Jag frågade aldrig honom

För ett bra tag sedan då jag var ut och promenerade med Daniela, så frågade hon mig något i stil med om hur min sambo gick med på att skaffa hund. Nu minns jag inte exakt hur Daniela ställde frågan, men någonting ditåt var det.

Sanningen är att jag aldrig bad om hans lov. Att skaffa hund var egentligen inget gemensamt beslut. Det var mitt beslut och det var jag som skaffade Bianca. Jag berättade planerna för honom om att skaffa Bianca och han fick mer eller mindre acceptera läget. Låter det själviskt? Det var det kanske. Men saken är den att 1. Vi bodde inte med varandra då Bianca kom in i bilden. 2. Jag har alltid sagt att vill man dela sitt liv med mig så måste man också dela sitt liv med en hund en dag. Skulle vi ha bott under samma tak så hade jag självklart varit tvungen att få hans godkännande mer eller mindre skriftligt.

Att ha en hund är väldigt viktigt för mig. Det är en självklarhet. Det är lika självklart som att man dammsuger då det är dammigt eller tvättar kläderna då de är smutsiga. Tiden före Bianca var tom, väldigt tom. Vägen hem till hundarna på Kimitoön var lång och saknaden var stor. Bianca var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse.

Skulle jag haft en pojkvän som inte accepterat att ha en hund i sitt liv så skulle vi definitivt haft ett problem. Ett sådant val är inget jag varken kan eller vill ta. Därför är jag otroligt glad och tacksam över att min sambo aldrig protesterade.

Givetvis bollade jag tankar med sambon innan Bianca flyttade till mig. Hur han kände och vad han tänkte. Han var såklart lite osäker på situationen, i och med att han inte växt upp med hund i huset. Men han anpassade sig snabbt och har sedan dag ett haft en betydande del i Biancas liv. Idag är Bianca och han oskiljaktiga. Det är så härligt att se dem tillsammans. Hon ger verkligen honom exakt samma lycka och glädje som hon ger mig.

Bianca kom in i vårat liv som min hund, men idag är hon vår hund och det är hon som har gjort oss till den familj som vi är idag.bild (10)

Annonser

4 reaktioner på ”Jag frågade aldrig honom

  1. Vilken tur att han inte är allergisk mot hundar… det tycker jag skulle vara jobbigt. Att hitta sitt livs kärlek, och så skulle han inte kunna umgås med hundar eller katter…

  2. Å vem kan inte älska en hund, liksom!? 😉 De är ju så gosiga, ingen skillna vilken ras eller storlek eller hur hårig den är! 🙂 Jag var själv rädd för hundar (i alla raser och storlekar) tills pappa i smyg en dag hämtade hem Parson Jack Russell Terriern, Otto. Efter att Otto kom in i mitt liv (som pappas hund) har mitt liv blivit berikat med kärlek! Jag har lärt mig läsa hundars kroppspråk och signaler (kan man säga så?!) och är inte alls rädd för hundar mera. De finns där när man är ledsen och glad och det är ingen skillnad hurdan skitdag man haft, alla dåliga saker blåser iväg då en hund glatt studsar emot en då man kommer hem till pappa/o hälsar på. Nu handla den här kommentaren igen mer om mig än om ditt inlägg, förlåt. Men jag kan absolut tänka mig ha en hund ”när jag blir stor” 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s