Ett år sedan vi sade farväl

Vissa saker stannar kvar så färskt i minnet, oavsett hur lång tid som passerar. Den åttonde oktober ifjol satt jag på tåget påväg hem från Tammerfors. Hade fått höra några riktigt fina ord av läraren och lämnade Tammerfors glad för första gången någonsin. Min mamma ringde, vi behövde inte prata speciellt många minuter innan jag förstod att allt inte stod rätt till.

Vår lilla Julia mådde inte bra. Vår alltid så pigga och energiska Julia mådde plötsligt inte alls bra. Mamma bad mig avvakta och vänta på vad veterinärbesöket dagen därpå skulle ge oss. Jag skulle jobba både fredag och lördag efter det här samtalet, men bestämde genast att jag skulle åka ner efter jobbet på lördag. 

Till min lycka var vi för många på jobbet just den lördagen, så jag fick hoppa på bussen redan på morgonen. Min snälla före detta arbetskollega lovade dessutom ta mina skift in på veckan, så att jag kunde stanna hos mamma så länge det behövdes.

Då jag kom fram till mamma och såg  Julia förstod jag genast. Jag hade rest dit för att ta farväl av min bästa vän. Det var därför jag var där. Julia viftade på svansen då hon såg mig, tog tre steg mot mig och lutade sig mot mig. Hon såg mig rakt in i ögonen och tackade mig för att jag kom hem till henne. Det här var sista gången hon såg på mig sådär som hon brukade. Det här var sista gången jag såg hennes själ i hennes ögon.

Vi satt med henne hela lördagen och söndagen och försökte på alla sätt och vis få situationen att förbättras. Vi höll våra tummar och höll hoppet uppe. Det blev aldrig bättre. På söndag kväll förstod vi båda. Vi var vi tvungna att ta vårt jobbigaste beslut någonsin. Vi var tvungna att låta henne gå. Det var dags. 

Hon somnade in utan smärtor. Tårarna rann och vi höll om henne och berättade för henne att allting kommer att bli bra nu. I sin fina korg som hon älskade så mycket  fick hon somna in. För ett år sedan. Idag.

Då vi gick in på kliniken minns jag att jag grät så mina ögon var alldeles blurriga. Det kändes som jag inte kunde andas. Jag kände mig inte överhuvudtaget närvarande. I mitt huvud velade jag mellan om vi gjorde rätt eller fel. I mitt hjärta visste jag ändå att vi gjorde rätt. Hon hade så tydligt visat  för oss att det var det här hon ville. Hon ville bara sova.

Då vi gick ut från kliniken kände jag mig lättad. Den där stenen som legat så hårt på bröstet var borta. Jag kunde andas lite igen. Här förstod jag inte riktigt ännu att jag aldrig kommer att få se henne igen, jag var bara lättad över att veta att hon mådde bra nu. En känslostorm pågick inne i min kropp. Den natten sov jag inget, bara grät och kände mig tommare och kände mera sorg än jag någonsin känt i hela mitt liv. Följande dag klämde jag mest ner huvudet i en kudde och skrek. Jag var arg för att hon tagits ifrån oss.

Jag minns att jag satt och höll om henne hemma på lördag kväll och bad om att hennes hjärta skulle sluta slå.Så att det skulle ha varit hennes val och inte vårat. I bilen på väg till kliniken bad jag om detsamma. Jag ville bara att hon skulle få lämna oss på sina villkor, inte våra. Även om jag vet att det var vår skyldighet och vårt ansvar att se då tiden är inne och ta beslutet. Jag vet att vi gjorde rätt beslut, annars hade vi aldrig gjort det.

Tiden efter händelsen var tung. Så otroligt tung. Jag grät mest hela tiden, speciellt på nätterna. Minsta lilla sak kunde få mig totalt ur balans. En period ville jag se bilder på henne hela tiden, sedan ville jag inte ens tänka på henne. Jag var ledsen, arg och frustrerad. Livet kändes orättvist.

Jag är glad att jag minns den där kvällen så bra, samtidigt som det tär på en att så lätt kunna gå tillbaka in i känslorna jag kände då. Vi fick ett vackert farväl, något jag kommer vara evigt tacksam över. För ett år sedan funderade jag om jag någonsin kommer att komma över det, idag inser jag att jag kommer aldrig att komma över det. Jag kommer bara lära mig att leva med det.

Jag saknar henne så ofattbart mycket och kan inte ännu idag förstå att hon lämnat oss. Jag kommer sakna, sörja och älska henne för evigt. Vår vackra Julia, vi tänker på dig ❤

427275_3972663908552_527871699_n

Annonser

7 reaktioner på ”Ett år sedan vi sade farväl

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s