Att leva med två opererade ben

Idag är det ganska exakt ett halvt år sedan vi fick beskedet. Ett halvt år sedan hennes ben plötsligt slutade fungera. Hon ville inte gå, inte äta, inte leka. Hon ville bara sitta i famnen. Hon bad om hjälp.

Idag är jag glad att jag är en uppmärksam matte, som snabbt såg det första tecknet och förstod att något var fel. Vad som var fel förstod jag inte då, men efter råd och stöd av andra hundägare så hade vi kort därefter veterinärbeskedet i hand. Slipped Tendon, operation.

Jag minns ännu idag klumpen i min hals då veterinären säger att senan i båda benen är lös och hoppar tydligt ur led. Att båda benen skall opereras. Jag såg på Bianca att hon hade ont, hon var inte sig själv. Just den stunden kände jag mig som världens sämsta matte. Jag var smått chockad men försökte lugna mig själv. Tog några djupa andetag, ringde mamma (även Biancas uppfödare, för de som missat den detaljen), som genast tog på sig uppgiften att ringa runt till kliniker för att få en snabb operationstid. Själv satt jag bara hemma med Bianca i famnen och försökte få grepp om saker och ting.

Från en alldeles frisk och energisk 8 månaders hund till en sjuk hund som inte vill lämna mattes famn. Och ingenting kunde vi göra, bara vänta. Det var det värsta, att JAG inte kunde göra någonting för henne i denna stund. Som tur var så fick vi operationstid ganska snabbt, ungefär en vecka senare.

Mamma kom till Vasa för att hjälpa till. Vi förberedde oss på olika sätt och pratade med andra som gått igenom samma sak. Operationsdagen kom, det var också dagen som jag, tro det elle ej, var mycket lugnare. Visste ju att hon inte behövde ha ont efter detta längre.

Efter tre timmars väntan hämtade vi en mycket sömnig Bianca från kliniken i Seinäjoki. En sömnig hund med båda bakbenen inlindade i tjockt bandage. Vi åkte hem och följde veterinärens råd och tog en dag i taget. Först var hon ganska ynklig, ville inte gå eller stöda på benen alls. Satt bara på baken i buren och såg på mig. Hon ville inte utföra några som helst behov, men då det blev kris så hände det rätt och slätt där hon befann sig. Men det tog inte mera en tre dagar så började den gamla Bianca återvända igen. Hon var tvungen att vara ganska stilla och fick inte busa, men hon gick sakta fram på sina inpaketerade ben inne i lägenheten. Vi satte strumpor och plastpåsar på benen, lyfte ut henne till en gräsplätt där hon fick uträtta sina behov. Hon lekte i liggande ställning med sina leksaker, log, mådde bra. Några veckor senare åkte bandaget bort, rehabiliteringen började och hon blev bättre från dag till dag.

Nu, ett halvt år senare kan jag konstatera att jag inte skulle ha behövt vara så rädd och oroa mig så mycket. Jag är glad och tacksam för att det var just slipped tendon hon hade och ingen annan sjukdom eller allvarligt fel i benen. Slutligen kan jag också konstatera att hundar, djur, är otroliga på att anpassa sig. Bianca klarade hela resan som en dans, tack vare att hon är så stark så blev jag också det.

Idag är Bianca en frisk och normal hund. Man ser inga synliga tecken på att hon opererat båda bakbenen. Säkerligen finns där någonting i själva senan eller musklerna som alltid kommer att vara lite annorlunda, men hon lever ett normalt hundliv. Och det är vi glada för!

IMG_2068

Annonser

2 reaktioner på ”Att leva med två opererade ben

  1. Hon är sååå fin 🙂
    Det är hemskt när man får besked, för man känner sig så hjälplös! Men vilken tur att du såg det, många blundar ju för ”hemskheter”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s