Pratar du med din hund?

Godmorgon vännen! Har du sovit gott? Jag har sovit som en stock.
Skall vi gå ner och koka kaffe och äta frukost?
Kom, så går vi!

Sådär kan en helt vanligt morgon hos oss låta, kommunikationen mellan mig och Bianca. Vi pratar och kommunicerar med varandra jämt. Med ord, gester och kroppsspråk. Hon är min bästa vän, den jag kan prata med precis allt om. Hon lyssnar, oavsett vad.

Precis som Susanne sade, hon som besökte oss i början på året (klick) så tycker vi människor att kommunikation skall ske med ord. Det är ord vi förstår oss på och det är ord vi vill ha. Hundar använder sig inte av ord, men det betyder inte att vi inte kan kommunicera med varann. Tvärtom, vi människor måste lära oss att kommunikation kan ske med så mycket annat än bara ord. Kommunikation är två individer som förstår varann, som utbyter tankar och känslor, kanske åsikter med varann. Kommunikation är inte lika med ord från båda parter.Kimitoön saramariaexenia.wordpress (2)Jag har varit med om att folk tittat snett på mig då jag påbörjat en mening med ”Då jag pratade med Bianca..”. Men det är sant, jag pratar med henne. Jag använder mig till stor del av ord, eftersom det är sättet jag är van med. Medan Bianca använder sig av läten, kroppsspråk, signaler och blickar. Det är så vi kommunicerar. Vi pratar dagligen med varann och det är inget jag skulle vilja vara utan. Jag tror det är otroligt viktigt, att bara kommunicera med sin hund. Vare sig det är med eller utan ord. 

Visa hunden vilken väg ni skall gå idag, säg ”här svänger vi höger”. Berätta och visa för hunden att du är glad att se den efter din arbetsdag. Fråga hunden var den gömt bollen. Berätta vart du åker och när du kommer hem. Hundar är otroligt intelligenta varelser och förstår så mycket mera än vi kan ana. Oavsett om vi väljer att berätta saker för hunden med eller utan ord måste vi komma ihåg att kommunicera med varann. Jag tror att ord är ett bra hjälpmedel här, eftersom jag tror hunden lär sig mycket av att lyssna på oss. Den lär sig ord och lär sig koppla ord med vissa kroppsrörelser. Vi skapar en kontakt med varann. Stärker relationen.

Bara för att hunden inte kan svara dig med ord, betyder det inte att du inte kan prata med den. Det betyder inte att du inte kan berätta hur din dag på jobbet var. Berätta vad du drömde inatt. Vad ni bör handla hem. Vem som kommer på besök i helgen. Eller vad som helst. Prata med din hund, den kommer älska det. Du också.

Annonser

Det är vårt hem

Trots mitt känslosvall igår var det ändå skönt att komma hem. Även om jag kanske inte riktigt känner det än. Det tar ett tag att ställa om och att få ordning på känslorna. Ett tag för ångesten att släppa. Bara den väl gör det kan man uppskatta hemmet och vardagen igen, sådär som man vanligen gör.  

Det är snart 2,5 år sedan vi flyttade hit till vårt hem, här vi bor idag. Samtidigt som det känns som vi bott här hela livet så minns jag hela flytten precis som det var igår. Jag minns då vi började leta efter lägenhet. Vi skulle börja leta lite smått och plötsligt hade vi kollat på tiotals lägenheter redan första veckan. Vi såg på en massa lägenheter, utan att hitta någon som kändes riktigt rätt. Precis då vi bestämt oss för att ta en paus i letandet och lägga allting på is för en stund så dök den upp. Lägenheten. Vårt hem.

Då vi åkte iväg på visningen kändes det helt ofattbart att detta kunde bli vårt. Det kändes overkligt. En parhus lägenhet på över 100 kvadrat och två våningar. Terrass, balkong och ett helt eget garage. Bärbuskar, körsbärsträd och en egen gård. Vi anmälde vårt intresse, men hade inte så höga förhoppningar.

Då vi fick veta att vi skulle få lägenheten var lyckan total. Att gå från de lägenheter vi bodde i då till detta var enormt. En stor positiv förändring. Det är inget nytt och modernt hus vi bor i, men det har allt vi behöver för nu. Området är trevlig och perfekt avstånd till precis allting. Det absolut bästa är att vi har så mycket utrymme och egen gård, för Bianca skull. Egen gård är guld värt då man har hund.

Att detta är vårt hem, vårt första gemensamma hem, är något jag är otroligt glad över. Trots att vi drömmer om ett egnahemshus inom snar framtid, så fungerar det här bättre än bra för nu. Tills vi hittar vårt nästa hem.

Böle (1)
Biancas första besök i vårt nya hem.

Känslostorm

Vi är nu påväg hem igen, efter några riktigt trevliga dagar i Åbo. Vi har umgåtts med vänner och blivit bortskämda med både middagar och frukost. En riktigt rolig helg. Bianca har varit med hela helgen och skött sig exemplariskt. Hon är oftast väldigt behändig att ha med sig, så även denna gång.

Hur roligt det än är att besöka vänner och familj i Södra Finland så bidrar det alltid till lite ledsamma känslor, för mig. Jag blir alltid påmind om det långa avståndet och de fakto att det finns inget jag kan göra åt det. Jag är en väldigt känslosam person och har alltid känslorna på ytan, ännu mera under och strax efter dessa resor. Att säga hejdå och inte veta när man ses nästa gång, det tär på mig. Något fruktansvärt. 

Det känns som man går miste om så mycket och kan inte vara delaktig på samma sätt. Man är ingen självklar del i familjen. Det låter sjukt, vilket jag inser då jag skriver det. Men det är verkligen så det känns ibland. Man känner sig bortglömd och utanför. Vilket inte beror på varken familjemedlemmar eller vänner, det bara är så det känns. Känslor som blir mera påtagliga då man är där. 

Då jag åker ner är jag oftast glad och förväntansfull. Hemresorna däremot är ångestfyllda och en enda stor känslostorm. Total obalans. Något jag helst skulle slippa, att känna såhär. Det är verkligen en kamp för mig. Samma kamp varenda gång. Jag trivs så otroligt bra där vi bor och vill verkligen inte lämna det. Kan inte tänka mig att lämna det. Samtidigt som jag är så otroligt trött på alla känslor avståndet medför. En känslostorm, det är vad det är. En storm jag känner mig väldigt förvirrad och ensam i. 

Att resa med hunden

Jag och Bianca sitter på bussen på väg ner mot Södra Finland. Vi skall möta upp sambon där och spendera helgen hos våra vänner. Det skall bli riktigt kul. Dels skall vi få träffa husse som vi inte sett på en hel vecka och dels skall vi få tillbringa tid med vänner vi inte heller sett eller umgåtts med på väldigt länge. Känns som jag gått på högvarv hela veckan, så en helg i gott sällskap kommer lägligt. 

Att åka buss med Bianca har aldrig varit något problem, aldrig. Jag tror vi åkte buss till Södra Finland första gången då hon bara var några månader gammal. Redan då gick det hur bra som helst, trots att hon var en sprallig valp och inte ens var rumsren. Ändå klarade hon sex timmar i en buss utan problem.

Busschaufförerna brukar ofta uppmärksamma Bianca på något sätt då vi stiger på bussen. Ibland drar de till med ett litet skämt, som senast då han frågade vad skönheten i min famn hette och sade att en tjej med ett sådant fint namn åker gratis.

Det finns flera orsaker till att jag hellre väljer buss än tåg, då jag reser med Bianca. Dels för att hundar åker gratis på buss, men på tåg kostar de extra. Jag väljer alltid en buss som går raka vägen, utan byten. Med tåg måste man nästan alltid byta någonstans. Buss är betydligt billigare, speciellt om man köper sin biljett på förhand på nätet. De senaste gångerna har jag betalat under 10€. I bussen finns det också mera utrymme, vi brukar sätta oss längst bak med Bianca och har oftast hela baksätet för oss själva. Betydligt lugnare. I tågen sitter man i en djurvagn där det kan finnas hur mycket hundar, katter och andra djur som helst. Mera kaotiskt stämning.

Bianca sitter fastkopplad i sitt bälte här i bussen, ligger på sin filt och tittar ut genom fönstret. Hon tycker bättre om buss än bil, eftersom hon ser mycket mera. Fem timmar kvar ungefär, så vi har lite tid att döda. Men inga problem, innan vi vet ordet av så är vi framme i Åbo. Önskar er alla en fin helg ❤

Om att gå på kurs

Jag och Bianca har börjat på kurs. Vi har inte gått någon kurs sedan ifjol, så det var på tiden. Senast gick vi klick och trick kurs, där hon bland annat lärde sig vinka och krypa. Den här gången heter kursen fint i koppel.

Orsaken till att jag valde att gå denna kurs var egentligen inte för att Bianca drar i kopplet som en galning, för det gör hon inte. Hon har ett litet drag på då vi går, men det är egentligen inget som stör vår vardag. Jag vet att det skulle vara lätt att träna bort om jag bara lade manken till och övade lite mera. Jag valde ändå att gå kursen för att jag tycker alltid man lär sig något då man går kurs. Att lära sin hund gå fint i koppel gör ju heller ingen skada. Plus att nu blir jag tvungen att lägga manken till och träna på detta som jag så länge tänkt göra, men som jag skjutit upp. Fram för allt är det roligt att träna tillsammans och ha en gemensam stund.

Bianca förstod snabbt vad det var frågan om, hur hon skulle gå för att få belöning. Inga problem för henne. På denna kurs är det nog mera jag som behöver lära mig. Hur jag skall gå och hur jag skall belöna henne. Mycket, eller det mesta, handlar ju om vad den som håller i kopplet gör. På många av de kurser vi gått har jag lärt mig minst lika mycket som Bianca, om inte mera. Bianca är nog mycket mera snabblärd än vad jag är.

Vi startade från en bra grund med Bianca, men hon har redan utvecklats massor och lärt sig massor. Hon slutar aldrig att imponera på mig, lilla Binkki. Ikväll har vi vår tredje kurskväll och jag väntar med spänning för att se vad vi kommer att lära oss ikväll. img_3653

Då husse inte är hemma

Som jag skrev i söndags så har vi ingen husse hemma denna vecka. Han är ut på andra äventyr och jag och Bianca är hemma på tumis. Det känns lite ovanligt tomt här i huset. Vi är inte så vana med att husse är bortrest. Oftast är det jag eller jag och Bianca som är borta hemifrån, men ganska sällan är vi hemma utan honom så här länge.

Bianca funderar lite till och från var han är. Hör hon något ljud är det full fart till dörren, ifall det är husse som kommer hem. På kvällarna ligger hon vid trappan på övervåningen och väntar ett tag, ifall han åtminstone skulle komma hem till natten. Men snart får vi träffa honom igen, några dagar till skall vi nog klara av.

Att ha husse borta innebär egentligen mest att jag nu går alla promenader med henne, vilket vi vanligtvis delar på. Jag kan inte heller åka bort efter jobbet på samma sätt, om jag inte kan ta med henne förstås. Mera ansvar. Inget jag har emot, såklart. Men då den ena partnern är borta märker man verkligen hur många saker man delar på i vardagen och hur mycket hjälp man har av den andra. Det blir tydligare.

I övrigt innebär det också att Bianca sover med mig i sängen. Jag äter lite mera choklad än vanligt. Tar långa varma duschar, för här är ingen som säger att vi måste spara varmvatten. Somnar till serier. Snoozar lite längre än vanligt, ingen som stör sig på min väckarklocka. Gör lite sådant vi kanske inte gör då husse är hemma. Så helt skönt, på sitt vis. Men vi saknar nog vår husse ändå, mellan varven.

Bianca (2)

Att vara kompishund

Vi är precis hemkomna från vår första Kompishund träff efter sommarpausen. Det var roligt att träffa alla kompishundar igen och givetvis även alla klienter. Att jag och Bianca blev godkända och fick bli medlemmar i Kompishund verksamheten är något jag är otroligt glad över. Det känns roligt att tillsammans kunna glädja andra i deras vardag. Här skrev jag ett inlägg om då vi hade fått veta att vi fick bli en del av verksamheten.

Det här var Biancas sjätte besök, vilket innebär att hon nu kommer få en Kompishund halsduk. Det är en halsduk som hon sedan kommer få bära under besöken och andra evenemang vi deltar i med Kompishundarna.

Det bästa med att vara en del av Kompishund verksamheten är precis det som jag redan nämnde, att tillsammans kunna glädja andra. Att se andra personer bli glada då vi sitter bredvid dem en stund. Att få göra det tillsammans med andra hundkompisar och hundägare. Att vara en del av en grupp. Känslan av att göra något fint för andra. Det är det bästa.img_3789