog vattendunkarna på en pulka.

Jag kan erkänna att jag var ganska nervös innan vi åkte ut. Dels för att jag har har otrolig respekt för vatten och även isarna, vilket man självklart skall ha. Respekten består även till stor del av rädsla. Min sambo har dock väldigt bra koll på isarna, så jag litar på honom. Han mäter alltid isens tjocklek och vet var man kan röra sig. Jag vet att han inte skulle låta oss gå där han är det minsta osäker. Då jag själv fick se hur tjocka isarna faktiskt var där ute så blev jag också lite lugnare.

Jag var även lite nervös för hur det skulle gå att åka sparkkälke med Bianca. Hon är ju en vallhund och vill valla det mesta som rör sig. Men det gick jättebra, återigen får jag vara väldigt stolt över henne. Hon sprang väldigt fint i koppel bredvid kälken. Nu då vi vet att det fungerade bra även på detta sätt, så kan vi göra om det. Nästa vinter alltså, vårt nästa färdmedel detta år blir nog båten.

Obs, på bilden där ni ser öppet vatten så står vi på land. Så mamma, du kan vara helt lugn. img_5012img_5017img_5016img_5014.jpgimg_5020

Saker som bara en hundägare kan förstå

Du har alltid lite hundgodis i jackfickan. Det är inga konstigheter om det eventuellt faller ut en godis eller två från fickan då du skall ta fram nycklarna eller plånboken. Lite pinsamt kan det dock vara om det händer på jobbet eller i kassakön. I bilen ligger det oftast några extra koppel, halsband. Kanske en hundmatskål, bajspåsar. Alltid redo.

Det är konstigt om du inte hittar hundhår i maten. Hundhår på kläder, möbler och i maten är en vardaglig sak som inte förvånar dig. Äter du lunchlådan på jobbet och hittar ett hundhår maten så plockar du bara bort det utan att tänka desto mera. Och om du tappar mat på golvet då du äter hemma så har du knappt en tanke på att behöva plocka upp det, på något konstigt sätt försvinner det i alla fall.14045677_10209269803994495_1597877168458745095_nOm du möter en människa med hund så lägger du oftast mera märke till hunden än människan. ”Ja, fanns det en matte eller husse där också, missade det.” Besöker du någon med hund så sätter du dig på golvet med hunden medan de andra sätter sig vid kaffebordet. Troligtvis kommer du inte längre än tamburen heller.

Du hinner njuta ungefär fem minuter av ett ny dammsuget eller tvättat golv. innan golvet är fullt med sand, nyklippt gräs eller tassavtryck igen. Ibland kommer de till en punkt då du tänker strunt samma, och gräver fram dammsugaren strax före gästerna kommer. Om ens då. 

Svar på era frågor

Nu skall jag svara på era frågor som ni ställde mig i frågestunden. Ni kom med bra och många frågor. Som ni säkert har märkt så har jag lite svårt att hålla mig kort angående det mesta, men nu skall jag försöka svara relativt kort på dessa frågor och sedan tar jag upp vissa saker lite mera ingående i olika inlägg.

Beskriv Bianca med tre ord.

Social, Sprallig och Söt.

Om du inte skulle få välja sheltie, vilken hundras skulle du då bli ägare till?

Nu är jag inte så inläst på andra raser än just sheltie, men jag tror jag skulle välja en golden retriever eller labrador. De verkar så lojala och härliga. Eller en Tollare, Nova Scotia Duck Tolling Retriever, de är så fantastiskt fina. En sådan skulle jag nog ta. Sedan vet jag egentligen ingenting om någon av dessa raser, så vilken som egentligen passar mig vet jag inte. 

12360157_10207323069047338_5147416788169008241_n

Räkna upp 5-10 finlandssvenska favoritbloggar.
Några av de här är sådana jag klickar in mig på dagligen, medan några är sådana jag ganska nyss hittat. Överlag så följer jag inte så många bloggar, utan klickar mest in mig på inlägg som ser intressanta ut. Men här är några jag tycker om att läsa, Daniela, Christina, Emily, Sara, Karolina, Sandra, Corinne och Amanda.

Vad har du för erfarenhet av Shetland Sheepdog?

I det här inlägget skrev jag lite kort om rasen Shetland Sheepdog. Då jag var 11 år tog vi en sheltie till familjen, Julia. Detta efter att ha haft en samojed i huset som blev gammal och var tvungen att lämna oss. Att gå från en stor samojed som var ute i princip året runt till en mindre hund som var inne och i famnen för det mesta var annorlunda. Man kan inte jämföra de två raserna, men det var givetvis en helt annat sak att ha en sheltie i huset. Sedan Julia kom till oss har jag i princip varit omringad av sheltisar och lärt mig mycket om den här fantastiska rasen. Jag kan tycka det är svårt att förklara hur en sheltie är, åt en person som inte känner rasen. Det är nämligen en väldigt speciell ras. En sheltie trivs bäst då den får vara med sin familj och vara med där det händer, den är alert, aktiv och lättlärd. Vill man ha en hund som ligger i sin korg och sover eller bor ute i en hundkoja är det nog inte en passande ras. Men vill man ha en kärleksfull och lojal vän som håller dig aktiv och följer dig vart du än går, då kan sheltie vara den rätta. Läs inlägget jag länkade till där uppe för att läsa mer ingående vad jag tycker om rasen sheltie.

12373266_10207323069487349_3800523641488491195_n

Hur sköter du hundens hygien?

Alla raser har olika behov angående pälsvård och hygien. Jag putsar inte Biancas öron, om inte de speciellt verkar finnas behov för det. Jag vet faktiskt ingen sheltieägare som skulle ta hand om öronen på något speciellt sätt. Pälsen är lång och fin men lättskött, även om man kanske inte tror det. Jag borstar igenom Biancas päls med en borste ungefär en gång i veckan och sprayar därefter lite balsamspray på vissa ställen. Sheltisar brukar ha en tendens att få knutar vid öronen, svansen och Bianca får även vid armvecken (där benen slutar), så de ställena är sådana som behöver kammas lite extra ibland. Vid tassarna klipper jag ibland bort lite extra päls, speciellt vintertid. Jag tvättar henne vid behov, men max ett par gånger i året. Tassar och mage tvättar jag om hon blivit smutsig. Hur jag sköter hennes tänder och hur jag klipper hennes klor tar jag upp i ett skilt inlägg!

Vad behöver jag tänka på att köpa hem innan valpen kommer?

Jag har flera valp-relaterade inlägg på kommande, så jag tror jag svarar på det här i ett inlägg också.