Med skräckblandad förtjusning

Det kändes tungt imorse då väckarklockan ringde 05.40, inte ens Bianca var intresserad av att stiga upp den tiden. Men upp kom vi och jag åkte iväg en stund senare, Bianca gick upp och fortsatte sova med husse.

Jag kan inte påstå att jag minns speciellt mycket av vad läraren talade om före lunch. Det mesta gick förbi mig. Men nu är jag påväg hem igen, solen skiner in genom tågfönstret och dagen känns rätt så givande ändå. Så medan läraren berättade historier om sina grannar och annat orelevant satt jag och läste på eget material. Så jag lärde mig massor ändå. Tid som används oeffektivt är något jag irriterar mig något otroligt på, speciellt då jag åkt över två timmar och betalat för tågbiljetter för att närvara. 

Detta var i alla fall näst sista (!) gången jag åker till Tammerfors innan mina yrkesprov. Nästa vecka åker jag dit en dag för att bekanta mig med deras salong, där alla yrkesprov kommer att utföras. Samt öva på en behandling som jag inte har möjlighet att öva på någon annanstans. Sedan är snart veckan här, veckan då jag utför alla mina yrkesprov under dagarna tre och förhoppningsvis kan åka hem med titeln kosmetolog. 

Jag läser, studerar och förbereder mig så mycket jag bara kan och hinner. Mina nerver har en förmåga att ställa till det för mig i sådana här situationer. Så jag vill förbereda mig så mycket jag kan och hoppas att ett lugn och säker känsla infinner sig då det väl är dags. Om allt går som planerat är jag alltså endast tre veckor ifrån att säga tack&hej till detta läroavtal. Med skräckblandad förtjusning, mest förtjusning.