En påminnelse 

Jag vet inte hur man börjar ett inlägg som detta. Jag vet inte ens om det är rätt att skriva ner sina tankar såhär. Finns det ens något sådant som rätt eller fel i en situation som denna. Alla gränser är plötsligt så suddiga. 

Det är ofattbart. Overkligt. Orättvist. Man är i chock och det finns egentligen inga ord för detta.  Vi har åter igen fått oss en påminnelse om hur skört livet kan vara. Om hur våra liv hänger på en tråd. Om hur vi skall vara tacksamma över allt vi har och när vi har det. Plötsligt känns alla vardagliga bekymmer så otroligt löjliga och nästan patetiska. 

Min hemort drabbades av en stor tragedi under helgen som varit. En tragedi som fick hela ön att stanna upp. En trafikolycka med följder som man inte tror kan vara sanna. På en liten ort där alla känner alla, blir alla berörda på något sätt. Någon miste en son, en bror, sitt barnbarn, en livskamrat, sin pappa och många misste vi även en eller flera vänner. 

Mina tankar går till alla anhöriga. Man önskar det fanns något man kunde göra för att lindra smärtan. Man önskar att man kunde göra något mera än önska dem all styrka och alla krafter i världen. 

Jag har varit i Södra Finland några dagar och gjort vad jag har kunnat, funnits där för någon som behövde mig. Vi har funnits där för varann. Nu behövs det bara tid. Tid för att förstå och bearbeta. Mina tankar finns hela tiden med de anhöriga och jag sänder dem all min styrka. 

Vila i frid ❤

Annonser

4 reaktioner på ”En påminnelse 

  1. och det är fel att säga som jag gör; men den här gången är jag tacksam över att jag inte kände någon personligen för jag hade inte kunnat bearbeta det just nu (fast man är aldrig redo eller hur?), men som HSP berörs jag i alla fall, grubblar och ifrågasätter, det kändes ändå nära inpå för att jag var hemma i Kimito under det veckoslutet, och jag hade helt nyligen själv krockat med en hjort (varpå jag frågar mig, hur kan jag ha tur 2 gånger i trafikolyckor, och andra inte ens så många gånger?), den där vägen förknippades också med speciella minnen från praktiken på Söderlångvik gård.

    Ge det tid, sorgearbete är inte klart på en natt. Fint av dig att du funnits där för någon som behövt dig tillika som du säkert också behövt någon. Kram

    1. Jag förstår att du säger som du gör, och ser inget fel i det. Faktiskt. Naturligt att man känner så. Man grubblar och ifrågasätter, troligtvis livet ut. Livet är skört och vi måste lära oss leva med en del saker som inte känns helt rättvisa alla gånger. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s