Då vi upptäckte att hon hade ont

Idag skall jag ta er tillbaka i vår sjukdomshistoria. Då Bianca var åtta månader gammal blev hon diagnostiserad med Slipped Tendon, även kallat Sheltiehäl och Kinnervika på finska. Kort och enkelt förklarat betyder att akillessenan hoppar ur led, gång på gång. Hunden blir ofta akut halt och behöver opereras. Då Bianca fick sin diagnos så skrev jag inte så ingående om det på bloggen, vilket jag idag kanske önskar att jag skulle ha gjort. Visst minns jag rätt så bra, men vissa saker har jag glömt och säkert också förträngt.

Däremot minns jag väldigt bra då första symptomen kom. Vi hade en liten tunnel hemma, som Bianca älskade att springa igenom. En kväll sprang hon igenom den som hon alltid gjorde, men då hon kom ut gnydde hon och ryckte till med benet. Jag trodde hon hade stött i benet någonstans i tunneln och undersökte både henne och tunneln. Hon visade dock inga tecken på att ha ont, så vi funderade inte så mycket mera på det den kvällen.

En vecka senare kom min mamma på besök till Vasa. Vi var ut och promenerade med hundarna då Bianca plötsligt ryckte till (uppåt) med benet igen, samma ben. Tänkte att hon kanske skadade benet lite tunneln trots allt. Detta fortsatte de kommande dagarna och hon började rycka upp benet mer och mer, varpå hon ofta haltade lite grann och ville helst inte gå. Då kontaktade jag veterinären och fick tid väldigt snabbt.

De två veterinärerna som undersökte Bianca sade genast att detta är slipped tendon, på båda benen. Värre på det vänstra, men båda benen behövde opereras. Då jag hörde dem säga det så kände jag mig så förtvivlad, min lilla valp på åtta månader hade ont i båda sin ben och det fanns inget jag kunde göra i stunden. Jag var rätt så ny i rollen som hundägare och allting kändes väldigt skrämmande. Jag och Bianca åkte hem, jag ringde min mamma som åkt tillbaka till Södra Finland i hopp om några lugnande ord. Lugnande ord fick jag såklart och hon hjälpte mig att hitta veterinärkliniker som utförde dessa operationer, i hopp om att få tid så snabbt som möjligt. Närmaste alternativet var i Seinäjoki.

En klinik sade att de opererar ett ben i taget och en annan sade att de tar båda samtidigt. Enligt den första kliniken brukar man inte operera både samtidigt, men enligt den andra var detta det enda rätta. Jag  tog beslutet att åka till Seinäjoki veckan därpå och operera både benen samtidigt. Det kändes ganska tufft att operera båda benen på samma gång, men de försäkrade mig om att det inte skulle bli några problem, hon kommer både kunna röra sig och kunna gå. Att operera båda benen samtidigt betydde endast en operation och kortare rehabilitering, vilket nog var det som fick mig att ta beslutet.

Under veckan som vi väntade på operation blev Biancas ben sämre. De sista dagarna var vi endast ut på kissrundor och utöver det låg hon för det mesta i min famn, hon kände sig rätt så besvärad av benen som krånglade. En valp så full av energi, men som inte ville gå överhuvudtaget. Jag var hemma med henne varje dag och min mamma kom åter igen upp till Vasa för att hjälpa oss före och efter operationen. Hur vi sedan fortsatte vår resa tar vi i ett annat inlägg. Alla inlägg som berör Biancas slipped tendon operation hittar du under rubriken ”Hundar” och ”Slipped Tendon”.IMG_0140

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s